Bokrecension: Brev | Esaias Tegnér

Esaias Tegnér

Brev: I urval och med förklaringar av Fredrik Böök är en samling av 101 av Tegnérs epistlar. Böök har moderniserat stavningen i de flesta av dem samt försett dem med koncisa förklaringar, vanligen rörande i breven förekommande namn. Samlingen utgavs 1947.

* * *

Esaias Tegnér (1782-1846) var en mångfacetterad person. I dag är han väl främst ihågkommen som poet och som sådan författare till Frithiofs saga. I sin samtid var hans gestalt dock ej enbart förknippad med vers och rim. Han var akademiker, ledamot av Svenska Akademien, biskop i Växjö.

Men när jag läser de 101 brev som Fredrik Böök (1883-1961) sammanställt i en volym, så är det inte främst en prästman som framträder, ivrandes för Jesu Kristi rikes utbredande. Nej, en mycket mer komplex personlighet kommer läsaren till mötes, en lärd som vill lärdomens utbredande, som inte ser nyttan med biskopsämbetet som sådant, och som icke en gång i något av breven nämner namnet Jesus. Faktiskt är kritiken av Svenska kyrkan framträdande.

Tegnér är kvick och vitsig, han är inte sällan träffande elak eller rentav nedlåtande i sina bedömningar av andra och behärskar ironi och sarkasm på expertnivå. Att sedan hans sätt att skriva utmärks av en sådan stilsäkerhet att han kunde fungera som skolexempel i retorik och avvägd prosa gör inte saken sämre.

Tegnér och det religiösa

Men låt oss uppehålla oss något vid Tegnér och hans syn på Svenska kyrkan, kristendomen och präster. Kort sagt: Tegnérs syn på det religiösa, såsom det kommer till uttryck i dessa 101 brev.

Som ung skriver han ett brev till sin gynnare, brukspatron Myhrman, att han ska ta akademisk examen och sedan fortsätta som akademiker eller som kanslist eller präst, "dock detta sist". Att bli präst var icke hans förstahandsval och när han nämner yrkena gör han det i avsikt att visa vad han tänkt försörja sig på. Tegnér var prästson från vad som verkar varit inte särdeles förmögna sammanhang.

Vad gäller kristendomen som sådan uppehåller Tegnér sig i breven mycket lite vid dess förtjänster; dess största sådan skriver han på ett ställe är dess "poetiska sida" exemplifierat av psalmboken.

Likväl riskerar religionen uppenbarligen att torka ut, och han kallar den "en stagnerande poesi", ja, en "omskuren" poesi. Men han ser i kristendomen ytterligare en förtjänst, och dess företräde framför andra religioner är själva "försoningsidén" som däri skulle framträda klarast.

Treenighet och annat sådant skriver han inget om, och den ortodoxa pietism (kanske det vi idag skulle kalla konservativ luthersk kristendom) har han alls inga varma känslor för: han är dess uttalade fiende.

Om det "pietistiskt-ortodoxa partiet" i Lund skriver han:

"[dess tendens är] i allmänt mänskligt och vetenskapligt [avseende], så trångbröstad, obskurantistisk och servil att den icke bör kunna påräkna andra befordrare och vänner än ignoranter, jesuiter och dumhuvuden."

Pietist-ortodoxerna "ha sovit bort de sista 6 eller 8 decennierna i teologien" och denna "vetenskapens fryspunkt" är "fördärvligare än allt fritänkeri för kristendomen".

Teologin har han annars inte mycket till övers för, fastän han senare studerar ämnet ganska ingående:

"Teologien i sitt förhållande till religionen är en dödskalle stjälpt över en lilja."

Själv kallar han sig en "schismatiker" i religionen. Vid ett annat tillfället bedömer han en person som "ärlig och är följaktligen ingalunda ortodox".

* * *

Tegnér har någon slags förkärlek för det hedniska, förkristna arvet. Han var också medlem i forntidssvärmande Götiska förbundet, där han emellertid underströk att det inte var möjligt att återuppliva det förgångna:

"Fädernas heliga anda vilar nu en gång för alla i våra ättehögar, och den store döda kunna vi ej uppväcka."

Likväl erkänner han villigt, att "mänsklighetens adelsmatrikel står fullskriven av hedniska namn."

För filosofin, i synnerhet den metafysiska dito, vurmar han ingalunda, och kallar den tyska varianten helt enkelt "det mänskliga förnuftets onanism". Och för all "metafysisk spekulation" känner han "vedervilja", han skriver att

"... liklukten ur våra vanliga filosofiska anatomisalar är mig högst vidrig."

* * *

Tegnér blev emellertid biskop. Detta icke av något slags inre kall, vad vi kan förstå, utan helt enkelt av det skälet att den skuldsatte Tegnér genom ämbetet får en fördubblad inkomst. Inför biskopsvalet skriver han till en vän:

"Jag vill, av ekonomiska skäl, gärna ha tjänsten, men vill ej heller förödmjuka mig därför."

Men helst, skriver han annorstädes, hade han velat vara född till pengar, så att han inte behövt söka ett ämbete. Och vid ett annat tillfälle noterar han att han hade tagit avsked i morgon dag om han sett en annan möjlighet att försörja sig.

Om sina senare kolleger, de andra biskoparna, skriver han att de är "fjäskande maskeradbiskopar." Och inför sin egen vigning, som innebär en lång resa till Stockholm, uttrycker han sig sålunda:

"Det är oanständigt att man skall resa 150 mil för en ceremoni från påvetiden, som även så väl kunde förrättas av min klockare. Ingen aristokrati i världen är mig så förhatlig som den prästerliga, av samma skäl som jag av all skurkaktighet finner den gudfruktiga nedrigast."

Senare konstaterar han att han och de andra biskoparna ingenting annat är "än kyrkans och hela det högre livets dödgrävare". Biskopsämbetet, skriver han, har "överlevat sig själv och förlorat sin betydelse". Själv konstaterar han att han icke är född för det prästerliga, "det ligger mycket hedendom i mitt väsende."

Sitt eget stifts konsistorium har han icke heller inledningsvis höga tankar om: "de äro åsnor". Han skriver att där härjar nepotism och att han leker med dem "som katten med musen", men att han omsider "biter huvudet av dem, varpå de egentligen ingenting förlora."  Stiftet, menar han, "luktar lik" och det lägre prästerskapet utmärks av "en okunnighet och råhet i tankesätt och böjelser". Förhållandet till konsistorium förbättrades emellertid betydligt med tiden.

För att få fason på sitt prästerskap grundar Tegnér omgående lässällskap, där prästerna får samlas och läsa litteratur, "alla svenska böcker av något vetenskapligt eller vittert värde". Han vill nämligen ha ett bildat prästerskap. Han skriver

"Så länge prästen ej är den lärdaste i sin församling, så länge han är främmande för något som ingår i den allmänna bildningen, blir han själv och med honom den lära han förkunnar översedd och föraktad. [...]" 

Och vidare skriver han att honom ingenting är "vidrigare än en okunnig präst." Dessutom super tydligen hans präster, fastän - tillägger han ironiskt - "ingen annan har rätt att supa än biskopen".

Tegnér som person

Tegnér som person märks givetvis i breven. Själv skriver han att han inte är särdeles sällskaplig, och snart märker man av en framträdande mjältsjuka som blir tydligare ju senare brev man läser; dödslängtan återkommer gång på gång.

"... mänsklighetens gudomliga och förhoppningsfulla mål — nämligen förruttnelsen ..."

Trots sin vitsighet är det alltså en tungsint man vi har med att göra. "Gud bevare mig för mjältsjuka och människohat", skriver han till en vän. Han har tydligen svåra nätter, eftersom han plågas av oro.

Tegnér är förvisso något av en misantrop.

"Individuellt betraktat är det — exceptionerna som rädda människosläktet i min opinion. Pluraliteten måste jag ge till spillo."

Hans livsglädje framskymtar annars tydligast i de brev han skriver till friherrinnan Martina von Schwerin, vilken Tegnér otvetydigt hyste stor omtanke och stor tillgivenhet för.

* * *

Esaias Tegnér avlider 1846 i sviterna av ett slaganfall. Sin egen död hade han sedan länge förutsett.

I dag finns han kvar i de många dikterna, men också i den strålande prosa som han skrev och som de 101 brev som Fredrik Böök sammanställde i en volym ger utsökta exempel på. Min citatsamling har växt i icke obetydlig omfattning efter läsningen: Tegnér får ur sig exceptionellt slående formuleringar i nära nog varje brev.

Kanske borde han aldrig blivit biskop: kanske hade han varit nöjdare om han förblivit vid akademin och verkat där, om än lönen varit sämre och skulderna blivit svårare att bära; kanhända hade han då rentav varit lyckligare. Det får vi naturligtvis aldrig veta.

En vacker lilja bör emellertid dagens fritänkare i tanken gärna nedlägga vid biskop Tegnérs minne.
– – –
Brev: I urval och med förklaringar av Fredrik Böök, Esaias Tegnér. Albert Bonniers förlag 1947. 350 sidor.