 |
| Sigurd dödar Fafne. Arthur Rackham. Beskuren. |
* * *
Vikingahistorier heter boken. Jag är lite lätt allergisk mot överanvändning av "viking". I detta fallet inte minst på grund av att knappt något material i boken behandlar vikingar som sådana.
Ordet "viking" för lätt tankarna till hjälmprydda, skäggiga figurer på långskepp som fungerade som ett slags råa tidigmedeltida plundrare och pirater. Men den tid som avses med begreppet "vikingatiden" innehåller så mycket mer än vikingar.
Men givetvis får jag kapitulera inför den hävdvunna terminologin, som skänker åren mellan 800 och 1100 åt vikingarna, även om jag själv föredrar det något otympligare men i mina ögon mer träffande begreppet "slutet av yngre järnåldern i Norden".
Hursomhelst förmodar jag att en titel som "Vikingahistorier" är mer säljande och mer catchigt än "Berättelser från slutet av yngre järnåldern i Norden"...
Vare nu det som det vill med den saken. I Vikingahistorier har Åke Ohlmarks samlat drygt trettio texter och utdrag ur texter som i de absolut flesta fallen utspelar sig under vikingatiden och i några fall strax därefter.
Ohlmarks har själv översatt texterna och i samtliga fall försett dem med korta, förklarande förord. I regel rör det sig om dramatiska utdrag ur längre sagor. Så får vi ur Völsungasagan till exempel läsa om Sigurds dråp av Fafne, och ur Njals saga om mordbranden på Bergtorshvol.
Urvalet är, så långt jag kan bedöma, utmärkt. Berättelserna läsaren ställs inför ger en vid panoramabild över norrönt berättande och sätter den norröna kulturen tidvis i blixtbelysning, såsom den uppfattades eller traderats intill dess att sagorna nedskrivits under tidig medeltid.
Den bekanta kärva och linjära stilen utan onödigt pladdrande är mycket väl representerad. Med samma saklighet och rapphet som en resa mellan två gårdar beskrivs, beskrivs också hur någon mister en arm eller hur en gengångare ställer till oreda.
Berättandet blir på så vis ovanligt naket och refererande, men ändå inte bli tråkigt. Det största hindret är de ofantliga mängder namn och släktförbindelser som jag knappt ens orkar bemöda mig om att hålla i huvudet.
De svårbegripliga dikter som ofta återfinns i originalberättelserna har Ohlmarks också valt att utesluta och istället ersätta med en kort innehållsdeklaration, hellre än att tynga texten med långa förklaringar till uttydningar av dikternas kenningar, dessa märkliga omskrivningar som är så vanliga i norröna sammanhang, men numera är mycket svåra att dechiffrera utan kommentarer.
* * *
Många av texterna är mycket intressanta. Särskilt fångar mig — bland andra — skildringen av spökerierna på Torhallsstad ur Grettesagan. Avsnittet bör förvisso läsas i sin helhet för rätt effekt, men för att ge ett litet smakprov på handlingen ger jag här ett kort referat.
Torhall bor på gården Torhallsstad tillsammans med sin hustru Gudrun och sina barn och sitt husfolk. De har emellertid ett svårt problem. Gården är svårt hemsökt av en ond vätte. Torhall anställer då den märklige och storvuxne Glåm, en antisocial och obehaglig karl. Denne åtar sig att vakta Torhalls får, något som få andra vågar på grund av alla spökerierna.
Glåm hittas död en vinternatt, efter att han inte återvänt till gården föregående dag. Man försöker släpa honom till kyrkan, men kroppen är övernaturligt tung, och det slutar med att man får gravsätta honom i ett stenröse. Där visar sig Glåm inte vilja bli kvar. Glåm börjar nämligen hemsöka gården och området däromkring. Särskilt verkar Glåm tycka om att rida på hustaken.
Torhall lyckas anställa en ny karl, Torgaut. Men även Torgaut hittas död en vinter. Och snart därefter en koskötare. Och sen Torhalls egen dotter.
Spökerierna är välkända och en karl vid namn Grette blir nyfiken på den hemsökta gården och reser dit.
Grette övernattar en tid, och en natt har han bäddat ner sig ordentligt, när gengångaren Glåm kommer in i stugan. Det blir då en stor strid mellan dem och till sist lyckas Grette fälla Glåm till marken. Glåm förbannar då Grette, varefter den senare "högg huvudet av Glåm och pluggade fast det i hans rumpa." Sen brände man kroppen och grävde ner askan långt från platsen. Detta verkar ha gjort slut på spökerierna, även om Grette därefter fick märkliga syner.
— Händelseförloppet må nu ha återgivits väl lättsamt, men berättelsen är egentligen mörk, och kan med rätta kallas en skräckskildring, vilket Ohlmarks gör. Stycket ur Grettesagan är rentav direkt obehaglig att läsa, och ligger vad det beträffar inte efter en novell av Poe eller Lovecraft. Dess höga ålder till trots.
Och vi märker snart, att en gengångare vid tiden inte ansågs vara detsamma som vår egen tids gråa damer och skuggor som rör sig. Gengångaren var helt enkelt en död som kroppsligen står upp från de döda och skapar ofärd där han drar fram. Gengångaren har därför rimligen större likhet med en zombie än med ett regelrätt spöke, såsom vi tänker oss fenomenen i dag.
* * *
Särskilt vill jag också nämna "Liktalet över jarl Erling" som hämtats ur krönikan över kung Sverre av Norge (ca 1151-1202). Texten utgörs av det tal som Sverre ska ha hållit vid graven i Nidaros, där hans fiende jarl Erling skakke vilar. Kung Sverre lyckas i det retoriskt kraftfulla talet kritisera den helgonstatus som nästan givits åt Erling, och snarare än att be till dem, bör man be för deras själar.
Men även i Saxo Grammaticus version av Hamlet återfinns ett mycket skickligt uppbyggt tal, denna gång framsagt av Hamlet (fornnordiska "Amlode") själv efter att han dräpt sin konungslige styvfar, vilken dräpt hans far, den gamle kungen.
Hamlet påvisar i talet det riktiga i det han gjort, och påpekar att det varit folkets plikt lika mycket som hans egen att genomföra dådet gentemot den man som dödat hans far, den gamle kungen. Hamlet menar sig icke ha gjort en ogärning, utan han har befriat dem från träldomen under en tyrannisk våldshärskare.
* * *
Vikingahistorier bekantar på ett formidabelt sätt läsaren med åtskilliga norröna sagor och berättelser. Och Ohlmarks har haft öga för att välja ut dramatiska och intressanta stycken ur källorna. Ohlmarks översättning är, som hans översättningar alltid är, dessutom mycket välklingande och njutbar.
Den upplaga av boken som jag har läst är felskuren, vilket gör att ett tjogtal av sidorna kommit i olag. Det gör en del extra bläddrande fram och tillbaka nödvändigt. Det förtar dock inte alls det generella omdömet av boken som en riktig guldklimp för den intresserade.
— — —
Vikingahistorier: Trettio fornnordiska berättare, Åke Ohlmarks (övers.). Folket i Bilds förlag 1976. ISBN: 91-550-1985-4. 336 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar