 |
| Port i Jerusalem, senare delen av 1800-talet. |
* * *
I utkanten av byn Nås i Dalarna ligger Ingmarsgården. Gården har gått i arv från far till son så länge som någon kan minnas, liksom även ägarens namn ärvts från far till son: de heter alla Ingmar Ingmarsson, och släkten har synnerligen gott anseende i bygden genom sin ålder och redlighet.
Den nuvarande Ingmar Ingmarsson är i romanens huvudtidslinje ännu för ung för att bli husbonde på släktgården, och den sköts därför av hans äldre syster och hennes make. Men allas tanke är, att Ingmar ska köpa gården när han väl kommit upp lite i åren. Själv går han i giftastankar riktade mot skolmästarens dotter Gertrud, i vars hushåll han också växer upp.
Men då inträffar något besynnerligt. Genom den svenskamerikanske predikanten Hellgum börjar en sekt breda ut sig där i socknen. Dess budskap är, att medlemarna måste utskilja sig från det andra folket, för att kunna följa sin ledstjärna: enighet i allt.
Till sist går det så långt, att sekten intalar sig, att Gud befaller dem att utvandra till Jerusalem. Till sekten har då Ingemars syster och måg anslutit sig, vilket gör att gården måste säljas, utan att Ingmar kan komma åt den, eftersom han ännu är för ung och fattig för att kunna lösa ut den.
Ställd inför detta faktum får han ett erbjudande som hotar slita sönder honom: en rik man i socknen erbjuder sig att betala för gården och låta Ingmar komma vid den, om han, ehuru fattig dock av den ansedda Ingmarssläkten, gifter sig med hans dotter Barbro.
Med stor vånda går Ingmar in på detta, med följd av att hans älskade Gertrud ansluter sig till sekten, och far med dem till Jerusalem.
Härjad av dåligt samvete för att ha övergivit Gertrud beslutar sig Ingmar efter ett tag att fara efter henne och föra henne hem, samtidigt som Barbro och han tagit ut skilsmässa, efter svärfaderns död.
* * *
Vad jag ovan beskrivit, är i korta drag huvudhandlingen i Jerusalems första del. Under sin långa vistelse i Jerusalem bor Ingmar hos sekten, som nu gått upp i en större sekt, kallad Gordonisterna. Sektens stränghet har nu något mildrats, även om tillvaron för dalbönderna alls inte varit lätt. Och Ingmar kan börja söka tillfälle att övertala Gertrud att följa honom åter till Dalarna.
* * *
Selma Lagerlöf är en mästerlig berättare. Känslan och tonen i skildringen av dalböndernas äventyr både hemmavid och i Det heliga landet påminner om Vilhelm Mobergs skildring av smålänningarna i Utvandrarsviten.
Förutom att föra berättelsen framåt på ett dynamiskt men varsamt och sammanhängande vis, utmärks prosan av en psykologisk skarpsynthet: man förstår mycket snabbt vad Ingmar Ingmarsson är för slags person, och Gertrud, och skolmästaren och kyrkoherden.
Skildringen av hellgumianerna, sekten, är också förvånansvärt ömsint. Fastän rörelsen klyver socknen och orsakar mycken oreda i släktförbindelserna, framstår den ändå som en varm gemenskap. Förvisso svärmisk, men ändå inte ondsint.
Lagerlöf tar liksom inte ställning mot sekten, utan betraktar den ganska neutralt, som en excentricitet, ja, dess medlemmar framstår som välvilliga och kärleksfulla människor. Man tycker snarast synd om dem, där de visserligen tycker sig vara på helt rätt plats i Jerusalem, men samtidigt saknar jorden där hemma.
* * *
Något jag särskilt uppskattar, är hur Lagerlöf integrerar mytiska element i berättelsen. Fastän utvandringen har sin förebild i en verklig händelse — ett fyrtiotal personer från Nås emigrerade till Jerusalem på sommaren 1896 — är den lätt övernaturliga värld som dåtidens människor levde i representerad. När det arbetas i en mila, hjälper till exempel småfolket i skogen till att släcka bränder. Och även ett märkligt spöke dyker upp på en landsväg mellan Jaffa och Jerusalem.
* * *
Selma Lagerlöf for själv till Jerusalem år 1899, där hon besökte de utvandrade dalbönderna vars öde Jerusalem baseras på. Hon besökte också de kvarvarande bönderna i hemsocknen. I vilken mån Jerusalem sedan bygger på personer hon då träffat kan jag inte avgöra, men det porträtt hon målar är levande och kommer väl att förbli levande i svensk litteratur — länge. Vare sig det nu är en karikatyr eller en realistisk skildring.
Jerusalem är en riktig klassiker, som skildrar den tid som fortfarande fanns när den författades, men som nu är historisk. Jag vill därför gärna instämma med Ying Toijer-Nilssons omdöme i bokens förord:
"Den bok som en gång låg precis i tiden har nu blivit tidlös."– – –
Jerusalem, Selma Lagerlöf. Albert Bonniers förlag 1901, 1902. E-bok 1.2 ISBN 978-91-43-51182-6.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar