Bokrecension: Vilsen i världen | Staffan Heimerson

Vilsen i världen är en samling texter av journalisten och mångårige utrikeskorrespondenten Staffan Heimerson (f. 1935). Boken utgavs första gången 1994. Jag har läst en upplaga från 1998.

* * *

Det är inte alldeles lätt att genrebestämma texterna i Vilsen i världen. De utgör ett slags kåserier, reflexioner, självbiografiska fragment och reseberättelser — sammanslaget. Heimerson bjuder i dessa läsaren på otaliga anekdoter och skildringar från sina många år på fältet i allehanda länder och vid allehanda krigshärdar. Somt utgör mycket allvarliga berättelser, annat betydligt lättsammare.

Således möter vi en ung föräldralös soldat i f.d. Jugoslavien, risken med att landa ett flygplan i Hong-Kong, japansk matkultur, tuggummiförbudet i Singapore, journalistlivet i olika länder, den undanskymda floden Mekong och livet utmed dess flodbädd i Laos, Andy Warhols föräldrars hembygd i Karpaterna, och så vidare, och så vidare.

* * *

Heimerson skriver lättsamt, lättläst och mycket rappt. Det märks förvisso av att boken gavs ut första gången för tjugo år sedan: världen har hunnit förändras mycket sedan dess: dammet har hunnit lägga sig över ord som "yuppienalle", och gränser har dekonstruerats allt mer genom det digitala informationsflödet. Och vi lever inte längre häpna över att muren föll.

Jag noterar emellertid särskilt en reflexion som Heimerson gör, som känns helt aktuell. Han skriver:

"Jag hade sett det förr och jag har sett det ofta: det finns i religionen något som plockar fram det sämsta ur människan."

Heimerson talar vis av erfarenhet. Och trots att religion emellanåt kan förmå människor till välgärningar de annars inte gjort, kan dess destruktiva sidor inte förnekas. Heimerson avvisar att konflikter med religiösa förtecken nödvändigtvis är förtäckta sociala konflikter: religion i sig kan vara motivation till att ha ihjäl folk.

Heimerson skriver, att världen "just nu" fylls "med religiösa människors chauvinism och överenergi". Och i dessa dagar ser vi att den utvecklingen icke är över. För religion kan vara något betydligt farligare än mysiga kyrktanters kaffekokande efter en prästs gudstjänsthållande i en till fyra femtedelar tom kyrka.

* * *

Men är det något Vilsen i världen skapar i mig som läsare, så är det reslust – en vilja att se sig om, långt borta från turiststråk och guidade turer.
— — —
Vilsen i världen, Staffan Heimerson. Wahlström & Widstrand 1998. Första upplaga 1994. ISBN: 91-46-16785-4. 260 sidor.

Bokrecension: Vikingahistorier | Åke Ohlmarks (övers.)

Sigurd dödar Fafne. Arthur Rackham. Beskuren.

Vikingahistorier: Trettio fornnordiska berättare än en antologi texter från fornnordisk och tidig nordisk medeltid utvalda och översatta av religionshistorikern Åke Ohlmarks (1911-1984).

* * *

Vikingahistorier heter boken. Jag är lite lätt allergisk mot överanvändning av "viking". I detta fallet inte minst på grund av att knappt något material i boken behandlar vikingar som sådana.

Ordet "viking" för lätt tankarna till hjälmprydda, skäggiga figurer på långskepp som fungerade som ett slags råa tidigmedeltida plundrare och pirater. Men den tid som avses med begreppet "vikingatiden" innehåller så mycket mer än vikingar.

Men givetvis får jag kapitulera inför den hävdvunna terminologin, som skänker åren mellan 800 och 1100 åt vikingarna, även om jag själv föredrar det något otympligare men i mina ögon mer träffande begreppet "slutet av yngre järnåldern i Norden".

Hursomhelst förmodar jag att en titel som "Vikingahistorier" är mer säljande och mer catchigt än "Berättelser från slutet av yngre järnåldern i Norden"...

Vare nu det som det vill med den saken. I Vikingahistorier har Åke Ohlmarks samlat drygt trettio texter och utdrag ur texter som i de absolut flesta fallen utspelar sig under vikingatiden och i några fall strax därefter.

Ohlmarks har själv översatt texterna och i samtliga fall försett dem med korta, förklarande förord. I regel rör det sig om dramatiska utdrag ur längre sagor. Så får vi ur Völsungasagan till exempel läsa om Sigurds dråp av Fafne, och ur Njals saga om mordbranden på Bergtorshvol.

Urvalet är, så långt jag kan bedöma, utmärkt. Berättelserna läsaren ställs inför ger en vid panoramabild över norrönt berättande och sätter den norröna kulturen tidvis i blixtbelysning, såsom den uppfattades eller traderats intill dess att sagorna nedskrivits under tidig medeltid.

