Det var en gång en man som hade tre söner. En var skön, en var klok och en var alldeles vanlig. En dag sade mannen till sönerna:
- Ni har nu gått här hemma länge nog. Det är dags för er att ge er ut i världen och göra er lycka.
De tre bröderna packade då sina säckar med vad de behövde, och gav sig ut på vägen. När de vandrat sju veckor mötte de en herde som vaktade sina får på en kulle. De hälsade honom och satte sig att äta med honom. Herden sade:
- Ni ser ut att vara tre kavata karlar. Ni har förstås hört om kungens löfte?
- Nej, herde, det har vi inte. Vi kommer inte härifrån.
- Då ska jag genast berätta. Kungen har lovat, att den som utför ett enda uppdrag åt honom, skall få hans dotter till hustru och konungariket när han dör.
När de tre bröderna hörde detta blev de mycket glada. De sade sig sinsemellan att det nog var ett svårt uppdrag eftersom belöningen var så stor, men den förste brodern sade sedan:
- Jag ska nog klara av det, jag har ju min skönhet.
Den andra brodern sade då:
- Kanske det, men annars ska nog jag klara av det, jag har ju min klokhet.
Men den tredje brodern sade ingenting alls.
* * *
Nästa dag sökte bröderna upp landets kung i slottet där han bodde. Han tog emot i sin tronsal och tittade på dem med allvarliga blickar. I handen hade han sin spira och bredvid honom satt hans dotter på en guldtron. Hon var det vackraste någon av bröderna sett.
- Har ni alltså kommit för att vinna min dotters hand och mitt rike när jag dör? Då har ni ett uppdrag att utföra. Är ni redo att höra vad det gäller?
De tre bröderna nickade. Först stod den sköne, sen stod den kloke och sist stod den alldeles vanlige.
- I långa år har en hemsk jätte plågat mitt land. Han bor i en skog inte långt härifrån. Ingen som jag skickat att döda honom har lyckats, alla har de gått under och ingen har vunnit min dotters hand.
- Vi kommer långt härifrån, sade bröderna, och där vi bor finns jättar och andra varelser och nog har vi lärt oss hur man handskas med sådana.
- Åh, det hoppas jag allt, sade kungen.
* * *
Nästa dag gjorde sig den förste brodern i ordning att gå ut i skogen. Han tog ett spjut på axeln och mat för en dag i sin väska. Så vandrade han i väg från slottet medan de två andra bröderna åt med kungen, prinsessan, prinsen och hela hovet.
På natten bultade någon på slottsporten något fruktansvärt. På morgonen öppnade kungen och därutanför låg benen efter en människa, ett spjut och en väska med mat för en dag. När de två bröderna fick se detta blev de mycket ledsna.
Men den andre brodern gjorde sig i ordning att genast gå ut i skogen. Med sig tog han ett svärd i bältet och mat för två dagar i sin väska. Så vandrade han i väg från slottet medan den helt vanlige brodern åt med kungen, prinsessan, prinsen och hela hovet.
På natten efter två dagar bultade någon på slottsporten något fruktansvärt. På morgonen öppnade kungen som vanligt och därutanför låg benen efter en människa, ett svärd och en väska med mat för två dagar. När den alldeles vanlige brodern fick se detta blev han ännu ledsnare.
Men den alldeles vanlige brodern gjorde sig i ordning också han. Han tog ingenting med sig alls, förutom mat för tre dagar i sin väska. Han gick hela den första dagen, tills han kom till skogen där jätten bodde. Skogen var mörk och dyster och utan stigar. Den alldeles vanlige brodern tog dock mod till sig och vandrade rakt in.
Efter en stund kom han till en å som strömmade fram och spärrade hans väg. Då tog han hälften av brödet för den första dagen som flythjälp och simmade över till andra sidan. Så somnade han strax under en gran.
Den andra dagen kom han till ännu en å, som strömmande fram och spärrade hans väg. Då tog han hälften av brödet för den andra dagen som flythjälp och simmade över till andra sidan. Därefter lade han sig tillrätta under en buske och somnade strax.
Men den tredje dagen kom han till ett berg. Han kände hur marken skakade och fortsatte uppåt. Längst upp på berget satt jätten och grät och suckade. Ur jättens ögon strömmade vattnet till de åar som den alldeles vanlige brodern simmat över under de två tidigare dagarna.
- Herr jätte, sade den alldeles vanlige brodern! Är du ledsen!
Jätten såg sig då omkring tills han fick syn på den lille mannen vid hans fötter. Han tänkte precis plocka upp honom och äta köttet från hans ben, när den alldeles vanlige brodern sade:
- Vill du inte ha det sista av mitt bröd? Jag har inte mycket kvar, men det jag har får du gärna.
Jätten såg fundersam ut, men tog tag i brödet och slängde in det i sin mun.
- Det var inte mycket mat för en jätte, men bättre än ingenting. Jag får nog ta och äta upp dig också för att få lite mer i magen.
- Inte kan du äta upp mig utan att berätta varför du sitter här och är så ledsen!
- Det lönar väl inte mycket för en jätte att prata med sånt med människor, men om du måste veta, så är det för att jag är så hemskt ensam. Inte en endaste vän har jag, bara en massa människor som kommer för att sticka mig med svärd och med spjut.
- Inte ska jag sticka dig med svärd eller spjut! Jag kan vara din vän, om du håller till godo med en så alldeles vanlig liten människa som jag, sade den alldeles vanlige brodern.
- Så du har inte kommit för att plåga mig? Då vill jag gärna vara din vän, sade jätten.
- En enda liten sak vill jag dock be dig om, käre jätte, för att bli din vän, vill du höra vad det är?
- Nåja, nog kan jag göra det, sade jätten och lutade sig ner mot den alldeles vanlige brodern.
Så berättade den alldeles vanlige brodern vad han önskade av jätten, och jätten gick in på det och de skakade hand på saken.
* * *
På den fjärde dagen bultade det på slottsporten. När kungen kom och öppnade stod där den alldeles vanlige brodern med en korp på axeln.
- Nu är jätten inte i skogen, och du kan sända dina män dit för att få det bekräftat, sade han.
- Nej, men kan det vara sant! Kom då hit in och var välkommen! Och tag din fågel med dig!
Medan så kungens alla soldater var ute i skogen och försäkrade sig om att där ingen jätte fanns, klädde kungens skräddare den alldeles vanlige brodern i vackra kläder med guldtråd och silverspännen.
På kvällen hölls det stor bröllopsmiddag. Kungen strålade av glädje och hela hovet var samlat i tronsalen. Den alldeles vanlige brodern satt nu på en egen tron, med korpen på axeln. Kungen reste sig och sade:
- Nu ska denne unge man få vad han kommit för: han har skaffat undan jätten som plågat oss så länge, och för detta får han min dotter nu och mitt kungarike när han dör.
Då reste sig den alldeles vanlige brodern upp och avbröt kungen.
- Kungariket vill jag ha nu.
Så flög korpen upp i taket och förvandlade sig till jätten, ty jätten var kunnig i trolldom och hade bara ändrat skepnad till en korp. Innan vakterna hunnit dra sina svärd, hade den hemske jätten klämt huvudet av kungen mellan sin tumme och sitt pekfinger.
Den alldeles vanlige brodern sade sedan:
- Inte heller vill jag ha kungens dotter.
Då tog jätten tag i prinsessans långa guldgula hår och svingade henne ut genom ett öppet fönster så att hon flög så högt att hon inte föll ner igen.
- Jag tar prinsen till gemål och kungariket som arvedel, och den som har något emot det kan tala med min bäste vän, jätten här mitt i rummet!
Så firades den kvällen bröllop och landet fick en ny kung, för ingen vågade trotsa den alldeles vanlige brodern, när han hade en sådan vän. Så levde den alldeles vanlige brodern och prinsen lyckliga i alla sina dagar, och jätten var alltid vid deras sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar