Bokrecension: Krigets färger | Arkadij Babtjenko

Krigets färger: Ett vittnesmål är skriven av Arkadij Babtjenko (f. 1977) och översattes till svenska av Ola Wallin. Boken utgavs på ryska 2007, och på svenska Ersatz förlag samma år.

* * *

I Krigets färger skildrar Babtjenko sin tid som soldat i den ryska armén under första och andra Tjejenienkriget. Han skriver i form av längre och kortare fragment. Och bilden som dessa minnesbilder tillsammans skapar är iskall, skitig, hopplös. Det finns inte ett uns av krigsromantik i Babtjekos berättelse.

Detta är inte en redogörelse över de politiska skeenden som ledde fram till krigen i Tjetjenien: Babtjenko fokuserar på sina egna, den enskilde soldatens, upplevelser som en kugge i det väldiga ryska krigsmaskineriet. Han visar hur detta krigsmaskineri är något av en helvetesapparat, hur pennalism knäcker soldater, hur korruption går från menig till general, hur allt är vidrigt, varigt, virrigt.

Och just det nattsvarta i porträttet av det som var verklighet för tiotusentals unga ryska grabbar i uniform under 90-talet och början av 2000-talet gör Krigets färger så oerhört kraftfull, trots att den saknar överord, och snarare är lågmäld, rentav blasé.

Tjetjenerna skonas inte: deras brutalitet finns där. Men inte heller ryssarnas egen brutalitet mot både tjetjener och sina egna är fördold. Jag minns särskilt den by ryssarna når, där ryska soldater korsfästs och kastrerats på bytorget. Ryssarna ser till att fånga in byns män, och som vedergällning kastreras också de.

Men mest handlar ändå Krigets färger om livet på kaserner, i väntan på strid där ytterligare några kamrater faller eller i väntan på hemförlovning. Och i väntan på nästa gång man blir gravt misshandlad av veteranerna, som ser det som sin rättighet att plåga sina egna till deras ansikten svullnat upp. Medan officerare dagar i rad super sig fulla på dålig sprit.

* * *

Arkadij Babtjenko läggs aldrig i en silverfärgad bodybag: han överlever två turer till Tjetjenien och skriver sin bok för att bearbeta vad han varit med om. Boken blir till bland det mest drabbande, råa och osminkade jag läst om krig. Jag kan inte bedöma hur nära sanningen Babtjenko håller sig: jag kan bara konstatera att texten osar av realism liksom den osar av soldaternas svordomar och eviga cigarettrök. Krig är inte ära och heder. Krig är helvetet.
– – –
Krigets färger: Ett vittnesmål, Arkadij Babtjenko. Övers. Ola Wallin. Ersatz 2012. ISBN: 9789186437756.

Bokrecension: Den svenska poesins historia | Staffan Bergsten

Den svenska poesins historia är skriven av litteraturvetaren Staffan Bergsten (f. 1932).

* * *

Som Bergsten själv skriver saknas det en övergripande litteraturhistorisk skildring av svensk poesi. Denna brist söker han med Den svenska poesins historia att avhjälpa. Det är en rejäl bok, vari Bergsten vandrar med läsaren från medeltidens ballader till nutidens Tranströmer under ett ständigt vindlande samtal. I fokus är inte diktarna själva, utan dikterna de skrev.

Det vindlande samtalet känner jag mig emellertid inte konsekvent bekväm med. Jag hade föredragit rejäla block, avgränsade med tydliga rubriker: nu flyter områdena över varandra och analyser av dikter med Bergstens associationer kring begrepp i dem varvas med biografiska noteringar om skalderna. Ja, och så poppar Stagnelius upp om och om igen, denna så lovprisade men för mig nästan helt stendöda versmakare.

Det flödande upplägget gör på mig en aning rapsodiskt intryck.

Det är inte tal om annat än att Bergsten är extremt bekväm i det poetiska landskapet och kan sina dikter och diktare. Men för mig, som inte är  lika hemtam där, synes vissa analyser långsökta, och jag är icke alltid helt övertygad om underliggande motiv och kopplingar. Eller om Stagnelius livaktighet.

* * *

Vad jag stannar till inför är några insikter.

En av dem är att min tidigare snarast automatiska reaktion på dikt som stängts in i olika versmått såsom gammalmodig inte nödvändigtvis stämmer. Jag förstår att poesi som odlas enligt särskilda regler kan äga både sin charm och inte minst sina utmaningar. Och att modernistisk dikt, där varje versmått sprängts och inget rimmar eller går i takt, i själva verket kan uppfattas som en lat dikt, en dikt som inte tillräckligt friserats.

En annan sak jag stannar till inför är de stora temata som återkommer inom svensk dikt genom århundranden. Vi har givetvis kärleken och erotiken. Vi har döden. Och vi har naturen. Denna förbinds emellanåt, men tack och lov inte alltid, av en idag ganska nattstånden fosterlandskärlek.

* * *

Poesi är en konstform, ett ordens konsthantverk. Att skriva poesi, är att låta

"... språket komprimeras och struktureras till högsta uttryckskraft ..."

Moderna mästare som Gunnar Ekelöf är heroer på detta område. Men även dikt som har många år på nacken kan konstateras äga bärkraft fortfarande, inte minst sedan man, till exempel via Bergsten, tagit del av lite förklaringar till mer kryptiska delar av dem.

Så kommer jag alltid att vara Bergsten tacksam, för att han genom Den svenska poesins historia introducerade mig till Olof von Dalin, en 1700-talskulturpersonlighet som jag tidigare gått hövligt förbi, men nu må försöka bekanta mig mer med.

* * *

Den svenska poesins historia kräver en del av sin läsare, främst ett rejält intresse av svensk poesi.

Boken är inte omedelbart lättläst, även om språket inte är inkrökt i facktermer som måste forceras. Svårlästheten består snarare i att boken förväntar sig ett generellt brinnande intresse för poesin i dess flerfaldiga former genom historien. Och ett sådant självklart intresse äger inte jag själv.

Men när Bergsten slår an toner som genljuder med de toner som låter harmoniskt inom mig, så är hans verk storartat. Måhända kan andra toner han slår han finna genljud inom andra människors poetiska bröstkorgar.
– – –
Den svenska poesins historia, Staffan Bergsten. Wahlström & Widstrand 2007. ISBN: 978-91-46-22284-2.

Textkritisk kommentar: "Äger vi rätten över vår egen död?" | Marcus Birro

Marcus Birro lyckas i en krönika i Expressen prestera ett sällsynt märkligt inlägg i debatten om dödshjälp. Min egen inställning i frågan är mycket simpel: lever man ett liv som innebär sådant lidande att det är outhärdligt, bör man få hjälp att avsluta det om man inte förmår göra det själv.

Birros argumentation går ungefär så här:

1. Ateister och vetenskapstillvända människor tror att de själva är gudar och har rätt att avsluta sina liv som och när de vill. 

2. Människan äger inte rätt att avsluta sitt liv, eftersom det är ett brott mot Gud och kränker livet. 

3. Eftersom människor emellanåt fattar beslut som inte är nyttiga för människan själv, borde de inte fatta beslut alls om sin egen död. 

4. Den sjuka människan bör inte avsluta sitt liv, för man kan ännu tillfriskna på samma vis som Birro slutade vara tonårsdeprimerad. Hursomhelst kanske man gärna vill höra ljudet av boksidor som bläddras en gång till. Det kan man inte när man är död.

Jag kan inte undgå tanken att Birro gör det ohyggligt enkelt för sig. Istället för att ge sig in på ett balanserat samtal om liv och död och empati, skär han av all vidare diskussion med ett ”Gud vill det”. Där finns inga nyanser, inga överväganden, ingen panna som läggs i veck.

Livet är heligt, menar Birro, och får därför endast tyna bort — med ohyggliga smärtor när så är fallet. Döden får man inte tillkalla som en utväg där morfin inte längre förmår dämpa ångest och lidande de sista dagarna eller veckorna innan hjärtat på den obotligt sjuke ger upp. Varför? För det är att kränka livet att avsluta det på annat sätt än genom en golgatavandring.

Nåväl. Ingen påstår att människor alltid fattar rationella beslut.

Men det faktum att alla våra val inte är nyttiga, innebär inte att alla våra val är onyttiga. Och jag frågar mig hur Birro kan våga tilltala den döende och terminalsjuke med självklarhet, att valet hon vill fatta om att få somna in är fel, är synd, att hon har en skyldighet att känna kroppen falla samman inifrån innan medvetandet till sist flyr. Därmed omyndigförklarar Birro den mycket svårt sjuka, och tar sig rätten att åt henne avgöra vad som är ett värdigt liv: och ett värdigt liv består tydligen i dennas fall av lidande, lidande resten av det korta återstående livet, lidande in i döden.

Birros text är direkt anstötlig i hans trivialisering av de obotligt och olidligt lidandes smärtor.

Marcus Birro har avskilt livet så långt från döden, att döden riskerar att bli något ont i sig självt som till varje pris ska undvikas. Men det är ju så, att döden inte omintetgör det liv som har levts, liksom att nå en resas destination inte omintetgör sträckan som tillryggalagts.

Livet kränks inte av döden, det når bara sitt slut genom den.

Livets värde förringas inte av döden, det når bara sin punkt genom den.

Låt oss inte förmena människor förmånen att få sätta den punkten där de själva vill, snarare än där Marcus Birro vill placera den.

Bokrecension: Jordproletärerna | Ivar Lo-Johansson

Jordproletärerna: Berättelser är en novellsamling av Ivar Lo-Johansson (1901-1990). Jordproletärerna utgavs första gången 1941.

* * *

Jag har tidigare skrivit om Lo-Johanssons magnifika novellsamling Statarna. Några år efter att dess två volymer utgavs, lät författaren utge ännu en volym, som fungerar som en fortsättning till Statarna, ja, en efterskörd som inbärgat ytterligare 24 noveller. De flesta av dem handlar om statarnas villkor under 1800- och 1900-tal.

Två noveller avviker en aning från grundtemat mönstret. Det är dels den inledande novellen, "Mariebergsdrängarna", som skildrar hur drängar på ett gods kallas samman för att möta ryssen som härjar på svenska östkusten under slutet av Stora nordiska kriget på 1700-talet. Den texten avviker genom när den utspelar sig.

Och dels är det något så oväntat som en novell om August Strindbergs vistelse som ung informant på godset Hammersta, "Informatorn på Hammersta". Novellen har faktabakgrund: Strindberg innehade en tid en informanttjänst på godset, där Lo-Johanssons far samtidigt tjänstgjorde som ung pojke. Denna text avviker genom att det är Strindberg som är huvudperson, icke en man eller kvinna av jordproletariatet.

* * *

Men överlag känner vi igen oss från Statarna.

Det är kärva statare och torpare med kärva livsvillkor. Det är deras liv halvannan meter över jorden.

Det är deras närhet till djuren, vilka Lo-Johansson så inkännande berättar om, att man anar ett andlig släktskap med Jack London. Inte minst blir det tydligt i novellen "Vallhunden", där en sjuklig man in i det sista vill ha sin gamla trogna hund bredvid sig vid sängen, fastän hunden riskerar att föra vidare mannens dödliga smitta till barnbarnet.

Och det är inte utan att en viss nostalgi vidlåder en del texter. Främst i inledningen till novellen "Äreminne över en torpare", där författaren tilltalar läsaren direkt och berättar om hur hjärtat är nära att sprängas av vemod när man ser resterna av ett torp i skogen; han tar läsaren med och pekar ut de olika delarna på tomten: boningshuset, ladugården, åkerlapparna.

Särskilt vill jag också nämna den charmiga texten "En flyttare" som handlar om en ladugårdskarl med särskild läslust. Så snart han hunnit leta reda på varje bok i den trakt där han tjänstgör och tillgodogjort sig dem, söker han plats på ett annat gods, med förhoppning om att där finna fler böcker att låna och läsa av statare och torpare. Sen blir det åter dags för nästa gods igen.

Kanhända kan man se en reflex av statarpojken Lo-Johanssons egen läslust i denna smålustiga novell.

* * *

Precis som i Statarna är berättartekniken i Jordproletärerna kärv och onödigt språkligt lullull saknas. Det är helt enkelt fråga om raka och kraftfulla berättelser som skildrar jordproletariatets icke sällan tragiska livsvillkor från insidan ur de enskilda individernas perspektiv. Och som det anonyma förordet avslutningsvis säger om Lo-Johansson: "Han vet vad han skriver om, ty han har upplevt det själv."
– – –
Jordproletärerna: Berättelser, Ivar Lo-Johansson. Folket i Bilds Förlag 1942. 237 sidor.

Dikt: Jordiska tings obeständighet | Olof von Dalin

Jordiska tings obeständighet 

Jordenes gudar med blixtrande dunder,
   som upp till himlarna svängt med er makt,
träfflige hjältar och världenes under!
   Var är nu all er heder och prakt? 

