* * *
Det är en vindlande roman, Bannlyst. Vindlande och suggestiv. Det finns inslag av dovaste melankoli, av ruggig mystik, av himlaskriande utanförskap, av drastiska profetiska tilltal, men också av romantik och av idéromanens lätt styltiga ton.
När Bannlyst är som bäst, får den mig att känna. Och ett av de partierna i romanen som får mig att känna mest, är när huvudpersonen Sven Elversson besöker sin barndoms Bohuslän. Första världskriget rasar då, och ute på Kattegatt har ett stort sjöslag stått för en tid sedan.
Eftersom Elversson en gång varit fiskare, följer han med några gamla bekanta ut med deras fiskebåt. Och när omsider näten förs ombord, glittrar den fångade makrillen. Men så förs den första döda människokroppen upp ur djupet. Och nästa. Och nästa. Och så får Sven Elversson förklaringen, till varför fiskargubbarna alla varit så dystra till sinnes: detta möter de varje dag.
* * *
Men Bannlyst är på det stora hela främst en berättelse om utanförskap. Sven Elversson blir som ung pojke fosterson hos ett rikt engelskt par. Han får möjlighet att följa med på en polarresa, som går snett. En medlem i expeditionen begår självmord, och de utsvultna expeditionsmedlemmarna äter av sin döde kamrat. När de väl räddats sprids snart ryktet om kannibalismen.
Och Sven Elversson och kamraterna stämplas som paria, som människoätare. Och skammen får han leva med, när han flyr England och som ung man vänder åter till föräldrarna. Sven Elversson väcker då äckel bland dem han möter, och kommer att ägna livet åt att göra gott i underkuvad godhet: han blir och är själva sinnebilden för godhet, han är en god man märkt med epitetet människoätare. Han är dömd utan rättegång och utan möjlighet till benådning.
Först när det stora kriget brutit ut börjar människorna omkring honom att inse, att ett brott mot en död ingenting är mot brott mot de levande: att äta av en död människa intet är, mot att bringa tusentals och åter tusentals i döden i livets stora fiende – kriget.
Sen är ytterligare ett stort tema den olyckliga kärlek Elverssson hyser till prästfrun Sigrun. Ett tema som för all del, i mina ögon, gärna hade fått ta mindre plats, trots att den i sin tragik och karghet så väl lever i symbios med den allmänna känslan i romanen.
* * *
Det ligger förvisso emellanåt ett sagoskimmer över Bannlyst. Men sagan är hela tiden förankrad i den konkreta världen: i de bohusländska klipporna, i jorden, i sinnenas ensamhet. Sagan blir aldrig verklighetsfrämmande.
Berättelsen hör här hemma i en egen tid, den är omgiven av de stora världshändelserna, och planterad i vissa särskilda geografiska områden. Och när en i romanen förekommande religiös svärmare får sina övernaturliga syner, så ryser jag: inte för att de är så överjordiskt obehagliga, utan just för att de är så nära förbundna med den verklighet vi själva lever i.
* * *
Nog märker läsaren att Bannlyst är skriven för nästan ett sekel sedan. Men den patina av år och decennier som lagt sig över texten, har dock lagt sig skonsamt över den. De långa och synnerligen deklamatoriska talen som gestalterna ibland brister ut i tolererar man, även om det någon gång närmar sig pekoralet.
Hade boken skrivits i dag, hade den måhända blivit mer koncis gjord. Men samtidigt är det något behagligt, i att samtal får breda ut sig. Att nyanser får lov att märkas av, eftersom de inte snuttifieras. Att den dystra tragiken i berättelsen får tid att slå rot hos läsaren .
Måhända kan sensmoralen i Bannlyst nalkas, om man funderar i termer av förståelse, kärlek, överseende; och dessa som ett sätt att bemöta den maskinella döden i form av kriget, som Selma Lagerlöf häri visar en sjudande avsky för.
– – –
Bannlyst, Selma Lagerlöf, Albert Bonniers förlag 1918. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar