På spaning efter gudshädaren Sven Nilsson i Tolånga

En märklig liten notis i tidningen Dalpilen, införd fredagen den 18 juli 1879, fångar mitt intresse genom sitt innehåll. Så här står det där:

"'Gudshädaren' i Tolånga. Sedan i lördags trettio vittnen blifvit hörda, beslöt häradsrätten, att målet skulle uppskjutas till höstetinget för ytterligare bevisning. Nilsson har emellertid under tiden försatts på fri fot."

Jag försöker hitta lite mer information om denne gudshädare Nilsson och på vad han sätt han månne hädat den allsmäktige. Jag hittar då en ledartext i Wernamo Tidning från samma dag. Texten ger anledning till många ack och ve från en fritänkare, men exakt vad det är som Nilsson gjort som är hädiskt, det får vi inte veta.

Men så här står det i Wernamo Tidning:

"En skollärare Sven Nilsson i Tolånga har, som bekant, åtalats inför domstol för hädelser mot religionen, och han har inom pressen erhållit flere försvarare, som ansett det stridande mot religionsfriheten i landet, småaktigt m.m. att förfölja honom för hans 'tros skull'. 

Dock de hafva härvid i sitt klander ej tagit i beräkning, att det icke är 'fritänkaren' som här blifvit antastad, ty i så fall hade man gjort sig skyldig till ett öfvergrepp, utan det är skolläraren, den offentlige af staten aflönade tjenstemannen, som blifvit åtalad derför att han varit nog galen att vilja hos de unga inplanta villomeningar, som tids nog kunna slå rot, utan att staten behöfver aflöna lärare för deras fortplantande. 

Man har ofta sett hurusom en del folkskollärare, inom hvilken klass dock många förståndige och upplyste män finnas i vårt land, velat uppträda som politiske agitatorer; skulle nu ett så dåligt föredöme lemnas onäpst att en ungdomens lärare på ett hädiskt sätt yttrar sig om religionens sanningar, och det i sina lärjungars krets, hvad skulle då följden blifva? Jo, att andra måhända följde det gifna exemplet, och faran häraf för det uppväxande slägtet, för samhället torde vara lätt att inse. Att se genom fingrarne med dylikt oskick vore att autorisera dessa försök att upplösa bestående samhällsband. [...] 

Litet mera allmänt borde man taga i betraktande skillnaden mellan sann och falsk liberalism, mellan tanke- och trosfrihet samt rå hädiskhet och den gudlösa villomeningar, och då torde en hr Nilsson ej ha gjort sig förtjent af det ifriga försvar, som några tidnignar utan närmare öfverläggning ansett sig böra egna honom. 

En smula löjlig [?] förefaller den jemförelse mellan professor Boström och Victor Rydberg m. fl. å ena sidan och hr Nilsson i Tolånga å den andra, af hvilka de först nämnde ej åtalats för det de framställt satser, afvikande från vår tros lära, men Nilsson deremot ställts inför domstol, derför att han på ett fräckt sätt hånat kristendomens sanningar. Hvilken jemförelse! En Boström, en Victor Rydberg, som i den fria, samvetsgranna, sanningssökande forskningens intresse underkastat dogmerna en vetenskaplig kritik, och en Nilsson hvilken utan att äga ett spår af den filosofiska underbygnad, den insigt och lärdom, som kunna berättiga till att granska vår trosläras historiska förutsättningar och teleologiska grundvalar, i rått öfvermod uttalar ett hån om religionen! ! Och dertill är denne en barnens lärare, som genom ett sådant uppträdande i värsta mening taget varit i tillfälle att 'förarga en af dessa små'. Kan sådan lärare rättvisligen lemnas ostraffad? 

En annan fråga blir huruvida icke vederbörande gått något hetsigt tillväga geom att låta häkta och till fängelset införpassa Nilsson. Dylika [oläsligt förled-]åtgärder skada mera än de gagna, äfven om för dem funnes något berättigande. De göra hädaren till en martyr för 'sin tro' och väcka för honom sympatier, hvilka eljest ej skulle framträdt. 

Man tyckes också omsider ha besinnat detta, enär, enligt hvad sednaste från Ystad ingånga underrättelser gifva vid handen, Nilsson blifvit från fängelset frigifven. Och härmed är denna af flere pressens organ utan grund kallade 'religionsförföljelses' första akt utspelad."

Och efter den här svavelosande predikan får vi hoppa fram några månader till nästa omnämnande som jag hittat, nämligen till lördagen den 22 november 1879. Då står det följande i Bollnäs tidning:

"Eder referent åhörde under en af dagarne näst efter senaste rättegångstillfället en af hans lektioner i skolan, som var talrikt besökt. Nilsson synes såsom lärare ega förtroende inom församlingen, utom hos det kotteri, som arrangerat åtalet."

Göteborgs weckoblad, som kallar sig "Tidning för kristlig och politisk upplysning", berättar om Nilsson torsdagen den 4 december 1879, dock — märkligt nog — helt utan att nämna något om hädelseanklagelserna.

Afsatt folkskolelärare  Skolrådet i Tolånga hade vid sammanträde den 16 april 1879 enhälligt beslutat att skilja folkskoleläraren Sven Nilsson från tjensten på grund af hvad som efter fruktlösa varningar kommit honom till last i sättet att sköta de till tjensten hörande åligganden. Häröfver anförde Nilsson besvär hos Lunds domkapitel, som — sedan det vid två under detta år hållna folkskoleinspektioner i Tolånga folkskola blifvit utrönt, att Nilsson visat synnerlig vårdslöshet och oskicklighet i sin tjensteutöfning — funnit att skolrådet egt laga skäl att skilja Nilsson från tjänsten.

Nilsson överklagade, för i Göteborgs weckoblad står på vårkanten, torsdagen den 1 april 1880, följande knastertorra text — i en superlång mening efter rubrikordet — där det förutom hädelser talas om spritmissbruk — dock inget, om att Nilsson skulle ha varit berusad eller ha druckit i tjänsten.

"'Tolångamålet.' Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har den 23 mars meddelat utslag på de besvär kronolänsmannen Joh. Sjöström och skolläraren Sven Nilsson i Tolånga hvar för sig anfört deröfver att, sedan Sjöström vid Färs häradsrätt stält Sven Nilsson under tilltal för det han skall varit af starka drycker öfverlastad och fört oljud, äfvensom för det han, hvilken varit antagen till skollärare och således innehaft sådan tjenst, som omförmäles i 25 kap. strafflagen, skulle till kränkning af allmän och enskild rätt och säkerhet begått förbrytelse i tjensten dymedelst, att han dels vid undervisande af barn, tillhörande svenska kyrkan, sökt bibringa dem en annan tro än den, som öfverensstämmer med den evangeliskt-lutherska läran, och dels vid flere tillfällen hädat Gud samt lastat och gäckat Guds heliga ord, nämnda häradsrätt ålagt Sven Nilsson att sig med värjemålsed fria, om han det gitta kunde. Hofrätten, som granskat handlingarna, har företagit målet till agörande, fastän Sven Nilsson, hvilken anhållit, att få afgifva påminnelser öfver Sjöströms förklaring, allt sedan den 27 dec. 1879, då samma förklaring inkom, af en sådan förmån sig icke begagnat; och som i målet icke äro för handen sådana förhållanden, att den Sven Nilsson förelagda edgång bort honom ådömas, har hofrätten funnit skäligt undanrödja det öfverklagade utslaget."

Uppenbarligen överklagade Nilsson återigen, för knappt ett år senare, torsdagen den 30 september 1880, finns ytterligare en notis i Göteborgs weckoblad, av följande lydelse:

"Afsatt är nu verkligen den bekante skolläraren Sven Nilsson i Tolånga. K. m:t har nämligen bekräftat Lunds domkapitels utslag, genom hvilket han förklarades afsatt."

* * *

Och där någonstans försvinner gudshädaren Sven Nilsson från Tolånga i södra Skåne från mitt synfält. Vad han månne lärt eleverna för villoläror har jag inte fått veta. Vad han sagt som får honom avsatt från sitt arbete — av domkapitlet — framgår inte. Och hur var det med spriten: var det verkligen en bidragande orsak till avskedandet, eller blott ett svepskäl?

Jag blir nyfiken. Och jag vill gräva efter mer information om gudshädaren Nilsson. Kanhända framträder då ur historiens dunkel en vän jag aldrig fick tillfälle att lära känna?