Den bekanta kärva och linjära stilen utan onödigt pladdrande är mycket väl representerad. Med samma saklighet och rapphet som en resa mellan två gårdar beskrivs, beskrivs också hur någon mister en arm eller hur en gengångare ställer till oreda.

Berättandet blir på så vis ovanligt naket och refererande, men ändå inte bli tråkigt. Det största hindret är de ofantliga mängder namn och släktförbindelser som jag knappt ens orkar bemöda mig om att hålla i huvudet.

De svårbegripliga dikter som ofta återfinns i originalberättelserna har Ohlmarks också valt att utesluta och istället ersätta med en kort innehållsdeklaration, hellre än att tynga texten med långa förklaringar till uttydningar av dikternas kenningar, dessa märkliga omskrivningar som är så vanliga i norröna sammanhang, men numera är mycket svåra att dechiffrera utan kommentarer.

* * *

Många av texterna är mycket intressanta. Särskilt fångar mig — bland andra — skildringen av spökerierna på Torhallsstad ur Grettesagan. Avsnittet bör förvisso läsas i sin helhet för rätt effekt, men för att ge ett litet smakprov på handlingen ger jag här ett kort referat.

Torhall bor på gården Torhallsstad tillsammans med sin hustru Gudrun och sina barn och sitt husfolk. De har emellertid ett svårt problem. Gården är svårt hemsökt av en ond vätte. Torhall anställer då den märklige och storvuxne Glåm, en antisocial och obehaglig karl. Denne åtar sig att vakta Torhalls får, något som få andra vågar på grund av alla spökerierna.

Glåm hittas död en vinternatt, efter att han inte återvänt till gården föregående dag. Man försöker släpa honom till kyrkan, men kroppen är övernaturligt tung, och det slutar med att man får gravsätta honom i ett stenröse. Där visar sig Glåm inte vilja bli kvar. Glåm börjar nämligen hemsöka gården och området däromkring. Särskilt verkar Glåm tycka om att rida på hustaken.

Torhall lyckas anställa en ny karl, Torgaut. Men även Torgaut hittas död en vinter. Och snart därefter en koskötare. Och sen Torhalls egen dotter.

Spökerierna är välkända och en karl vid namn Grette blir nyfiken på den hemsökta gården och reser dit.

Grette övernattar en tid, och en natt har han bäddat ner sig ordentligt, när gengångaren Glåm kommer in i stugan. Det blir då en stor strid mellan dem och till sist lyckas Grette fälla Glåm till marken. Glåm förbannar då Grette, varefter den senare "högg huvudet av Glåm och pluggade fast det i hans rumpa." Sen brände man kroppen och grävde ner askan långt från platsen. Detta verkar ha gjort slut på spökerierna, även om Grette därefter fick märkliga syner.

— Händelseförloppet må nu ha återgivits väl lättsamt, men berättelsen är egentligen mörk, och kan med rätta kallas en skräckskildring, vilket Ohlmarks gör. Stycket ur Grettesagan är rentav direkt obehaglig att läsa, och ligger vad det beträffar inte efter en novell av Poe eller Lovecraft. Dess höga ålder till trots.

Och vi märker snart, att en gengångare vid tiden inte ansågs vara detsamma som vår egen tids gråa damer och skuggor som rör sig. Gengångaren var helt enkelt en död som kroppsligen står upp från de döda och skapar ofärd där han drar fram. Gengångaren har därför rimligen större likhet med en zombie än med ett regelrätt spöke, såsom vi tänker oss fenomenen i dag.

* * *

Särskilt vill jag också nämna "Liktalet över jarl Erling" som hämtats ur krönikan över kung Sverre av Norge (ca 1151-1202). Texten utgörs av det tal som Sverre ska ha hållit vid graven i Nidaros, där hans fiende jarl Erling skakke vilar. Kung Sverre lyckas i det retoriskt kraftfulla talet kritisera den helgonstatus som nästan givits åt Erling, och snarare än att be till dem, bör man be för deras själar.

Men även i Saxo Grammaticus version av Hamlet återfinns ett mycket skickligt uppbyggt tal, denna gång framsagt av Hamlet (fornnordiska "Amlode") själv efter att han dräpt sin konungslige styvfar, vilken dräpt hans far, den gamle kungen.

Hamlet påvisar i talet det riktiga i det han gjort, och påpekar att det varit folkets plikt lika mycket som hans egen att genomföra dådet gentemot den man som dödat hans far, den gamle kungen. Hamlet menar sig icke ha gjort en ogärning, utan han har befriat dem från träldomen under en tyrannisk våldshärskare.

* * *

Vikingahistorier bekantar på ett formidabelt sätt läsaren med åtskilliga norröna sagor och berättelser. Och Ohlmarks har haft öga för att välja ut dramatiska och intressanta stycken ur källorna. Ohlmarks översättning är, som hans översättningar alltid är, dessutom mycket välklingande och njutbar.

