* * *
Vi lever i en vampyrvurmande tid. På teve går serier som True Blood och på bio Twilightsagan. I litteraturen är vampyrerna inte ovanliga och inte heller i populärkulturen generellt. Det finns rentav människor som lever som vampyrer — vare sig de nu dricker blod eller livsenergi.
Katarina Harrison Lindbergh har skrivit en kulturhistorisk exposé över det fenomen som vampyren är. Vi får i Vampyernas historia får vi lära oss om vampyrernas historiska föregångare i mesopotamiska traditioner, över den egentliga vampyrens födelse under 1700- och 1800-talet med sin otvetydiga höjdpunkt i Bram Stokers roman Dracula, och vidare till våra dagars skimrande och nästan mänskliga huggtandsförsedda varelser.
Boken är uppdelad i tre avdelningar. Den första följer vampyrernas genealogi från de äldsta vampyrliknande figurerna i folktro och mytologi och framåt. Den andra delen fokuserar på vampyren i litteratur, teater och film. Den tredje delen handlar om verklighetens vampyrer och människor som fått vampyrrykte.
Särskilt intressant blir Vampyrernas historia när den avslöjar moderna myter om blodsugarna. Så är till exempel detta med att vampyrer skyr silver något som tillkommer under 1800-talet, när den moderna, egentliga vampyren skapas.
Och Vlad Dracula, vojvoden över Valakien, ansågs aldrig vara något slags övernaturligt, blodsugande väsen i sin samtid — endast namnet lånade Bram Stoker från honom, inte en uppsättning legender eller sägner knutna vid namnet.
Dessutom fördjupas kunskaperna om vampyrlitteraturen rejält genom de analyser av viktiga romaner och noveller på temat som Harrison Lindbergh bjuder på.
Särskilt bör också de personhistoriska porträtten av Gilles de Rais, Erzsébet Báthory och Vlad Dracula lyftas fram: Harrison Lindbergh nyanserar betydligt bilden av dessa förvisso inte särskilt angenäma historiska personer. I synnerhet de två förstnämnda bör nog kunna kallas monster även för sin egen tid, men då i mänsklig mening; vampyrer var de definitivt inte.
* * *
Min främsta invändning mot framställningen är att Harrison Lindbergh använder begreppet "vampyr" en aning anakronistiskt; åtminstone får jag intryck av det. Hon menar att det går en röd tråd från de urgamla gengångartraditionerna till dagens vampyrföreställningar. Jag är inte övertygad om att den tråden är så påtaglig som Harrison Lindbergh menar.
Jag anar nämligen en benägenhet hos författaren att kalla väl mycket "vampyr" som även före vampyrbegreppets genomslag på 1700-talet äger en viss likhet med dessa varelser. Jag tror att det urvattnar fenomenet "vampyr" att låta definitionen vara alltför bred.
Varelserna som vi kan kalla protovampyrer ägde egna namn. Att alltför oproblematiserat kalla allt som stiger upp ur graven för att skada människor och möjligen äta deras kött eller blod för vampyrer skapar illusionen av att vampyrer alltid funnits som just vampyrer, snarare än att folk i alla tider tänkt sig att de döda återvände som gengångare som ställer till med ofog eller rentav var direkt livsfarliga för människorna.
Jag hade därför gärna sett ett tydligare markerande i boken av att protovampyrerna rimligen endast med lite god vilja var vampyrer i någon meningsfull betydelse av ordet — men att de för all del mycket väl kan ligga till grund till de föreställningar som utvecklades till de blodsugande figurerna så som vi är vana vid att tänka oss dem.
Harrison Lindbergh skriver:
"Från att ha varit en synonym till gengångare har vampyren kommit att uppfattas som en speciell typ av blodsugande, odöd varelse."Jag skulle vilja hävda att vampyren är just den blodsugande och odöda varelsen; att det som var dessförinnan som förvisso påminner om vampyrer, ännu ej blivit vad det kom att bli.
Men till sist är det givetvis en definitionsfråga – nämligen vad man är beredd att låta inkluderas i ordet "vampyr".
* * *
Vampyrerna, visar Harrison Lindbergh, har genomgått en evolution. Även om man bara fokuserar på de senaste trehundra åren visar det sig tydligt.
Vampyrerna har gått från att ha varit helt onda rovdjur, så som t.ex. Dracula är i Stokers roman, till förmänskligade varelser med känslor, ömhet, skönhet. Harrison Lindbergh visar vidare hur denna dandyfierade form av vampyrer modellerats på ingen mindre än diktaren Lord Byron. Vampyren har förvandlats från en demonisk varelse till en aristokratisk övermänniska.
"Under 1800-talet tog vampyren steget från att vara ett ocharmigt, illaluktande och dödsbringande lik till att bli en förfinad, välklädd individ att väva romantiska drömmar kring."Litteraturen har skapat den moderna vampyren.
Steg för steg har våra uppfattningar av vampyren formats av en mängd böcker med vampyrtema, och därtill av teateruppställningar och i dag inte minst av filmen. Vampyren har förändrats under sin existenstid, vare sig man nu räknar den fyratusen år tillbaka i tiden eller trehundra år. Den har en självklar plats i vår föreställningsvärld.
Och vi vet i allmänhet vad den är, när vi möter den.
* * *
Vampyrernas historia är välskriven och lättläst. Exemplen som förekommer är väl valda. Det källkritiska perspektivet är uttalat och bidrar till att man känner förtroende för de slutsatser som Harrison Lindbergh drar. Var och en som vill fördjupa sina kunskaper om dessa varelser bör definitivt läsa en bok som borde bli ett svenskt standardverk i ämnet.
– – –
Vampyrernas historia, Katarina Harrison Lindbergh. Nordstedts 2011. ISBN: 978-91-1-303339-6.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar