Bokrecension: The Christian Religion | Robert Green Ingersoll

Robert Green Ingersoll talar.

The Christian Religion består av tre debattinlägg om den kristna tron, författade av militärveteranen och folktalaren Robert Green Ingersoll (1833-1899). Skriften är utgiven 1881.

* * *

Först några ord om författaren, den amerikanske fritänkaren Robert Green Ingersoll.

Ingersoll hade många strängar på sin lyra. I dag är han — och var väl också i sin samtid — mest känd som en synnerligen begåvad folktalare. Men Ingersoll var dessutom jurist, och under Amerikanska inbördeskriget tjänstgjorde han som överste för ett kavalleriregemente intill dess han blev tillfångatagen.

Ingersoll var av det progressiva slaget. Han avskydde slaveriet och attackerade med synnerlig kraft fundamentalistisk kristendom. Själv kallade han sig agnostiker. Ingersoll kämpade dessutom för kvinnors rättigheter och var en tidig populariserare av evolutionsteorin.

Robert Green Ingersoll dog av hjärtsjukdom, 65 år gammal, 1899.

* * *

Men nu till skriften The Christian Religion.

Kristendomen har i allmänhet blivit mer sofistikerad, än vad den pietistiska, fundamentalistiska kristendom var, som Ingersoll så skarpt attackerar i The Christian Religion. Men likväl är stora segment av kristenheten fortfarande helt besmittad av biblicism och vettlös godtrogenhet, inte minst i frikyrkan – till och med här i det så sekulariserade Sverige.

Så trots att det gått över 130 år sedan Ingersoll satte orden i The Christian Religion på pränt, äger de sin relevans också för oss: för oss som tar kampen med fundamentalistisk kristendom, likväl som för dem som själva förfäktar den typen av religiositet.

* * *

Ingersoll attackerar i inläggen framför allt tanken på att Bibeln på något vis skulle vara gudomligt inspirerad. Tvärtom menar han, att mycket av det man läser i Bibeln vore mycket lättare att tänka sig såsom författat av Djävulen än av Gud…

Först tar Ingersoll itu med Gamla testamentet, och hittar däri de mest avskyvärda ting. Däri försvaras och befalles slaveriet, utrotningskriget, polygami – som han kritiserar på grund av att det förslavar kvinnan -, han läser om barn som slaktas på Guds befallning och om jungfrur som skänks åt soldaterna, och om dödsstraff för att man inte tillräckligt håller vilodagen.

Med obönhörlig logik slår han sedan fast, att den som menar att Bibeln är inspirerad av Gud, måste mena att det faktiskt fanns en tid, då dessa ting var moraliskt riktiga. Samtidigt som samma uppfattningar, om de förkunnades i samhället i dag, rimligen av kristna borde anses stamma från Djävulen. Fastän Gud icke skall ha förändrats genom årtusendena.

 Ja, Ingersoll fortsätter med att ställa oss inför det eleganta tankeexperimentet, att om Djävulen faktiskt inspirerat en bok, på vad sätt hade den då avvikit från Gamla testamentets inställning till sånt som slaveri, polygami, krig och frihet? Svårligen på något vis…

Nå, men om nu Gamla testamentet blott speglar den tid som texten kom till i – varför då hävda att den på något vis är inspirerad av Gud? Om inte texten höjer sig över det som människor skriver, på vad sätt är då dess författare överlägsen människorna?

Givetvis, skriver Ingersoll, måste Gud anpassa budskapet efter de öron som skall höra det. Men ”varför skulle Gud bekräfta en barbars fördomar?”, frågar han sig. – Nej, snarare bekräftar det faktum att Gamla testamentet blott speglar sin tid, att texterna är författade helt utan någon gudomlig inspiration.

För man måste annars dra slutsatsen, att Gud, om han inspirerade Gamla testamentet, hade precis hade samtidens fördomar och drogs med samtidens vidskepligheter. Han höjer sig inte över sitt folk. Och han höjer sig definitivt inte över tidens skarpaste och vackraste sinnen! Ingersoll exemplifierar med milda och kärleksfulla citat från Epictetus, Seneca och hinduiska källor – som genom kontrasverkan får det gamla testamentet att framstå som en samling än mer råa texter.

* * *

Men det blir inte bättre i Nya testamentet. Måhända blir det till och med värre. I Gamla testamentet finns inte ett ord som antyder ett evigt straff efter döden, i en annan värld. Den läran, skriver Ingersoll, hade reserverats för Nya testamentet att kungöra. ”Denna ökända lära underminerar varje tanke på rättvisa.”

Hela tanken på försoningen förskräcker Ingersoll. Tanken att det krävs blod för att tillfredsställa Gud ser han bara som alltför barbariskt. Han förkastar som omoralisk hela uppfattningen, att en oskyldig skulle kunna ta en skyldigs straff. ”Är det möjligt att upprätthålla en rättvis lag genom att straffa de oskyldiga?”, skriver han.

Han vänder sig också mot, att det är tron som är det centrala för att undgå ett evigt straff i denna typ av kristen teologi. Han ser hur han då förväntas offra sina invändningar mot religionens dogmer, och tro mot bättre vetande, för att kunna bli frälst. Men —

”Det kan aldrig vara nödvändigt att kasta bort sitt förnuft för att rädda sin själ. En själ utan förnuft är knappast värd att rädda. Det finns inge mer förnedrande lära, än den om mentalt icke-motstånd. Själen har rätt att försvara sitt slott – hjärnan, och den som avstår från den rätten blir en livegen och en slav.”

Och om nu helvetet väntar på den som hellre följer sitt förnuft än sin godtrogenhet? Hur länge kan en sådan människa rimligen straffas för att han vägrat tro på det orimliga? I en evighet? Kärleksfullt… Nej. Bara en evig hämnd…

* * *

Nå! Man bör inte se godtrogenhet som en dygd och undersökningslusta som ett brott, skriver Ingersoll. Man bör inte höja godtrogenheten till skyarna och kröna den, samtidigt som man kedjar och fördömer det ärliga tvivlet.

Men, skriver Ingersoll hoppfullt, en religion som inte kan apellera till tidernas skarpaste hjärnor är dömd att bli förlöjligad.

Ingersoll avslutar sin attack på den oreflekterade tron i dur:

”Det förgångnas dogmer når inte längre upp till de främsta tankarna och tillfredsställer inte hjärtats hunger. Medan dammiga trosuppfattningar, balsamerade och gravsatta i antika texter, förblir desamma, så ökar människornas medkänsla; hjärnan dödar inte längre sina unga; de glada läpparna ger frihet åt ärliga tankar, det mentala taket utvidgas och höjer sig, de brutna molnen driver förbi; de hemska drömmarna, de stinkande, vanskapta barnen till den monstruösa natten löses upp och bleknar bort.”

Nog är överste Ingersolls ord fortfarande välslipade...
- - -
The Christian Religion, Robert Green Ingersoll 1881. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.