Det kanske faller någon in att avfärda all mytologi som forna tiders humbug. Man gör sig då en otjänst. Man är då lik en man som ser ut över en spegelblank sjö, och tänker sig att sjön blott är sin yta, och inte äger något djup.
Men vi vet ju hur det egentligen är. Under den blanka ytan finns djup. Där nere finns saker som lever och rör sig. Där finns hårda stenar och mjuk lera. Där finns variation och dynamik.
Och så är det också med myterna.
Själv har jag mest ägnat mig åt fornnordisk mytologi. Dess karghet och humor, dess rakhet och oskyldighet attraherar mig och förmår beröra mig.
Så när vi läser om Tors fiskafänge, när han med jätten Hymer beger sig ut för att fiska med ett oxhuvud, och får den onda Midgårdsormen på kroken – så kan vi visserligen se myten blott som en saga utan mening. Eller så kan vi använda den som en substans som de egna funderingarna kan använda för att få gestalt. Plötsligt ser vi då en betvingare av kaos, som ger sig ut på ett främmande element tillsammans med en opålitlig medresenär, och får en av kaosmakternas främsta symboler på kroken, och som sånär lyckas fånga den, om inte Hymer — själv en del av kaosmakterna — hindrat det. Och så tillåts ondskan, tilltufsad, att återigen sjunka ner i sitt vatten, medan Tor med vrede drar åstad upp på land.
Vilka möjligheter till personlig tillämpning bjuder oss inte sådana motiv, såväl i världspolitik som i det personliga livet! Och vid den mytens sida, står många fler, med djup under ytan som går att utforska — och ju mer man utforskar, desto mer finner man. Där det vid en första anblick först fanns en intetsägande platthet, skådar man plötsligt igenom - och ser livet som rör sig.
Mytologin är inte så mycket en gudalära, som en lära om människan, en vibrerande och pågående berättelse om vad det innebär att vara en av alla dessa varelser som lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar