Bokrecension: Fly till vatten och morgon | Thorsten Jonsson

Fly till vatten och morgon är en novellsamling av översättaren och författaren Thorsten Jonsson (1910-1950). Boken utgavs första gången 1941. Jag har läst Bonniers digitala utgåva från 2012.

* * *

Jonsson är väl numera i det närmaste ställd i historiens dunkel. Detta fastän han som översättare var synnerligen betydelsefull för att introducera Steinbeck, Hemingway och Faulkner för en svensk publik. Han var dessutom kulturredaktör hos Dagens Nyheter från år 1948 till sin död.

I Fly till vatten och morgon berättar Jonsson, i en hårdkokt och skenbart vårdslöst grovhuggen prosa, tydligt inspirerad av de amerikanska författare han översatt, om ett antal händelser, som bygger på verkliga kriminalfall.

Den första berättelsen är den som gör starkast intryck på mig, nämligen Vinterstycke. En fjärdingsman Borg har fått i uppdrag att hämta in en viss Filipsson i Kvickträsk, för att denne ska sitta av fyra månader i fängelse. Borg reser med tåg till Kvickträsk i svårt vinterväder. Men Filipsson har föga vilja att följa med, och en viss dramatik utspelar sig när Borg försöker få kontakt med Filipsson för att förmå honom att följa med.

Jonsson lyckas med korta meningar och verklighetstrogen dialog skapa en stark inre spänning i historien. Det existerar inga utförliga beskrivningar av miljöer eller av karaktärer, men dem förutan blir ändå scenerna glasklara och nästan smärtsamt realistiska.

Samma karghet i språket är sedan utmärkande i samtliga tio noveller, vare sig de nu handlar om biltjuven som vill åka runt Mälaren, mannen som till sist tröttnar på sin kvinna och griper till hammaren, dottern som till sist tröttnar på sin far och griper till stekpannan, eller syskonparet som tar sin tillflykt till varandra.

Det är dessutom något ödsligt över berättelserna, något djupt melankoliskt. Skuggorna ligger djupa och mörka över boksidorna och skapar en känsla av dysterhet, av olycklighet.

* * *

Jonssons Fly till vatten och morgon visar hur man kan skapa litteratur med tryck utan väsnande och skränande prosa, utan konstlade metaforer eller liknelser. Han låter dessutom bli att gräva i sina gestalters inre liv: läsaren lär känna dem genom deras handlingar och genom deras ord.

Ett föredöme är Jonsson också i att osminkat ta upp ämnen som eljest ofta är tabu: incestrelationen mellan systern och brodern i novellen Gård i utkanten är ett sådant exempel. För god litteratur vet inte av och låter sig icke begränsas av sedlighetsgränser. Här hänger inga moralistiska höljen över det som behöver berättas, och ej heller nedlåter sig författaren till värdeomdömen rörande de personer han berättar om.

Berättelserna är vad de är, och står för sig själva. I regel låter Jonsson inte heller berättelserna få några epiloger; de avbryts ofta lika hastigt som de börjar.

* * *

Efter att nu ha gjort en bekantskap med Jonssons författarskap skulle jag inte tveka inför att läsa fler texter av hans hand. Han är helt enkelt en för skicklig författare för att stå kvar i historiens dunkel.
– – –
Fly till vatten och morgon, Thorsten Jonsson. Albert Bonniers förlag 1955, Bonnierförlagen Digital 2012, ISBN: 978-91-43-50593-1.