Bokrecension: Vildmarks- och kärleksvisor | Erik Axel Karlfeldt

Vildmarks- och kärleksvisor är en diktsamling skriven av Erik Axel Karlfeldt (1864-1931). Volymen utgavs första gången 1895.

* * *

Vildmarks- och kärleksvisor består i huvudsak av dikter som kan kategoriseras i två genrer, nämligen precis som titeln anger dikter om naturen respektive kärleksdikter. Ofta går emellertid de två typerna in i varandra, så att en kärleksdikt ofta kan rymma naturlyrik.

Det bestående intrycket av Karlfeldts dikter i samlingen är naturromantiken, naturmystiken, ja — natursvärmeriet. Sin känsla för naturen kan diktaren uttrycka på följande vis:

"O ödemark, du har min kärlek vunnit!
Jag älskar stigarna, de människotomma,
den flacka hed, där luft och dager flöda,
där ljung och timjan i sanden blomma."

Det romantiska svärmeriet för flickorna som vi också möter gång efter annan berör mig alls inte lika starkt som svärmeriet för naturen: i det är Karlfeldts lyrik som allra starkast, som allra mest intagande.

* * *

Karlfeldt skapar stämningar med naturens hjälp, och håller läsaren tätt invid stigarna, träden, sjöarna. Ibland blir dikten rentav transcendent och förmår i sitt jordbundna fokus rentav tränga igenom till det övernaturliga, som där korpen blir ett sändebud från de döda, eller där huldran gör en karl säll för priset av sin själ, eller i den mycket vackra dikten som här följer:

Mossen. 

Nedom berget, bort mot skogens gränser,
breder mossen ut sig, flack och sank.
Mellan låga, starrbeväxta tufvor
skymtar vattenytan fet och blank.
När om våren vildandsparet kommer
och sig hitåt sänker ned ur sky,
flyr det strax ånyo, vill ej smutsa
sina vingar i den bryna dy.
Snart står berget stolt med brokig sammet,
svällande och ny, kring skrumpen barm;
videsnårens mjuka grönska lyfter
som i längtan upp mot den sin arm.
Öfver skogsgemakens tiljor spännas
mattor, flätade af strå och ris.
Mellan barrens mörka draperier
spejar blygt en hägg i hvit chemise.
Men med stilla svårmod fäster mossen,
lik en fattig och förgråten brud,
ljusa hardun, bleka hjortronblommor
mellan vecken af sin blacka skrud.
Och när inne genom trädens skymning
hvina tjäderflykt och morkullsträck,
surrar här blott sländan, hvälfva grodans
simtag tunga vågor som af bläck.
Lilla torparflickan, hvilken söker
en förirrad ko i sommarkväll, –
kommer hon till mossen, tystnar hastigt
hennes lockning, jodlande och gäll.
Hon har hört, att hållfast gyttja gömmer
mången hemsk och blodig hemlighet.
Stundom som ett nödskri ut till bygden
ljuder tranans skrällande trumpet.
Barn, af sina egna mödrar strypta,
när ännu de knappt sett lifvet gry,
rike färdmän, rånade och dräpte,
sofva i den bottenlösa dy...
Och med ögon lysande af rädsla
spanar barnet bak en kådig stam:
bleka, väsenlösa dimgestalter
sväfva spöklikt öfver mossen fram.

* * *

Låt mig ge några exempel på signalord och -fraser som förekommer i Karlfeldts dikter som byggstenar i resandet av dessa naturromantiska dikter. En del av dem används som bokstavliga beskrivningar, en del används i metaforiska sammanhang. Sammanställningen utgör ett smakprov, och täcker långt ifrån alla dylika ord i Vildmarks- och kärleksvisor.

D j u r
"lärkspel", "svinen", "kornknarrens", "gökens", "räf", "mård", "boskapen", "hund", "kråka", "får", "andpar", "dufvor", "grågäss", "ufven", "horsgökens", "lärkornas", "oxe", "kviga", "hönas", "hackspetten", "skadedjur", "sill", "Björnen", "lon", "fåren", "kalfvarna", "lammet", "varginna", "häst", "fåle", "bocken", "kon"

V ä x t e r,  B l o m m o r
"ört", "träd", "blomsterbehag", "Björkarnas saf", "borrad näfver", "buskar och ris",  "granar och nyponsnår", "klöfverängar", "brudsporren", "granhäcken", "blommande höstros", "lingon", "potatisblast", "ljung", "timjan", , "fur", "vallmor", "björkars näfver", "ekars bark", "falna rosor",  "tranbären", "oljoblad", "violer", "ris och bråten", "snår", "häggarna", "granskatar", "lindallén", "röda tulpan", "smultronstånd", "svalört", "sippor", "lingonskörd", "multnande löf", "snåren", "vass", "björkarnas", "potäter", "eneris", "ån", "vassen", "Björk", "tall", "blad", "hö", "snår", träd", "säd", "rönnar", "säf", "åkerkol"

L a n d s k a p s i n s l a g
"åker", "gröna ängar", "daln", "bäcken", "källan", "äng", "ödemark", "mossen", "berghagens", "bäckens göl", "älfvens strand", "strömmande älf", "fattig hed", "milsdjup skog", "skogshöjden", "den svala skog", "stigar", "backar", "skumbly sky", "kärr och skog och ängar", "gärden", "täppa", "vattusprång", "vikens", "sommargröna hagen", "gula lundar", "skogiga åsen", "skogsängens", "mon", "mörka skogar", "hed", "lunden", "källan bortom mon", "älfvens stränder"

T i d e r
"urgrå tid", "sommar", "höst", "våren", "vintern", "våra", "midnatt", "svala nätter", "festlig afton", "kväll", "doftande skymning", "väkterna", "nattliga", "dagen lång", "timmarna", "maj", "natten", "försommarnatt", "helgedagskvällarna", "soldag", "älskogsåren", "junivåren", "sommarkväll", "den korta natt"

M ä n n i s k o r
"fäder", "fyr af bondestånd", "spelman", "diktens vagabond", "drottning", "slåtterkarl", "legodrängar", "sommarkarl", "härskarinna", "Skoflickarn", "rusthållarsonen", "barnen", "kvinnorna", "Flickan", "bredaxlad yngling", "skytt", "en man", "gästen", "den glade sångarn", "flickorna", "jäntan", "han", "muntre gossen", "flickan", "pojke", "tysk musikantkår", "ynglingars", "döttrar", "patron", "manfolk", "inspektorn", "bokhållarns", "tärnor", "systern", "dotter", "man", "slinka", "länsman", "bruden", "bondfolk", "gumma", "maka", "gäster", "grannsockensprästen", "älskling, "värd", "baron", "fröknar", "fruar", "gubbe", "makar", "legofolk", "tiggarkvinnan", "backstukäring", "hjon", "giljare", "äppeltjuf", "häxan"

Kanhända kan denna lilla myllrande uppspaltning skänka en känsla av miljöer och stämningar som Karlfeldt med sina dikter skickligt frammanar. Det doftar landsbygd, det doftar skog och det doftar icke sällan kärlek.

* * *

Karlfeldt är en gammaldags diktare, som skriver dikter på det vis som man gjorde före modernismens genomslag med sina orimmade texter där själva orden blir till musiken. Karlfeldt rimmar och låter rytmen bestämma strofernas längd. Den risk som detta klassiska sätt att skriva dikter medför, risken för stelbenthet och sökta formuleringar, är nästan helt frånvarande. Det kräver givetvis stor skicklighet. Det är dikter med stuns i, dikter som mår bra av att deklameras med betoningar på rätt ställen, ja, som snarast synes skrivna för att läsas högt.

Det finns också bland dikterna en del särdeles lyckade formuleringar, med betydande poetisk kraft:

"Ej ditt förflutna jag begär
din framtid anförtro mig blott." 

"Då han känt, som bak grönskande mur
all världen därute försvann,
som han och den sköna drottning Natur
vore brudgum och brud med hvarann." 

"Men snart är ju den blomma all,
som aldrig solsken får ..." 

"... mörkret svämmar ur djupets brunnar ..." 

"... vandrarne i tviflets öde dalar
sin suckan blanda med de frommas böner ..."

* * *

Erik Axel Karlfeldts Vildmarks- och kärleksvisor har dryga seklet på nacken vid det här laget. Mycket har hänt med diktkonsten sedan dess; men i Karlfeldt möter vi en klassiker. Särskilt den som, liksom jag, har tallbarr i blodet, känner sig säkerligen hemma i de världar han bygger upp med sina dikter. Och för mig blir det följaktligen särskilt genom sin naturlyrik som Karlfeldt behåller en särskild relevans, medan kärleksdikterna möjligen förefaller en aning tama, men likväl behåller en särskild charm genom att vara antydande snarare än explicita.

— — —

Vildmarks- och kärleksvisor, Erik Axel Karlfeldt. Jos. Seligmans förlag 1895. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.