Bokrecension: Historiska miniatyrer | August Strindberg

August Strindberg 1908. Foto: Herman Anderson.

Historiska miniatyrer är en novellsamling författad av August Strindberg (1849-1912). Texten gavs först ut år 1905. Jag har läst Nationalupplagans version, som kommenterats utförligt samt försetts med ordlista av Conny Svensson.

* * *

I Strindbergs egen version av världshistorien får vi följa med på en resa i hisnande fart, där författaren gör tjugotvå nedslag, och däri utifrån ibland ett centralt perspektiv och ibland ett mer perifert dito berättar om någon epok av särskild historisk betydelse.

Vi börjar med en novell om judarnas fångenskap i Egypten, där vi får stifta lite bekantskap med Mose fader Amram, och slutar i ett torn på Notre Dame, när Franska revolutionen klingat ut. Genom dessa berättelser skall ett mönster gå att ana. Conny Svensson skriver i sin insatta kommentar:

"För Strindberg var världshistorien inte en serie disparata händelser, utan allt bildade ett logiskt sammanhållet system." 

Strindberg har redan tidigare presenterat denna sin historiesyn i en artikelserie i Svenska Dagbladet, som kallades "Världshistoriens mystik". Historiska miniatyrer får fungera som teorierna omsatta i praxis: fallstudier kring hur ett aktivt medvetande — Gud — styr själva historieutvecklingen. Därför var det också viktigt för Strindberg, att novellerna i Historiska miniatyrer sågs som en sammanhängande helhet.

Denna åt det religiösa lutande historiesyn gör att det judeokristna perspektivet betonas starkt.

Historiska miniatyrer är således inte en berättelse om världshistorien i egentlig mening: det är en skildring av hur Gud genom först judarna och sedan genom kristendomen påverkar världen. Även om denna gudomliga påverkan både i novellerna och i verkligheten är allt annat än tydlig, är det avsikten. Strindberg skriver själv i En blå bok 1, som citeras i Svenssons textkommentar: "I Historiska Miniatyrer försökte jag i Världshistorien finna Guds rådslag..."

* * *

Särskilt beklämmande blir Strindbergs gudfruktiga partiskhet i novellen "Apostata" som handlar om den siste hedniske kejsaren Julianus. Filosofkejsaren och nyplatonisten som en kort tid återinförde hedendom i romerska riket framställs högst ofördelaktigt.

Conny Svensson konstaterar, att Strindberg i sina uppslagsverk läst på om Julianus, men att han "endast markerar negativa omdömen..." och vidare, att "de panegyriska avsnitten lämnats okommenterade".

Ett av antikens sista strålande ljus sätts alltså under skäppan av Strindberg

* * *

Historiska miniatyrer är stilmässigt spretig. Vissa noveller känns som skådespel — och har också i tidigare versioner varit det. I andra träder berättaren in och förklarar vad som ska hända långt in i framtiden. Och åter andra är mer reguljära historiska noveller. Boken har kallats brödskriveri, och var kanske just det. Det gör inte berättelserna dåliga, alls inte. Men just spretiga. Och idén som ska bära dem, bär dem icke.

* * *

Den samtida kritikerkåren var i allmänhet inte särskilt nådig mot Historiska miniatyrer, och kritiserar anakronismer i novellerna. Men i allmänhet berömmer man ändå Strindbergs språkhantering. Strindberg är trots allt Strindberg. Och ungefär där hamnar jag också, när jag läser novellerna över hundra år efter att de först gavs ut.

Historiska miniatyrer är nöjaktig läsning för texternas egen skull. Inte minst novellen om Luthers besök i Rom, "Laokoon", uppskattar jag, där en förvärldsligad kyrka förskräcker den fromme munken. — En berättelse inte helt utan paralleller till vår egen tid.

Historiska miniatyrer bör nog inte läsas för den bärande idén om Guds styrning av världshändelserna. Den idén framgår nämligen inte särskilt väl. Men vill man läsa några goda noveller som spinner ganska fritt på historiska gestalters liv, skrivna av en skicklig författare, då kan man gott ta del av Historiska miniatyrers tjugotvå noveller.
– – –
Samlade Verk. Nationalupplaga. 54. Historiska miniatyrer, August Strindberg. Norstedts 1997. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.