Den upplaga av boken som jag har läst är felskuren, vilket gör att ett tjogtal av sidorna kommit i olag. Det gör en del extra bläddrande fram och tillbaka nödvändigt. Det förtar dock inte alls det generella omdömet av boken som en riktig guldklimp för den intresserade.
— — —
Vikingahistorier: Trettio fornnordiska berättare, Åke Ohlmarks (övers.). Folket i Bilds förlag 1976. ISBN: 91-550-1985-4. 336 sidor.

Spekulativ rekonstruktion: Begravning

Husbonden ligger död framför högsätet. Två kvinnor tvättar liket med tyglappar. Eldskenet avslöjar att skägget ligger platt mot bröstet. Håret är struket bakåt, glest och blankt. Det sitter folk på bänkarna utmed väggarna, tysta och stirrande. Det är dunkelt, men ögonen gnistrar. Husbonden kläs i högtidsdräkt och läggs på bår. 

En av karlarna reser sig. Han går till väggen och tar ner spjutet som hänger där. Och han lägger det i husbondens famn. Den dödes arm lägger han över skaftet. 

”Det är tid nu”, säger han.

Båren bärs ut på tunet. Efter följer allt gårdens folk. Det är skymning. Någon slår på en trumma. 

De går till gravfältet bortom gårdens sista bodar. Några halvt övervuxna högar finns där. Och där brinner en eld. En grund grav är öppnad.  Däri ställs båren. Trumman ljuder och mannen som slår på den står vid gravens huvudända. Han sjunger en ordlös sång. Allt folket samlas omkring. 

Mannen som lagt spjutet i husbondens famn fyller nävarna med jord och låter den falla över den döde. Sen gör alla de andra likadant. Hela tiden trummar trumslagaren, hela tiden sjunger han en ordlös sång. 

Innan mörkret lagt sig är marken plan. 

”I morgon reser vi högen, nu dricker vi ölet”, säger mannen som lagt spjutet i sin faders famn. 

Han går mot salen med det tomma högsätet. De andra följer honom. Trumslagaren står ensam kvar bland gravhögarna. Han sjunger en ordlös sång.

Bokrecension: Tyskland talar | Niclas Sennerteg

Tyskland talar: Hitlers svenska radiostation är skriven av författaren och journalisten Niclas Sennerteg (f. 1967).

* * *

Man kan anlägga olika perspektiv när man studerar Nazi-Tyskland. Ett nytt och givande sådant anlägger Sennerteg, när han låter läsaren följa hitlerismen under krigsåren genom den tyska radiopropagandan som riktades mot Sverige. Vi får därigenom en utökad förståelse för hur nazisterna såg på Sverige, och hur dessa ansåg att man lämpligast skulle försöka påverka vårt land.

Det är Königsbergsradion — uppkallad efter staden där en av dess sändare fanns, och där man en tid även återfann redaktionen — som Sennerteg närstuderat. Han har undersökt de källor som finns kvar för att försöka rekonstruera hur det lät, vad man ville få sagt, och vilka som stod bakom de i regel anonyma sändningarna med anropet "Hallå Norden, här talar Tyskland!"

* * *

Den brittiska synes ha varit den i Sverige mest inrattade av de utländska kanalerna och den som folk i allmänhet satte störst tillit till, men de som regelbundet lyssnade till de svenska stämmorna från Tyskland var ingalunda få, även om det är omöjligt att avgöra exakt varför lyssnarna lyssnade: bland dem torde funnits både regelrätta nazister och folk som helt enkelt tyckte om musiken som spelades.

Radiotjänsts första gallupundersökning visade, skriver Sennerteg, att 1943 att så många som 13,4 procent av svenska radiolyssnare rattade in Königsbergskanalen, medan programmet från BBC nådde 20,4 procent av lyssnarna. Undersökningen visade dock också, att endast 3,7 procent av lyssnarna var särdeles trogna, medan siffran för BBC var mer än dubbelt så hög. Sändningarna från Moskva åhördes dock tydligen blott av ett ringa fåtal.

Samtidigt erhöll Königsbergsradion under sin existens, skriver Sennerteg, omkring 30 000 brev från svenska lyssnare.

* * *

Sennertegs framställning börjar med en kronologisk genomgång av radions arbete från krigets början till dess slut. Vi möter de personer som både hördes i radion och de som verkade bortom mikrofonerna. I de fall det varit görligt att framställa sådana får vi ofta små biografier över gestalterna som möter oss. Det visar sig vara studenter, skådespelare, journalister, översättare, soldater och andra gestalter, i regel värvade som utlandssvenskar i Tyskland. Många hade en bakgrund i svenska nazistiska organisationer.

Den senare delen av Tyskland talar består i ett intressant analysblock som drar ut de större linjerna kring Tysklands motiv med propagandan, och vad dess syfte var.

* * *

Propaganda kan komma i många former. I Königsbergsradion kunde den bestå i vinklade, förljugna eller förtigna uppgifter i nyhetssändningar, reportage och föreläsningar. Sennerteg förklarar hur målet med propagandan inte var att nå mål på ett brådstörtat vis, utan att långsamt underminera ett folks motståndsvilja, och att försiktigt påverka opinionen.

