måndag 14 oktober 2013

Bokrecension: Borgia | Christopher Hibbert

Cesare Borgia (1475/76-1507)
Borgia: Berättelsen om en ondskefull familj är skriven av den brittiske historikern och författaren Christopher Hibbert (1924-2008).

* * *

Familjen Borgias rykte står sig in i dessa dagar som en samvetslös maktfraktion under renässansens Italien. I Christopher Hibberts populärvetenskapliga framställning får familjemedlemmarnas vittrade ben åter kött på sig, och framstår framför våra ögon som återigen i högsta grad levande och pulserande: de är återuppståndna från sin egen tid, decennierna kring år 1500.

Inte minst blir skildringarna levande, genom de stora mängder citat ur brev och dagböcker som Hibbert lyfter fram.

* * *

Borgia kan läsas nästan som en historisk roman: anekdoterna finns där, de nästan häpnadsväckande starka karaktärerna finns där, maktkamper, intriger och kärlek, skandaler och mord: allt finns där.

Men familjen Borgia var på riktigt. Och tre av deras centralgestalter har Hibbert särskilt fokuserat på i sin oavbrutet spännande bok: påven Alexander VI (1431-1503), och två av de barn han fick innan han blev Kristi ställföreträdare på jorden: Cesare Borgia (1475/76-1507) och dennes syster Lucrezia Borgia (1480-1519).

Det blir en berättelse om de ytterst känsliga diplomatiska relationerna mellan de italienska furstendömena, kyrkostaten, Spanien och Frankrike. Det blir en berättelse om ett påvedöme vars företrädare och tjänare mer tjänade penningen och svärdet än mannen från Nasaret. Och det blir en berättelse om hur makt är rätt i en tid då rätt inte var något annat än vad som stipulerades i den senaste alliansen.

* * *

Hibbert skriver rappt och medryckande. Två saker inhiberar dock förståelsen. Dels den stora mängden namn, av vilka man inte vet vilka man bör lägga på minnet för att få senare utvecklingen klar för sig, och vilka som framträder mer som historiska statister i berättelsen om familjen Borgia. Dels avsaknaden av kartor, åtminstone i e-boksversionen som jag läst. Jag är inte tillräckligt bekant med Italiens geografi för att hänga med i hur fälttågen drar fram över landsbygden till olika furstendömen.

Det spelar emellertid mindre roll. Hibbert hade lika gärna som de italienska furstendömena kunnat rada upp berg och dalar på månen: berättelsen behåller sin spänst ändå.

Några de saker som mest slår mig efter läsningen, är hur fantastiskt och nästan obegripligt korrupt påvedömet var när det begav sig: hur kardinalshattar såldes och köptes och kyrkliga ämbeten lämnades åt ynglingar som en slags furstliga gåvor snarare än som yrken som man nådde genom kompetens och förtjänst. Och hur fromma pilgrimmers gåvor får finansiera krigsföretag.

Boken Borgia blir ett panoramafönster in i en tid, när konsten stod högt i kurs, och när en människas liv emellanåt inte var mer värt, än vad som kunde uttryckas i detta livs nytta som allierad eller fiende. Det är en tid när Rom efter alla år i förfall smyckas till en av de vackraste städerna i världen, och när ädla fienders lik dränks i Tibern. Det är Leonardo da Vincis, Michelangelos, Rafaels och Machiavellis tid. Men också Cesare Borgias hängivne lönnmördare Michelotto Corellas tid.

Ett exempel kan anföras ur boken, på tidens grymhet. Munken Savonarola var en slags väckelsepredikant som trots påven Alexander VI:s förbud fortsatt att predika. Han torteras och döms till döden för kätteri tillsammans med två anhängare. Hibbert citerar en Luca Landucci, som i sin dagbok den 22 maj 1498 beskriver hur avrättningen vid Palazzo della Signoria gick till:
"Plaggen avlägsnades ett efter ett samtidigt som detta åtföljdes av lämpliga nedsättande ord ... Sedan rakades deras ansikten och händer såsom sed är i den här ceremonin ... När alla tre hängts upp tändes en en eld på plattformen där krut sedan hälldes ut och antändes, så att bemälda eld exploderade med ett ljud som raketer och blixtrade till. Efter ett par timmar hade de bränts upp och benen och armarna lossnade allteftersom. delar av deras kroppar hängde kvar i kedjorna. Då kastade man ett antal stenar på dem för att de skulle ramla ner, eftersom man fruktade att folket skulle lägga beslag på kropparna."
En vidrig tid.

Men för den som vill bekanta sig med en tid så vidrig, och samtidigt så vacker i sin dubbelhet, rekommenderas Christopher Hibberts Borgia varmt — både för den historias skull som han berättar, och för sättet som han berättar den på.
– – –
Borgia: Berättelsen om en ondskefull familj, Christopher Hibbert, Norstedts 2008. E-bok 2013. Övers. Ulf Gyllenhak. ISBN: 978-91-1-305231-3.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar