Bokrecension: Den siste athenaren | Viktor Rydberg

Viktor Rydberg 1858

Den siste athenaren är en roman i två delar av Viktor Rydberg (1828-1895). Boken utgavs första gången 1859, efter att samma år ha gått som följetong i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

* * *

Den siste athenaren är en besynnerlig bok, som väl få numera läser. Det är skada, för boken är läsvärd. — Visst, texten är inte särskilt lättflytande. Prosan är teatralisk och tydligt 1800-talsmässig. Varje dialog låter som uppläsande av deklamationer. Men så är inte de många gestalterna i boken enbart personligheter, utan personifikationer av idéer.

Vi befinner oss i Aten, några år före och några år efter 360. Nu rasar kampen mellan de olika kristna inriktningarna sinsemellan och mellan kristna och hedningar. Kristendomen håller på att befästa sitt välde, och i Aten äger homoiusianerna auktoritet av renlärig kristendom, medan de usla homousianerna var ringaktade och förföljda där, men i ledning i Rom.

— Ja, det skiljer bara ett ”i” i respektive ord, och det betecknar Jesu relation till Fadern, om vilket man alltså tvistar: homoiusianerna säger att Jesus är av lika väsen som Fadern, homousianerna att han är av samma väsen som Fadern. Skiljer man sig åt i denna livsviktiga dogmatiska uppfattning är det full legitimt att slå ihjäl meningsmotståndaren, vilket historien visar, och Den siste athenaren bland annat skildrar.

Vare med det hur det vill: ledare för homoiusianska kristenheten i Aten är biskop Petros, som möjligen kan ta plats som den mest obehagliga gestaltningen av en kristen ledare i svensk litteraturhistoria.

Biskop Petros är förvisso intelligent, men samtidigt manipulativ och makthungrig; den kristna tron är för honom dogmernas försvarande och dessa försvarar han vid behov med list och bedrägeri. Att hans list och ränksmideri även för honom allt närmare biskopsstolen i Rom är inget han beklagar sig över: tvärtom: det är det allt överordnade målet. För honom helgar målet alla medel.

Biskopen, med sitt kristligt underdåniga anhang, representerar en renlärig, antiintellektuell, fundamentalistisk kristendom, fastgjuten i kyrkans form med dess hierarkier och stelnade idéer.

* * *

Antitesen till Petros är en man av det gamla slaget, en slags antik hjältegestalt: Krysanteus, en aristokratisk hedning och högt ansedd filosof. Honom gör Rydberg till en symbol för en sträng renlevnadsideologi, men också till en ideal ledargestalt, enär Krysanteus är arkont, hövding, över Aten. Och givetvis får Krysanteus symbolisera ett bildningsideal som inte följer dogmerna, utan förnuftet och filosofien.

I myllret av gestalter ser vi bland många andra, också en viss Teodoros. Han är präst, men tar steg för steg avstånd från den kyrkliga typen av kristendom. Dogmerna äger för honom ingen större betydelse: för honom består inte kristendomen i att tro rätt, utan i att leva ett liv i Kristi efterföljd: i kärlek och med öppenhet för brödraskap snarare än hierarkier: han förutsätter inte ”människoslägtets omyndighet”, som biskop Petros.

* * *

Vi följer alltså ett galleri av personer av skarpt skilda slag under kanske ett decennium. Från Kejsar Konstantius tid, då kristendomen var gynnad och de hedniska templen revs av de kristna, över kejsar Julianus återupplivande av de hedniska traditionerna och införande av religionsfrihet, och därefter, när Julianus efter sin mycket korta regeringstid avlidit i strid, inträdet av den mörka, tusenåriga kristna eran i Europa, och den hedniska bildningen och filosofins avsomnande.

Den siste athenaren publicerades först som en följetong i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Redaktör Hedlund har själv uttryckt, att det knappast var någon kassasuccé, vilket väl får förstås: Den siste athenaren är ingen kiosklitteratur. Men formatet har ändå gjort, att berättelsen får en viss spänst i dramaturgin, som väl kommer sig av att Rydberg i nån mån försöker skapa spänning nog att hålla kvar läsaren från tidning till tidning.

* * *

Man kan läsa Den siste athenaren på fler än ett sätt. På många sätt är den främst ett frontalangrepp på en stelnad kyrka. Säkert är en stelbent svensk statskyrka målet för Rydbergs sylvassa allegoriska attack. I sitt förord, tillägnat redaktör Hedlund, skriver Rydberg:

”...mitt arbete är intet annat än ett spjut, som jag slungat mot de fiendtliga lederna, i krigarens lofliga uppsåt att såra och döda.”

Men det är inte kristendomen som sådan som jag till sist uppfattar som fienden i boken. Utan det är den form av kristendom som stelnat: en kristendom som värnar mer om läran än om kärleken, mer om kyrkans organisation, än om Kristus, mer om makt än medlidande. Rydberg attackerar organisationen kyrkan, snarare än den genuint och uppriktigt troende.

Det blir tydligare ju närmare slutet av boken läsaren kommer. Teodoros, den ödmjuke prästen, blir nämligen uppmålad i allt vackrare skimmer: han är öppen för förnuftet, men har samtidigt sitt hjärta i Jesu händer. I boken säger Teodoros:

”Var då utan alla dogmer Kristi efterföljare...”

Den progressiva typen av kristendom, en kristendom som levs, snarare än befalls och slås i huvudet på folk, förefaller Rydberg rentav göra till en arvtagare till det stränga hedniska ideal, som han låtit Krysanteus representera tidigare i boken. Den stora kyrkan, organisationen, är alltså målad i de mörka färger, som historien ger skäl till.

Men den kristne som tänker självständigt och struntar i hämmande dogmer och ställer sig utanför detta prästvälde och lever i kärlek till sanningen, finner till slut nåd för Rydbergs ögon. Och han jämför dessa antikens kättarkristna, i en halsbrytande manöver, med reformationstidens reformatorer.

* * *

Jag får dock intrycket, att denna delvis välvilliga uppfattning gentemot viss typ av kristendom hos Rydberg växt fram med författandet. Ty i synnerhet bokens första del är det onekligen hedendomen, i främst sin nyplatonska version, som står mot kristendomen. Kritiken mot kristendomen är där mer allomfattande. Där finns näppeligen utrymme för förståelse för de kristna idealen, och kejsar Julianus prisas reservationslöst, som ”full af kraft, klokhet, snille och entusiasm.”

Först mot slutet av bokens andra och avslutande del växer Teodoros fram som en idealkristen, och hedningen Krysanteus kommer att dela hjälteglorian med honom. Och det är samme Krysanteus som i bokens begynnelse konstaterar om framtiden:

”Kriget är emellan den antika bildningen och kristendomen. Två tidsåldrar skola sammanstöta med vapen i hand.”

* * *

När vi hunnit igenom Den siste athenarens två delar och drygt fyrahundra sidor, har vi upplevt mycket. Jag tog god tid på mig att läsa berättelsen. Och på vägen stänkte blod från sidorna, utkämpades fältslag, dog nästan alla centrala gestalter i boken, utbyttes filosofiska spörsmål och planerades djävulska ränker.

Det är, trots den påtagliga ålderdomlighet som vidlåder berättelsen, en stor upplevelse att ta del av Den siste athenaren än i dag, mer än 150 år sedan den först kom från trycket. Och ännu lever den fiende, som Rydberg skapade sitt spjut för att attackera redan då.

Det kan vara lämpligt, att avsluta denna reflexion kring Viktor Rydbergs Den siste athenaren med romanens egna slutord:

”...den sak, för hvilken den siste Athenaren stred förtvivlans strid – den politiska religiösa och vetenskapliga frihetens sak – kämpar ännu, men icke längre förtvivladt utan med segervisshet.”

– – –
Den siste athenaren, Viktor Rydberg. Hedlund & Lindskog 1859. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Tidningsklipp: Tvångsdop | Bollnäs Tidning 1879

Lördagen den 19 juli 1879, hittar vi i Bollnäs Tidning en märklig liten notis, om hur en präst tvångsdöper ett baptistpars dotter i Uppland.

* * *

"Twångsdop. I Norrboda by af Gräsö s:n döpte församlingens pastor, Ragnar Nuberg, 9 dennes ett baptistbarn nära ett år gammalt. Sedan pastorn flere gånger uppmanat föräldrarna att döpa barnet, men dessa ihärdigt nekat, beslöt han att resa dit, 2 mils wäg, samt döpa det samma, trots föräldrarnes tredska. När de sågo, att det blef allwar utaf, läto de barnet döpas. Barnet erhöll i dopet namnet Anna Lowisa samt tillhörde backstugumannen Olof Jansson och Hustru.

Rosl."

* * *

På spaning efter gudshädaren Sven Nilsson i Tolånga

En märklig liten notis i tidningen Dalpilen, införd fredagen den 18 juli 1879, fångar mitt intresse genom sitt innehåll. Så här står det där:

"'Gudshädaren' i Tolånga. Sedan i lördags trettio vittnen blifvit hörda, beslöt häradsrätten, att målet skulle uppskjutas till höstetinget för ytterligare bevisning. Nilsson har emellertid under tiden försatts på fri fot."

Jag försöker hitta lite mer information om denne gudshädare Nilsson och på vad han sätt han månne hädat den allsmäktige. Jag hittar då en ledartext i Wernamo Tidning från samma dag. Texten ger anledning till många ack och ve från en fritänkare, men exakt vad det är som Nilsson gjort som är hädiskt, det får vi inte veta.

Men så här står det i Wernamo Tidning:

"En skollärare Sven Nilsson i Tolånga har, som bekant, åtalats inför domstol för hädelser mot religionen, och han har inom pressen erhållit flere försvarare, som ansett det stridande mot religionsfriheten i landet, småaktigt m.m. att förfölja honom för hans 'tros skull'. 

Dock de hafva härvid i sitt klander ej tagit i beräkning, att det icke är 'fritänkaren' som här blifvit antastad, ty i så fall hade man gjort sig skyldig till ett öfvergrepp, utan det är skolläraren, den offentlige af staten aflönade tjenstemannen, som blifvit åtalad derför att han varit nog galen att vilja hos de unga inplanta villomeningar, som tids nog kunna slå rot, utan att staten behöfver aflöna lärare för deras fortplantande. 

Man har ofta sett hurusom en del folkskollärare, inom hvilken klass dock många förståndige och upplyste män finnas i vårt land, velat uppträda som politiske agitatorer; skulle nu ett så dåligt föredöme lemnas onäpst att en ungdomens lärare på ett hädiskt sätt yttrar sig om religionens sanningar, och det i sina lärjungars krets, hvad skulle då följden blifva? Jo, att andra måhända följde det gifna exemplet, och faran häraf för det uppväxande slägtet, för samhället torde vara lätt att inse. Att se genom fingrarne med dylikt oskick vore att autorisera dessa försök att upplösa bestående samhällsband. [...] 

Litet mera allmänt borde man taga i betraktande skillnaden mellan sann och falsk liberalism, mellan tanke- och trosfrihet samt rå hädiskhet och den gudlösa villomeningar, och då torde en hr Nilsson ej ha gjort sig förtjent af det ifriga försvar, som några tidnignar utan närmare öfverläggning ansett sig böra egna honom. 

En smula löjlig [?] förefaller den jemförelse mellan professor Boström och Victor Rydberg m. fl. å ena sidan och hr Nilsson i Tolånga å den andra, af hvilka de först nämnde ej åtalats för det de framställt satser, afvikande från vår tros lära, men Nilsson deremot ställts inför domstol, derför att han på ett fräckt sätt hånat kristendomens sanningar. Hvilken jemförelse! En Boström, en Victor Rydberg, som i den fria, samvetsgranna, sanningssökande forskningens intresse underkastat dogmerna en vetenskaplig kritik, och en Nilsson hvilken utan att äga ett spår af den filosofiska underbygnad, den insigt och lärdom, som kunna berättiga till att granska vår trosläras historiska förutsättningar och teleologiska grundvalar, i rått öfvermod uttalar ett hån om religionen! ! Och dertill är denne en barnens lärare, som genom ett sådant uppträdande i värsta mening taget varit i tillfälle att 'förarga en af dessa små'. Kan sådan lärare rättvisligen lemnas ostraffad? 

En annan fråga blir huruvida icke vederbörande gått något hetsigt tillväga geom att låta häkta och till fängelset införpassa Nilsson. Dylika [oläsligt förled-]åtgärder skada mera än de gagna, äfven om för dem funnes något berättigande. De göra hädaren till en martyr för 'sin tro' och väcka för honom sympatier, hvilka eljest ej skulle framträdt. 

Man tyckes också omsider ha besinnat detta, enär, enligt hvad sednaste från Ystad ingånga underrättelser gifva vid handen, Nilsson blifvit från fängelset frigifven. Och härmed är denna af flere pressens organ utan grund kallade 'religionsförföljelses' första akt utspelad."

Och efter den här svavelosande predikan får vi hoppa fram några månader till nästa omnämnande som jag hittat, nämligen till lördagen den 22 november 1879. Då står det följande i Bollnäs tidning:

"Eder referent åhörde under en af dagarne näst efter senaste rättegångstillfället en af hans lektioner i skolan, som var talrikt besökt. Nilsson synes såsom lärare ega förtroende inom församlingen, utom hos det kotteri, som arrangerat åtalet."

Göteborgs weckoblad, som kallar sig "Tidning för kristlig och politisk upplysning", berättar om Nilsson torsdagen den 4 december 1879, dock — märkligt nog — helt utan att nämna något om hädelseanklagelserna.

Afsatt folkskolelärare  Skolrådet i Tolånga hade vid sammanträde den 16 april 1879 enhälligt beslutat att skilja folkskoleläraren Sven Nilsson från tjensten på grund af hvad som efter fruktlösa varningar kommit honom till last i sättet att sköta de till tjensten hörande åligganden. Häröfver anförde Nilsson besvär hos Lunds domkapitel, som — sedan det vid två under detta år hållna folkskoleinspektioner i Tolånga folkskola blifvit utrönt, att Nilsson visat synnerlig vårdslöshet och oskicklighet i sin tjensteutöfning — funnit att skolrådet egt laga skäl att skilja Nilsson från tjänsten.

Nilsson överklagade, för i Göteborgs weckoblad står på vårkanten, torsdagen den 1 april 1880, följande knastertorra text — i en superlång mening efter rubrikordet — där det förutom hädelser talas om spritmissbruk — dock inget, om att Nilsson skulle ha varit berusad eller ha druckit i tjänsten.

"'Tolångamålet.' Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har den 23 mars meddelat utslag på de besvär kronolänsmannen Joh. Sjöström och skolläraren Sven Nilsson i Tolånga hvar för sig anfört deröfver att, sedan Sjöström vid Färs häradsrätt stält Sven Nilsson under tilltal för det han skall varit af starka drycker öfverlastad och fört oljud, äfvensom för det han, hvilken varit antagen till skollärare och således innehaft sådan tjenst, som omförmäles i 25 kap. strafflagen, skulle till kränkning af allmän och enskild rätt och säkerhet begått förbrytelse i tjensten dymedelst, att han dels vid undervisande af barn, tillhörande svenska kyrkan, sökt bibringa dem en annan tro än den, som öfverensstämmer med den evangeliskt-lutherska läran, och dels vid flere tillfällen hädat Gud samt lastat och gäckat Guds heliga ord, nämnda häradsrätt ålagt Sven Nilsson att sig med värjemålsed fria, om han det gitta kunde. Hofrätten, som granskat handlingarna, har företagit målet till agörande, fastän Sven Nilsson, hvilken anhållit, att få afgifva påminnelser öfver Sjöströms förklaring, allt sedan den 27 dec. 1879, då samma förklaring inkom, af en sådan förmån sig icke begagnat; och som i målet icke äro för handen sådana förhållanden, att den Sven Nilsson förelagda edgång bort honom ådömas, har hofrätten funnit skäligt undanrödja det öfverklagade utslaget."

Uppenbarligen överklagade Nilsson återigen, för knappt ett år senare, torsdagen den 30 september 1880, finns ytterligare en notis i Göteborgs weckoblad, av följande lydelse:

"Afsatt är nu verkligen den bekante skolläraren Sven Nilsson i Tolånga. K. m:t har nämligen bekräftat Lunds domkapitels utslag, genom hvilket han förklarades afsatt."

* * *

Och där någonstans försvinner gudshädaren Sven Nilsson från Tolånga i södra Skåne från mitt synfält. Vad han månne lärt eleverna för villoläror har jag inte fått veta. Vad han sagt som får honom avsatt från sitt arbete — av domkapitlet — framgår inte. Och hur var det med spriten: var det verkligen en bidragande orsak till avskedandet, eller blott ett svepskäl?

Jag blir nyfiken. Och jag vill gräva efter mer information om gudshädaren Nilsson. Kanhända framträder då ur historiens dunkel en vän jag aldrig fick tillfälle att lära känna?

Tidningsklipp: "Till utrotande af mormonismen" | Falu-Posten 1872

Tidningsklipp ur Falu-Posten, onsdagen den 17 juli 1872.

* * *

"Till utrotande af mormonismen anbefaller en tidning i Amerika äfwen ett werldsligt medel, som anses kraftigt verkande. Man bör låta, säger tidningen, införa ett större antal modehandlerskor till Utah med sina waror, och inom kort tid hafwa hrr mormoner wändt månggiftet ryggen och nöja sig med en hustru — naturligtvis för de många räkningarnas skull."

* * *

Tidningsklipp: "Soc. Aug. Palm" | Norra Skåne 1882

I tidningen Norra Skåne, fredagen den 14 juli 1882, läser vi en synnerligen syrlig kommentar till ett möte i Landskrona, där den numera legendariske svenske socialdemokratiske pionjären August Palm (1849-1922) framträdde.

Vissa styckebrytningar är införda i texten.

* * *

"Socialisten Aug. Palm gjorde i lördags Landskrona den äran att afhålla ett s. k. folkmöte derstädes. Mötet var besökt af ett åttiotal personer, af hvilka mindretalet utgjordes af kroppsarbetare. 

Palm började med att komplimentera samhället derför att det valt en så pass liberal representant i andra kammaren som det gjort, ehuru densamme i P:s ögon var allt för litet liberal. 

Derefter utvecklade han i ett föredrag, som varade i mer än en timme, det liberala, eller rättare sagdt det radikala partiets program, gendref åtskilliga mot demokraterna gjorda tillvitelser, men hvad detta parti, som tal. sade sig tillhöra, egentligen vill, derom fick man ingen upplysning. 

Föredraget, som utgjorde en sammelsurium af sanningar och barockheter, förfelade icke alldeles att göra intryck och vinna bifall hos en liten del af åhörarne , hvilket ock visar sig i de hyssjningar, hvarmed en oppositionsman, som efteråt sökte att få ordet, helsades. 

Herr Palm, säger K. L. T., är en bland de få i vårt land, som gjort 'politiken' till sitt näringsfång. Som yrkespolitiker besitter han måhända så mycken svada, som erfordras att för en tid kunna föda sig utan ärligt arbete; men han eger synbarligen hvarken de kunskaper, den öfvertygelse eller begåfning som erfordras för att väcka, underhålla och leda en viss politisk rörelse bland arbetarne, något som han ju angifer som sitt egentliga syfte."

* * *

Tidningsklipp: "Säkert" | Jönköpingsbladet 1867

Ett klipp ur Jönköpingsbladet, tisdagen den 9 juli 1867. Viss styckebrytning införd.

* * *

"— Säkert. Uti en artikelföljd 'I samtidens religiösa fråga' yttrar A.bl. bland annat nedanstående, som widkommande nog ej wilja medgifwa, men som erfarenheten dock allt mer bekräftar och som slutligen en dag skall blifwa ett fullbordadt faktum. Det förstås likwäl, att det citerade ordet 'ren' här skall tagas i den usurperade bemärkelsen. 

Eljest är det just wetenskapen och forskningen som afse lärans renande från de falska tillsatser, hwilka icke tillhöra henne; men på det örat wilja den förment 'rena' lärans anhängare aldrig höra, utan hafwa i stället allehanda nedsättande beskyllningar och oqwädninsord till hands mot dem, som af nit för sanningen offentliggöra resultatet af sina forskningar. 

De kunna likwäl härmed ingenting uträtta, ty sakens gång blifwer dock den, som antydes af A.bl. sålunda: 

Så länge kyrkolärans anhängare fortfara att såsom det i kristendomen wäsentliga framhålla satser, hwilka stå i snörrätt strid med den opartiska wetenskapens en gång för alla fastställda resultater, så länge är ej heller någon försoning att hoppas mellan kyrkan och det bildade tidsmedwetandet. 

Wetenskapen kan ej wända om på sin wäg framåt; hon kan ej wederlägga sina egna sanningar, omintetgöra sina egna upptäckter; det är "den rena lärans" förkämpar, som måste wika undan eller ohjelpligt falla i den strid, der de blott kunna swinga auktoritetstrons bräckliga trädswärd till skydd mot den fria forskningens skarpbitande wapen."

* * *

Bokrecension: Historiska miniatyrer | August Strindberg

August Strindberg 1908. Foto: Herman Anderson.

Historiska miniatyrer är en novellsamling författad av August Strindberg (1849-1912). Texten gavs först ut år 1905. Jag har läst Nationalupplagans version, som kommenterats utförligt samt försetts med ordlista av Conny Svensson.

* * *

I Strindbergs egen version av världshistorien får vi följa med på en resa i hisnande fart, där författaren gör tjugotvå nedslag, och däri utifrån ibland ett centralt perspektiv och ibland ett mer perifert dito berättar om någon epok av särskild historisk betydelse.

Vi börjar med en novell om judarnas fångenskap i Egypten, där vi får stifta lite bekantskap med Mose fader Amram, och slutar i ett torn på Notre Dame, när Franska revolutionen klingat ut. Genom dessa berättelser skall ett mönster gå att ana. Conny Svensson skriver i sin insatta kommentar:

"För Strindberg var världshistorien inte en serie disparata händelser, utan allt bildade ett logiskt sammanhållet system." 

Strindberg har redan tidigare presenterat denna sin historiesyn i en artikelserie i Svenska Dagbladet, som kallades "Världshistoriens mystik". Historiska miniatyrer får fungera som teorierna omsatta i praxis: fallstudier kring hur ett aktivt medvetande — Gud — styr själva historieutvecklingen. Därför var det också viktigt för Strindberg, att novellerna i Historiska miniatyrer sågs som en sammanhängande helhet.

Denna åt det religiösa lutande historiesyn gör att det judeokristna perspektivet betonas starkt.

Historiska miniatyrer är således inte en berättelse om världshistorien i egentlig mening: det är en skildring av hur Gud genom först judarna och sedan genom kristendomen påverkar världen. Även om denna gudomliga påverkan både i novellerna och i verkligheten är allt annat än tydlig, är det avsikten. Strindberg skriver själv i En blå bok 1, som citeras i Svenssons textkommentar: "I Historiska Miniatyrer försökte jag i Världshistorien finna Guds rådslag..."

* * *

Särskilt beklämmande blir Strindbergs gudfruktiga partiskhet i novellen "Apostata" som handlar om den siste hedniske kejsaren Julianus. Filosofkejsaren och nyplatonisten som en kort tid återinförde hedendom i romerska riket framställs högst ofördelaktigt.

Conny Svensson konstaterar, att Strindberg i sina uppslagsverk läst på om Julianus, men att han "endast markerar negativa omdömen..." och vidare, att "de panegyriska avsnitten lämnats okommenterade".

Ett av antikens sista strålande ljus sätts alltså under skäppan av Strindberg

* * *

Historiska miniatyrer är stilmässigt spretig. Vissa noveller känns som skådespel — och har också i tidigare versioner varit det. I andra träder berättaren in och förklarar vad som ska hända långt in i framtiden. Och åter andra är mer reguljära historiska noveller. Boken har kallats brödskriveri, och var kanske just det. Det gör inte berättelserna dåliga, alls inte. Men just spretiga. Och idén som ska bära dem, bär dem icke.

* * *

Den samtida kritikerkåren var i allmänhet inte särskilt nådig mot Historiska miniatyrer, och kritiserar anakronismer i novellerna. Men i allmänhet berömmer man ändå Strindbergs språkhantering. Strindberg är trots allt Strindberg. Och ungefär där hamnar jag också, när jag läser novellerna över hundra år efter att de först gavs ut.

Historiska miniatyrer är nöjaktig läsning för texternas egen skull. Inte minst novellen om Luthers besök i Rom, "Laokoon", uppskattar jag, där en förvärldsligad kyrka förskräcker den fromme munken. — En berättelse inte helt utan paralleller till vår egen tid.

Historiska miniatyrer bör nog inte läsas för den bärande idén om Guds styrning av världshändelserna. Den idén framgår nämligen inte särskilt väl. Men vill man läsa några goda noveller som spinner ganska fritt på historiska gestalters liv, skrivna av en skicklig författare, då kan man gott ta del av Historiska miniatyrers tjugotvå noveller.
– – –
Samlade Verk. Nationalupplaga. 54. Historiska miniatyrer, August Strindberg. Norstedts 1997. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.