"[... det handlade] för Goebbels mer om att göra lyssnarna mer tyskvänliga på längre sikt än om att uppnå snabba opinionsförändringar i någon enskild fråga."

Königsbergsradion skiftade fokus genom åren.

Initialt inriktade man sig i stor utsträckning mot britterna som Tysklands fiende. Antisemitismen frodades. Under Tysklands allians med Sovjet tegs det med kritik mot kommunismen, men när operation Barbarossa dragits igång återkom den röda ärkefienden och denne förblev sedan huvudfiende kriget igenom.

Så länge kriget gick bra motiverades den tyska aggressionen med att Tyskland förde ett slags preventivt försvarskrig. Och när kriget gick dåligt utmålades Tyskland som ett kämpade bålverk mot framstormande bolsjeviker.

* * *

Königsbergsradion fortsatte sina sändningar in i slutet. Så sent som den 29 april 1945 dementerades i en sändning att Hitler låg för döden. Redaktionen befann sig då vid en mobil sändare utanför Oslo. Dagen efter sköt sig den tyske Führern.

Sista sändningen genomfördes den 7 maj 1945, innan redaktionen upplöstes och dess sista medlemmar tog sig till Sverige och en i de flesta fall mer eller mindre undanskymd tillvaro. Ett antal av dem som arbetat för radion förhördes, men ingen ställdes inför rätta, eftersom de inte gjort något olagligt. Sennerteg skriver:

"Sverige hade aldrig varit i krig med Tyskland och propagandisterna kunde därför i juridisk mening inte sägas ha gått fiendens ärenden, även om den allmänna uppfattningen var att deras handlande varit omoraliskt och att de försökt skada Sverige."

Själva verkar radiosvenskarna i hög utsträckning förklarat sitt handlande med att de antingen var opolitiska och blott ville försörja sig, eller att de förvisso var Tysklandsvänner och agerade i enlighet med denna sin inställning.

* * *

Tyskland talar är en saklig och noggrann genomgång av en liten bit av det nazistiska Tysklands verksamhet. Men den lilla biten reflekterar väl hur utvecklingen i landet framskridde under de där fasansfulla åren, och dessutom hur Sverige och svenskarna förhöll sig till det glupska vilddjuret i söder.

Sennerteg lyckas måla en förvånansvärt helteckande bild av Königsbergsradions verksamhet och uppbyggnad, trots att de absolut flesta tyska dokumenten om densamma förstörts. Det gör att Tyskland talar förtjänar särskilt ros.
– – –
Tyskland talar: Hitlers svenska radiostation, Niclas Sennerteg. Historiska Media 2006. ISBN: 978-91-87263-79-8.

Bokrecension: Den försvunne | Franz Kafka

Den försvunne är en ofullbordad roman av Franz Kafka (1883-1924) som tillkom mellan åren 1911 och 1914. Boken har tidigare givits ut under titeln Amerika, men Den försvunne (Der Verschollene) var Kafkas eget namn på sitt romanprojekt. Verket ingår i Bakhålls oskattbara utgivning av Kafkas samlade verk, som översätts och kommenteras av Hans Blomqvist och Erik Ågren.

* * *

Eftersom Kafka aldrig färdigställde Den försvunne föreligger den inte i färdigt skick. Första delen av romanen är väl i princip komplett, men den senare delen består av längre eller kortare fragment, emellanåt med hopp i handlingen, där vi inte vet vad Kafka tänkt sig att infoga.

Bokens ofärdiga skick gör den emellertid inte mindre intagande eller mindre läsbar. Det insåg Kafkas gode vän och postume utgivare Max Brod, som lät ge ut texten redan 1927, bara några år efter Kafkas död i tuberkulos. Kafka själv lät under sin livstid endast ge ut inledningskapitlet, "Eldaren".

* * *

Först handlingen i kort sammandrag.

Huvudperson är den tyske ynglingen Karl Rossman. Denne blir i sitt hemland förförd av en hushållerska. Det resulterar i en graviditet. Karl sätts då på en båt till Amerika av sina föräldrar, för att komma ifrån skandalen.

Karl anländer till Amerika. Men det är inte Amerika som vi känner det, utan Kafkas eget Amerika, där Frihetsgudinnan inte håller en fackla, utan ett svärd, och där det går en bro mellan New York och Boston. Vi har alla anledning att misstänka att dessa diskrepanser med det verkliga Amerika är fullt avsiktliga, och ingår i att skapa den förvrängda verklighet som Kafka är mästare i att konstruera.

I Amerika råkar Karl snart samman med en släkting, som är en förmögen affärsman. Efter en icke-händelse tar släktingen sin beskyddande hand från Karl, och denne hamnar på landsvägarna tillsammans med två vindbitna gestalter. Han lyckas emellertid få anställning som hisspojke på ett hotell, men mister snart samma anställning på grund av en annan icke-händelse.

Snart hamnar han i klorna på samma vindbitna gestalter som han lyckats ta sig ifrån, och blir betjänt åt en av dem, som nu dessutom slagit sig i slang med en groteskt överviktig sångerska.

Därefter faller romanen isär i fragment. Avslutningsvis blir i vilket fall Karl anställd av den märkliga Oklahamateatern — felstavningen möjligen fullt avsiktlig — och vi lämnar honom på tåget med destination Oklahoma.

* * *

Den yttre handlingen i Den försvunne är således inte direkt anmärkningsvärd i sig. Men det är genom det ständigt förvrängda detaljerna, den ständigt olustiga stämningen, som Kafka lyckas skapa den särskilda sorts värld som just han var mästare i att frammana.

Karl hamnar ideligen i situationer där han blir gjord till ett slags offer för omständigheter som han inte kan råda för. Han är korkbiten i bäcken som förs hit och dit och inte själv påverkar när den hårt slängs mot stenar eller riskerar att stranda. Han är konsekvent i underläge, underordnad ogripbara auktoriteter med okända agendor. Men likt en stolt stoiker accepterar han dessa ödets ständiga lek med honom.

Andra människor är ständigt elaka, missunnsamma, oförstående, men likväl hamnar alltid skuldbördan på Karl själv. Han är den betryckte som accepterar att förtryckas.

När Karl tvingas bli betjänt och helt enkelt inte släpps ut ur lägenheten där han ska tjänstgöra, accepterar han sitt nya liv med dess absurda och uppfyllbara krav, och uppfyller sina plikter så långt han förmår och så gott han kan. När han slängs ut av sin nyss så älsklige och beskyddande förmögne släkting från ett privilegierat liv försöker han inte försvara sig eller förklara sig: han accepterar sitt återigen uppnådda utanförskap.

Att träda in i Kafkas universum är att träda in i en spegelsal, där allt är förvrängt, dunkelt, anat: Kafkas värld är en en plats där ingenting riktigt är som det verkar och där all interaktion är vansklig och oförutsägbar. Där är domarna oproportionerligt stränga och där är huvudpersonerna obegripligt undergivna.

* * *

Den försvunne utspelar sig i denna ångestskapande miljö som vi känner från Processen och Slottet. Och liksom dessa torde Den försvunne vara omistlig litteratur för den som vill läsa något som griper tag på allvar, trycker över bröstet och får en att tänka: att en människa kan skriva så bra!
– – –
Den försvunne, Franz Kafka. Bakhåll 2013. Övers. Hans Blomqvist, Erik Ågren. ISBN: 978-91-7742-368-3. E-boksproduktion av Elib AB 2013.

Bokrecension: De Profundis | Oscar Wilde

Oscar Wilde 1892

De Profundis är ett brev författat av Oscar Wilde. Det utgavs postumt första gången i något beskuren version 1905. Jag har läst en digitalisad utgåva från 1913.

* * *

Oscar Wilde skrev sin epistel De Profundis i början av 1897, när han satt i fängelse.

Brevets adressat är Wildes älskare Lord Alfred Douglas, "Bosie". Wilde fick aldrig skicka iväg brevet, men tog det med sig vid sin frigivning och överlämnade det till sin nära vän Robert Ross, vilken skulle se till att en kopia skickades till Bosie.

Fem år efter Wildes död lät Ross publicera brevet och gav det dess titel, tagen från psaltarpsalm 130. De profundis betyder "Ur djupen". Men i denna första offentliga version av brevet har Ross valt att utesluta alla direkta referenser till Lord Alfred Douglas familj. Senare har mer kompletta utgåvor utgivits. Först på 1960-talet gavs en fullständig version ut. Men jag har alltså läst en tidigare utgåva.

* * *

Anledningen till att Wilde fängslats var en serie av händelser.

Wilde ställde Lord Douglas far, Lord Queensberry, inför rätta, för att denne låtit påskina att Wilde var homosexuell, "posing somdomite [sic!]" i en not han lämnat på en klubb de båda besökte.

Åtalspunkten var förtal. Wilde stod då på höjden av sin karriär, och draget att låta åtala Lord Queensberry påhejades av Lord Douglas.

Rättegången blev ett publikt spektakel. Resultatet av det hela, var att domstolen kom fram till att Lord Queensberry ingalunda gjort sig skyldig till förtal, utan blott uttryckt vad sant var.

Wilde tvingades då ge upp sin sak, och plötsligt var det han själv som blev anklagad för "gross indecensy" (ung. "grov oanständighet"), åsyftande hans sexuella förbindelser med män. Wilde förnekade anklagelsen och först vid en ny rättegång blev Wilde dömd till två års straffarbete, lagens hårdaste straff för åtalspunkten.

* * *

När Wilde skriver De Profundis börjar hans tid som fängslad att gå mot sitt slut. Vi möter en man som är djupt böjd av sina erfarenheter, förödmjukad, men som trots det vägrar att se sig som knäckt. Han försöker att också i denna svåra prövning hitta mening, hitta erfarenhet att ta vara på. Han försöker att få allt som skett honom att verka något gott för honom. Och det han framförallt erfarit, är sorg.

"For us there is only one season, the season of sorrow."

Genom att Wilde, som levt sitt liv för njutningar och skönhet, sänkts ner i sorg, förefaller han mena att han fått ett nytt djup, en ny dimension i sitt väsen. Han vill inkorporera sina erfarenheter i sitt väsen, acceptera dem utan fruktan eller motstånd. Och utan ånger, liksom han inte heller ångrar att han en gång levt för njutningar.

"To regret one's own experiences is to arrest one's own development."

Så han ställer in sig på att inte skämmas för sitt straff, för att på så vis vara förmögen att verkligen leva i frihet igen. Han hoppas kunna återvända som konstnär, och producera åtminstone ett till högstående verk, för att på så vis omintetgöra hån och missunnsamhet. Han hoppas kunna lära sig att vara glad igen, såsom hans liv varit fyllt av glädje förut.

* * *

Wilde skriver uttryckligen att religion inte är för honom. Likväl verkar han ha knutit an till Jesusgestalten som ett slags romantiskt ideal som de grekiska gudarna inte kan uppnå. Jesus framstår i Wildes läsning som en slags levnadskonstnär, med betoning på konstnär. Han ser Jesus som en poet, och hela dennes liv som en dikt, som ett konstverk. Dessutom är han den främste av alla dem som älskar, och till det historiens förste och främste individualist.

Ja, Wilde ser Jesus i allt som har med romantik att göra. Han hittar honom både i Romeo och Julia och i Les Misérables och i Fleurs du Mal. I själva blommornas skönhet ser han Jesus. För Jesus, menar Wilde, var kärleken det yppersta. Och denna kärlek ger Jesus åt det som icke är kärleken värdig. Dessutom ...

"... in a manner not yet understood of the world he regarded sin and suffering as being in themselves beautiful holy things and modes of perfection."

Wilde läser dagligen Nya testamentet på grekiska och blir rimligen väl bekant med Jesus från evangelierna.

Men vi märker hur han fyller den ganska torra och i mina ögon inte särskilt sympatiska Jesusgestalten med vad som i själva verket är hans egna ideal: det estetiska, det tragiska, det kärleksfulla, det vackra. Kanhända är det just vad man behöver för att orka stå upprätt, när man som Wilde satts i en orättvis och orättfärdig situation: ett ideal. Man må sen ge det idealet vad namn man vill: med religion har det egentligen inte att skaffa.

* * *

I De Profundis märker man inte mycket av den fjärilslätta humor och den trippande ekvilibri som kännetecknar Wildes pjäser och texter. Det är en mycket allvarlig Wilde som skriver, en märkt och stukad man, som tagits från sin berömmelses höjder ner i själva fängelsehålan. Texten i sig är vindlande, eller ger åtminstone ett vindlande intryck i den beskärda, tidiga version jag läst. Han reflekterar kring sitt liv, reflekterar kring fängelselivet, reflekterar kring sitt liv efter fängelset, och reflekterar kring Jesus från Nasaret.

Den allvarlige Wilde som vi möter i De Profundis är fascinerande, inte minst intresserar de strategier han beskriver för hur han efter sin fängelsevistelse ska fortsätta att inte bara existera, utan att leva.
— — —
De Profundis, Oscar Wilde. Methuen & Co. 1913. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: En pojkes egen historia | Edmund White

En pojkes egen historia är skriven av Edmund White (f. 1940). Den utgör den första delen i författarens autofiktiva trilogi.

* * *

Edmund White skriver i En pojkes egen historia hänsynslöst öppet om sin uppväxt under 40- och 50-talet. Men samtidigt är berättelsen draperad i det vi kan kalla autofiktion: White skriver om sitt liv med en skönlitterär författares friheter. Det är en självbiografi klädd i en romans kläder.

Han begynner inte i början och slutar inte heller i slutet: med suveränens känsla plockar han upp en tråd och följer en stund, och tar sedan tag i en annan, för att i tredje andetaget återigen anknyta till den första. Trots vad man kan förvänta sig ger inte det ett upphackat intryck: tvärtom smälter hela sviten av upplevelser och intryck samman till ett porträtt av White själv och hans omvärld under några formativa år före och efter puberteten.

White åtrår män. Det evigt pulserande temat i boken är denna hans djupt kända upplevelse av sitt annorlundaskap, orsakat av att han inte är som andra pojkar. Men inte bara homosexualiteten särskiljer honom: han är sällsynt lillgammal och existerar i ett slags – i viss mån självvalt – permanent utanförskap.