Skönheter, hjärtans tyranner och nöjen,
   som kostat kronor, blod, sällhet och liv!
Ej leka nu kring er lustar och löjen,
   ej ger er mull nu suckar och kiv. 

Allt är förgängligt! Fast dygderna själva
   få pyramider till stjärnornas loft,
otack och tiden dock snart dem omvälva:
   svartnande glans! tillväxande stoft! 

Vad är då värt i de fotspåren vandra:
   kan jag en dag med mitt liv vara nöjd?
Jo, jag har lust att, förgänglig som andra,
   leva med ro, försvinna med fröjd. 

Olof von Dalin

(1708-1763)

Bokrecension: Around the World in Eighty Days | Jules Verne

Around the World in Eighty Days (fr. Le Tour du monde en quatre-vingts jours, sv. Jorden runt på 80 dagar) är en äventyrsroman av Jules Verne (1828-1925). Boken utgavs första gången 1873. Jag har läst Project Gutenbergs utgåva av texten.

* * *

Jules Verne är något av modern Science Fictions farfar, och det är något av nostalgins behag kring att läsa hans verk: en helt annan tidsanda finns där; känslan av att allt är möjligt har ännu inte blästrats av världskrigens världsbränder. Det finns en alldeles särskild anda i Vernes böcker.

I Around the World in Eighty Days möter vi den totala träbocken och socialt inkompetente engelske aristokraten Phileas Fogg. Han lever sitt liv efter exakta klockslag, och tillbringar stora delar av sin vakna tid på en herrklubb där han är medlem.

Där går han med några bekanta in på ett vad: han satsar halva sin förmögenhet på att han skall hinna jorden runt på åttio dagar: märk väl, i en tid långt före alla flygplan som skulle göra ett sådant äventyr till enkel sak.

Och samma kväll bär det av, tillsammans med den nyanställde, sangviniske, franske betjänten Passepartout. Med båt, tåg, på elefanter och segelförsedda slädar tar de sig från kontinent till kontinent. Till råga på allt med en engelsk detektiv ständigt i hasorna, som fått för sig att Mr Fogg är en efterlyst bankrånare.

I Indien lyckas man till och med rädda en ung kvinna från att änkebrännas, varefter hennes känslor för Mr Fogg inom kort är allt annat än oklara.

* * *

Mr Fogg framstår inte som en särskilt tredimensionell figur. Men just genom att hans träaktighet och fyrkantighet är så konsekvent accentuerad berättelsen igenom, så blir han ändå trovärdig, om än med karikatyrens överdrifter.

Istället är det betjänten Passepartout som är lättast att relatera till. Han utmålas som charmig på sitt sätt, obrottsligt lojal mot sin excentriske herre och måhända en aning naiv, vilket leder till en del bekymmer under den långa resan.

Indiska kvinnan Aouda, som räddas från änkebränning, är och förblir en skiss, en känsla.

* * *

Teknikoptimismen är självklart påfallande: järnvägar spränger fram genom länders ödemark i Indien och i Amerika. Vid sidan av dessa civilisationens vener finns emellanåt de icke västerländskt civiliserade människorna: i Indien ett byfolk som praktiserar änkebränning, och USA attackerande indianer.

Det betyder inte att Verne har ett nedlåtande sätt att beskriva dessa folk; änkebränning var förvisso ett problem i Indien (och, gubevars, är måhända det fortfarande på sina platser), och det hände att Indianer attackerade nybyggare. Men det är från den bildade, aristokratiske européens perspektiv som berättelsen skildras.

Råkar Mr Fogg på problem utmed sin rutt lyckas han icke sällan lösa det genom att erbjuda särskilda betalningar eller rentav mutor. Någon gång köper han en elefant, en annan gång stjäl han en båt, för att sedan betala skepparen ett rejält överpris för sitt rov. Det som inte var legalt, gör Mr Fogg således legalt i fallet med båten: han stjäl, men köper sedan det stulna.

* * *

Around the World in Eighty Days är en spännande och mycket rapp äventyrsroman. Den stannar aldrig upp. Resan är berättelsens övergripande tema och Mr Foggs största drivkraft; allt annat är underordnat i skildringen: romantik märker vi inte mycket av, naturskildringar på turen jorden runt är nedtonade, och någon egentlig fördjupning av Mr Foggs personlighet får vi inte, måhända för att det inte finns något djup att pejla i honom, till skillnad från hos Passepartout.

Och om Mr Fogg vann sitt vad? Ja, det är kanske bäst att inte berätta. Men den reda höga takten i berättandet stannar då inte av under slutspurten. Det kan jag berätta.
– – –
Around the World in Eigty Days, Jules Verne. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Galgmannen | Runar Schildt

Galgmannen. En midvintersaga är ett drama i en akt av finlandssvenske författaren och dramatikern Runar Schildt (1888-1925). Dramat utgavs första gången 1922.

* * *

Ett drama behöver inte uppföras på en scen för att vara effektivt. Tvärtom: ett laddat drama kan vara väl så givande att ta del av i rent litterär form, såsom jag gjort med Schildts Galgmannen.

Dramat, åtminstone Galgmannen, blir en mycket avskalad form av litteratur: borta är inre dialoger, borta är mycket av miljöbeskrivningarna, som man hade funnit i andra litterära genrer — kvar är en driven och koncentrerad dialog, där ordens knapphet ger varje ord en högre valör.

* * *

Dramats titel sätter redan stämningen: vi förstår att det har med en galge, med död, att göra, vi förstår att det är en saga för de mörkaste av nätter. Men vi möter icke monster, ej heller gengångare. Vad vi möter är en liten docka, tillverkad av en flisa av en galge. Dockan skänker dess ägare framgång i livet, men finns den kvar hos ägaren i dennes dödsstund, så blir han dömd att mista saligheten.

Det är dock ej alldeles lätt att göra sig av med galgmannen i tid, ty för varje gång som galgmannen skall överföras till en annan människa, så måste den säljas, och det för ett lägre pris än sist den såldes, vilket gör att de stackars döende människor som vill göra sig av med sin — åtskilliga gånger sålda och köpta — talisman innan den blir till en förbannelse måste komma på något ytterligt värdelöst som köpeskilling.

En man som äger en galgman är överste Christoffer Toll, en finne som gjort en sagolik karriär i den ryska armén efter att han köpt sin talisman av en döende jude. Överste Toll har farit omkring i världen och skördat lagrar, men har till sist återvänt till fädernejorden i Finland, där hans excentricitet och notoritet snart blivit spridd, begapad och begabbad.

Dramats enda andra agerande är hans hushållerska Maria. Mellan överste Toll och Maria utspinner sig ett samtal under en kväll och en natt året 1840, i ett rum på överstens gård.  Mellan de båda finns en spänning; att översten åtrår Maria står klart: hennes egna känslor döljer hon, men läsaren anar att hennes avvisande inställning kanske ej går ända in i hjärtat.

Översten vill ha Maria; han hotar att ta henne med våld, men avstår; Maria parerar med ord, men flyr inte bort – och översten framstår som ett desperat barn med starka nypor, som kämpar mot impulsen att klämma sönder något värdefullt. Han är utan frid och vet sig vara fördömd, och ”vill förtjäna att vara det”.

Översten är vild och sedan ledsen; han känner döden hastigt krypa inpå honom; han tar under den framlöpande natten Maria till sin förtrogna, berättar om sitt liv, sin sällsamma lycka, om galgmannen han bär och om hur man måste bli den kvitt innan livet flyr honom, och hur dess pris måste bli ytterligt lågt, enär han själv köpt den för ett sandkorn från vägen.

Maria finner på råd: hon bjuder översten som köpepenning sin renhet och kärlek – att skändas; dem aktar hon mindre än ett sandkorn från vägen. Av talismanen säger hon sig önska — intet. När hon uttalat detta och gripit galgmannen förvandlas densamma till stoft. Översten faller döende till golvet.

* * *

För Svenska Yle skriver Katja Bargum och Ida Fellman:

”Runar Schildt var isoleringens, vanmaktskänslans och undergångens skildrare.”

Dessa teman är bekanta i Galgmannen.

Översten är isolerad: han känner av det själv; i byn är han misstrodd, och hans själsliga ensamhet är påfallande.

Intressant är också att se hur översten är stadd i vanmakt, trots sin stora faktiska makt och sin yttre framgångar: hur han tvekar att ta Maria till sig med våld, hur han faller till föga för hennes ord, hur han också är ständigt brydd över den välsignelsebringande galgmannen.

Undergången kommer honom till del; han balanserar vid avgrunden när han befrias från den tyngd som hotar att sänka honom i helvetets djup, när den som han hotat i kärlek lyfter bördan från honom, strax innan döden hinner honom.

* * *

Jag känner inte Runar Schildts övriga författarskap. Inte heller vet jag mycket om honom som person. Galgmannen har blivit min introduktion till hans litterära verksamhet. Men i den mån även andra texter av honom bjuder på samma sorts ödesmättade knapphet som detta drama, ser jag fram emot att ytterligare utforska vad Schildt hann skriva, innan han anno 1925 avslutade sitt eget liv.
– – –
Galgmannen. En midvintersaga, Runar Schildt. Holger Schildts förlagsaktiebolag 1922. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Möss och människor | John Steinbeck

Möss och människor (eng. Of Mice and Men) är en kortroman av John Steinbeck (1902-1968). Boken utgavs ursprungligen 1967. Jag har läst den i Albert Bonniers utgåva från 2014, i översättning av Sven Barthel.

* * *

George och Lennie är kompisar. De två är mycket omaka, där de vandrar tillsammans under den amerikanska depressionen, i jakt på tillfälliga arbeten på gård efter gård, där de måhända hoppas kunna samla ihop ett litet kapital.

George och Lennie är omaka, på så vis att  George är kort och förslagen, men Lennie är stor och stark som en jätte, väldig i arbete. Lennie är också med tidens språk en halvidiot, eller med vår tids språk helt enkelt begåvningshandikappad.

Handikappet får Lennie att inte riktigt förstå sin egen styrka eller konsekvenserna av sina handlingar, varför George om och om igen får försöka tygla sin kamrat, så att han helt enkelt inte förstör för sig själv eller för dem båda. Särskilt förtjust är Lennie i att smeka mjuka ting: till exempel en mus – som emellertid visar sig ömtålig och dör i Lennies väldiga händer.

George och Lennie underhåller varandra med En Stor Dröm. Det är drömmen om att skaffa tillräckligt med pengar för att kunna köpa ett eget ställe, där de kan vara sina egna herrar: en stuga, lite mark, några djur.

George, som väl själv börjat tro på dessa drömmar, förmås berätta om planerna för Lennie gång på gång: om hur Lennie ska samla klöver till kaninerna, om hur de själva kan bestämma över sitt arbete, och så vidare.

George och Lennie får anställning på ännu en gård. Där finns en uttråkad dam med särdeles mjukt hår för stora, oskyldiga händer att smeka.

* * *

Jag noterar att Peter Kadhammar i sitt förord berättar om hur Steinbeck ville skriva sin bok som en teaterpjäs:

"[Steinbeck] ville göra ett försök och skriva en liten roman som pjäs, eller en pjäs som roman."

Detta speciella sätt att skriva berättelsen är tydligt, utan att bli långsökt. Således befinner vi oss alltid i en specifik miljö: en scen. Folk kommer och går, men vi befinner oss avsnittet igenom i samma rum. Ibland kan läsaren ana hur något sker utanför scenen, men likväl befinner sig våra ögon kvar på samma punkt.

Det är också påfallande hur berättelsen är dialogdriven. Replikerna är snärtiga, men ändå naturliga. Visst händer dramatiska ting, men det är dialogen som ger hela romanen sin kontur och sin struktur.

* * *

Steinbeck målar genom Möss och människor en bild av hur det kan ha sett ut för jordbruksproletariatet i depressionens USA. Stramheten skapar realism. Människorna framstår som mycket trovärdiga. Livsbetingelserna är dystra, men också de sannolika: många arbetar för penningar, och använder penningarna på barerna, i bordellerna. Det är ett liv där man lever dag för dag, och när man inte längre kan arbeta på ett ställe, drar man vidare till nästa.

Livet dag för dag bryts i fallet George och Lennie genom illusionen eller drömmen om en ny tillvaro, en ny tillvaro icke som underordnade, utan som herrar över sig själva. Om denna dröm ska ses som en livslögn eller som en faktisk möjlighet lämnas åt läsaren själv att förhålla sig till.

Språket är kärvt, rakt på sak och drivande; det skriver inte läsaren på näsan, utan ger läsaren utrymme att fundera, att reflektera inom berättelsens rymd. Det gör också Möss och människor till en bok som det går att återvända till.
– – –
Möss och människor, John Steinbeck. Albert Bonniers förlag 2014. ISBN: 978-91-7429-388-3.