Det känns som att han endast kan vara äkta inför sig själv, mer äkta än eljest, när yttre störningsmoment i form av andra människor är avlägsnade. White skriver:

"Jag kunde inte komma på något sätt att åstadkomma äkthet, utom när jag var ensam."

White intresserar sig för litteratur, för konst, för musik, för religion. Men inte för kristendomen, som är honom väsensfrämmande, utan för buddismen. När en präst förebrår honom hans då erkända homosexualitet på så vis att den förklaras vara synd, rör det inte den unge studenten i ryggen.

* * *

Läsaren får ta del av hur den unge White lär känna sig själv och hur han mer eller mindre motvilligt lär sig hantera sin homosexualitet. Helst vill han se sig som heterosexuell – som bara råkar åtrå män. Det innebär inte en celibatär tillvaro, tvärtom. White har själv beskrivit hur han i själva verket fått tona ner sin promiskuitet i romanen. Och White skriver:

"Jag inser nu att det jag önskade var att bli älskad av män och älska dem tillbaka, men utan att bli homosexuell."

Likväl, öppenheten är total, utan att bli snaskig eller sensationell: han skriver utan hänsyn men också utan avsikt att väcka anstöt. När han beskriver sitt första samlag med en annan pojke är det just en beskrivning vi möter, där fokus ligger på hans vemod över att vilja nå bortom det fysiska, till en romantisk förening, där hans kamrat bara vill nå stundens njutning.

Den unge White söker främst en äldre man, dels för att i denna sin drömda idealgestalt finna omsorg och omtanke, men i andra stunder för att genom sin ungdom förmå dominera. Att han köper sex av en ung man, eller att han som tonåring förvecklar sig i en ménage à trois med en latinlärare och dennes hustru förändrar inte målet för hans åstundan.

Drömmen om idealmannen förblir, liksom den vurm han kan erfara inför en bild av en viss europeisk staty eller en fotografisk nakenstudie. Trånad, icke uppfyllelse.

Boken fylls dessutom av diverse egensinniga gestalter som gör entré och försvinner ut i periferin allteftersom historien fortsätter. Vi möter hans en tid hett åstundade kvinnliga vän Helen, som han vid ett tillfälle går på dejt med, men som sedan förskjuter honom när han brevledes förklarar henne sin kärlek. Vi möter också hans filosofiske och nazistiske kamrat på privatskolan. Och vi har den tragiske pojken på sommarlägret som alla föräldrar varnar för, eftersom han är översexuell. Och vi har läraren som undervisar i jazzmusik och langar droger till sina elever.

En pojkes historia är inte en munter historia. Rent materiellt har White allt, som son till en tydligen stormrik affärsman som efter en kärleksaffär vid sidan av skiljer sig från sin hustru och Whites mor, vilken ändå försöker upprätthålla ett jetsetliv.

Men det är ändå en historia om utanförskap och om en killes utveckling, där det han känner också med tiden tillåts bli en i någon mån accepterad del av honom, i en värld där det alls inte är accepterat, fastän så vanligt förekommande när man väl ser bakom kulisserna.

Detta skådande bakom kulisserna är White mästerlig på att ta med läsaren på. Det kan handla om hur han genomskådar hans moders desperata jakt på en ny man, eller hur tragiskt och kallt hans fars antisociala liv är, eller om hyckleriet när den kristna moralens väktare själva ägnar sig åt det de vill förbjuda andra.

* * *

En pojkes egen historia är en omtumlande läsupplevelse. Hänsynslösheten som White skriver med går inte att ducka för. Inte heller för pojkens och senare den unge mannens både utanförskap. Jag kan inte påstå att jag känner direkt sympati för berättelsens jag, men likväl förståelse och beundran för hans alltmer tilltagande mod i att bli den han är.

Edmund White smyckar sin berättelse med ett översvallande bildspråk som jag inte är bekväm med. Liknelserna sväller och rinner emellanåt över alla bräddar. Formuleringar som:

"... näsan i sin tur var en bön som steg upp från läpparnas altare ..."

må vara vackra, men verkar överlastade på mig. För min egen del hade måhända utsattheten hos White gått fram än starkare, om språket svarade mot den ödslighet som Whites autofiktiva yngre motsvarighet verkar ha levt i.
– – –
En pojkes egen historia (eng. A Boy's Own Story), Edmund White. Övers. Thomas Preis. Modernista 2013. ISBN: 978-91-7499-427-8.

Bokrecension: Nordiskt forntidslif | Albert Ulrik Bååth

Nordiskt forntidslif är skriven av Albert Ulrik Bååth (1853-1912), från 1891 docent i fornnordisk litteratur. Föreliggande bok utgavs 1890.

* * *

Många av de böcker som kommer ut om fornnordisk tid skildrar gudarnas värld, alltså själva mytologin. I den serie föreläsningar som Nordiskt forntidslif består av skildrar istället Bååth hur livet torde ha tett sig för den fornnordiska människan till vardags, i synnerhet på Island, med ledning av stoffet i de fornisländska sagorna.

Sagorna är omstridda vad gäller vilken vikt man kan lägga vid dem som historiska källor, enär de ofta är nedskrivna några hundra år efter att händelserna de skildrar faktiskt timade. Men de får ändå räknas som synnerligen relevanta bland den i övrigt inte särskilt omfattande mängd skriftliga vittnesbörd om tiden i fråga.

Man får här särskilt notera, att ordet "saga" i sammanhanget inte betyder detsamma som i vår tid, utan ligger närmare dess etymologiska ursprungsbetydelse som har med "det sagda" att göra.

* * *

Bååth höll sina föreläsningar, som han själv skriver, "populära", det vill säga anpassade för en bredare publik. De är därmed mycket lättillgängliga, och för att blåsa liv i det han skildrar tar han ibland till nästan skönlitterär berättarteknik, för att ställa lyssnaren, och nu läsaren, på den fornisländska gården, inför de fornisländska trälarna, eller på det fornisländska Alltinget.

Vi gör nog rätt i att minnas att sagorna i stor utsträckning utspelas just på Island och åtminstone berättades av islänningar. Med detta sagt kan vi dock samtidigt gärna tänka oss, att kulturen över hela Skandinavien vid den här tiden — senare delen av den yngre järnåldern, det vill säga vikingatid — i mångt och mycket nog varit någorlunda homogen; man talade till exempel för varandra fullt begripliga språk, egentligen samma språk, vilket torde befrämjat ett kulturellt frändskap.

Varje föreläsning har ett särskilt tema, som systematiskt avhandlas. Vi får således stifta bekantskap med livet på gården, hur man såg på manligt respektive kvinnligt, hur man tänkte kring äktenskap, hur man såg på barn och ungdom, trälarnas plats i samhället, lagstiftningen och skaldernas funktion. Ofta exemplifierar Bååth med citat eller referat ur saga- och Eddatexterna.

Nordiskt forntidslif blir på detta vis en fortfarande utmärkt ingång till den fornnordiska föreställningsvärldens universum, väl värd att föda var och en hågad läsare som vill fördjupa sig i fornnordisk kultur.

* * *

Således får vi stifta bekantskap med kända fornnordiska teman, som kärleken till ätten, till hedern, till minnet, till modet. Bärsärkarna presenteras liksom blodshämndens draman. Brudköpen som utfördes till ättens fromma beskrivs i detalj, liksom vad som förväntades av maka och make i livet tillsammans.

Lite särskilt utrymme tänkte jag ge åt Bååths beskrivning av trälarnas situation i den fornnordiska kulturen, vilket får räknas som ett av dess mörkare stråt.

Trälarna, som ofta införskaffades som krigsbyten, sågs snarare "ej för personer, utan saker, tillhöriga en viss egare." Det var upp till ägaren att handla såsom han ville med trälarna. Han hade även rätten att ta deras liv som han behagade, så länge han "kungjorde dråpet samma dag, det skett".

Trälarnas kast sågs i allmänhet på med förakt. Så var det också ett svårt okvädningsord att kalla en fri man träl. Ordet betydde helt enkelt feg. Dessutom ansågs det vara vanärande att falla för en träls vapen, eller att ens att gå i dennes sällskap.

Villkoren för trälarna varierade. De hade olika arbetsuppgifter, varav vissa rentav "kunde vara rätt drägliga", som till exempel att förestå en mindre gård som tillhörde husbonden. Men samtidigt kunde de behandlas helt utan hänsyn till deras eget väl.

Emellertid kunde trälar göras fria. Sagorna ger exempel på att trälar vunnit sin frihet genom att utföra något särskilt farligt uppdrag åt sina herrar. Det kunde också hända att trälen fick utrymme att arbeta för eget gagn, så att han eller hon med tiden kunde köpa sin egen frihet genom en formaliserad ceremoni. Likväl synes den frigivne trälen ofta ha stannat i sin husbondes närhet, eftersom han därigenom fick någon sorts grundläggande trygghet, när han inte hade en egen ätt att falla tillbaka på.

* * *

Albert Ulrik Bååth, som året efter att Nordiskt forntidslif utgavs blev docent i fornnordisk litteratur och dessutom själv översatt en stor mängd fornisländska sagor, hittade naturligtvis som i sin egen ficka i det material som ligger till grund för de föreläsningar som gavs ut i Nordiskt forntidslif. Det gör att han med lätthet kan dra paralleller ur olika sagor, och så dra sina framställningars olika teser i bevis. Föreläsningarna blir på detta vis mycket välsydda. Texterna är mycket tilltalande för den nyfikne på ämnet både språkligt och innehållsmässigt.

Visst har åren gått sen Bååth gav ut sina föreläsningar. Likväl kan mycket matnyttigt hämtas fram ur vad Bååth undervisade om under slutet av 1800-talet.
– – –
Nordiskt forntidslif, Albert Ulrik Bååth. Fahlcrantz / C:os förlag 1890. 241 sidor.