Torsvisan: "Här må nu vara en fanners brud, som ej kan blifva full!"

Thor återfår hammaren, Mårten Eskil Winge

"Torsvisan" — eller "Hammarhämtningen" — kan vara den äldsta skandinaviska folksången som finns bevarad. Ebbe Schön beskriver visan som en sentida isländsk omdiktning av eddakvädet Trymskvida, och berättar att den nedtecknats här i Sverige från 1600-talet ända fram till 1800-talet. Det är alltså fråga om eddadiktning vars innehåll omstöpts och överlevt genom den kristna eran.

Det äger sitt intresse, att se hur ett fornnordiskt kväde överlevt till folksångens genre, långt in i kristen tid. Och likväl bevarat sin mycket hedniska stomme.

Trymskvidas kärna är ju, att Tor märker att hans hammare blivit stulen. Det visar sig att jätten Trym varit framme, och han vägrar lämna den åter om inte Freja gifter sig med honom. Tor klär då ut sig till brud för att föreställa Freja inför jätten, lurar denne med hjälp av Loke, får hammaren tillbaka och slår ihjäl brudgummen. Texten i sin helhet finns hos Projekt Runeberg.

I folkvisan känner vi lätt igen oss, om vi är bekanta med Trymskvida. Tor har blivit "Thorkarl", Loke har blivit "Loke Lewe", Trym har blivit "Trolltram" och Freja har blivit "Fröjenborg".

Jag återger visan nedan, i Adolf Iwar Arwidssons (1791-1858) redigering av texten, såsom den finns nedtecknad i första bandet av hans Svenska fornsånger (1834), samt därifrån återgiven hos webbresursen Heimskringla och hos Projekt Runeberg.

* * *

1.
Thorkarl sitter i sina säte, rimmar om sin verld:
"Trolltram har min guldhammar stulit, det var en usel färd."  

Thorer tämjer fålen sin i tömme.  

2.
"Hör du Loke Lewe legodrängen min,
"Du skall flyga allt landet omkring, och leta upp hammaren min."  

Thorer tämjer fålen sin i tömme.  

3.
Det var Loke Lewe, han låt sig göra guldvingar,
Flyger han i Trolltrams gård, Trolltram stod och smidde.  

Thorer tämjer m. m.  

4.
"Hör du gamle Trolletram, vad jag säger dig,
"Har du Thorkarls hammar tagit, dölj det ej för mig." -  

5.
"Thorkarls hammar har jag tagit, jag döljer honom ej ett ord;
"Femton famnar och fyratio ligger han under jord."  

6.
"Säg nu Thorkarl svar igen, han skall alldrig hammarn få,
"Förr än jag får jungfru Fröjenborg, den väna solen då." -  

7.
"Trolltram sänder dig svar igen, du kan ej hammarn få,
"Förr än han får jungfru Fröjenborg, den väna solen då. -  

8.
Det var väna Fröjenborg, hon blev så illa därvid,
Det sprack av var finger bloden ut, och rann på jorden ned.  

9.
"Hör du käre syster min, vad jag säger dig,
"Huru mycket guld ger du mig, att jag blir brud för dig?"  

10.
Det var Thorkarl sjelver, han låt bröllopskläder skära,
Reser så till Trolltrams gård, der han skulle brud vara.  

11.
"Hör du gamle Trolletram, om här skall bröllop stå,
"Så kasta de små bägare bort, bär in med ämbar och så."  

12.
Det var gamle Trolletram, han var henne intet huld:
"Här må nu vara en fanners brud, som ej kan blifva full!"  

13.
Svarade Locke Lewe, han mente vinna pris:
"Hon har ej ätit i fjorton dagar, så har hon längtat hit."  

14.
Det var gamle Trolletram, han gladdes vid det ord;
Snart kom Thorkarls hammar fram, och lades på brudebord.  

15.
Femton voro de små trollen, som buro den hammarn in,
Bruden tar honom i ena hand, och sticker under sitt skinn.  

Thorer tämjer fålen sin i tömme.  

16.
Så snart hon den hammarn fick, börjar hon gå omkring,
Femton troll och fyratio så lägger hon i en ring.  

Thorer tämjer fålen sin i tömme.

* * *

Tidningsklipp: "Likkistan, som gömde en sten" | Kalmar. 1914

Ett tidningsklipp ur tidningen Kalmar, onsdagen den 4 februari 1914. Viss styckebrytning införd, samt vissa korrekturfel justerade.

* * *

Likkistan, som gömde en sten. 

Det mystiska fyndet i Håksviks kyrkogård förklaras genom polisundersökning. 

Det blef ingen sensationshistoria om den 16 cm. långa och 12 cm. breda sten, som man härom dagen hittade vid gräfning på Håksviks kyrkogård i Västergötland. 

Efter hvad som framkommit vid den undersökningen af saken, som t. f. länsmannen Johansson i Tranemo företog i lördags på ort och ställe, torde man med all säkerhet kunna lämna åsido antagandet, att ett brott skulle föreligga. 

Med saken förhåller sig, enligt hvad hr Johansson meddelat på följande sätt: 

I lördags fjorton dagar hade dödgräfvaren J. A. Sjöblom, biträdd af Aron Salomonsson, öppnat en äldre graf på kyrkogården, och därvid på 1 1/2 meters djup påträffat en liten omkring 70 cm. lång kista, så förmultnad, att locket föll sönder, när man stötte emot det med spadarna. 

I denna kista hittade man sedan den mystiska stenen i resterna af hvad man antar har varit en svepning. Kistan var försedd med ett kors af ett utseende, som ej varit i bruk längre än sedan 15 år. 

Med ledning af diverse omständigheter anser man sig kunna uppskatta den tid, som förflutit sedan kistan sattes ned till omkring 12 år. Några exakta uppgifter om när det skedde och hvem den begrafne varit, stod ej att erhålla. 

När vederbörande hunnit så långt meddelade ofvannämnde Aron Salomonsson, att han, när han vid gräfningen en gång kraftigt stött ned sitt järnspett i grafven, råkat träffa en sten, som emellertid sjunkit undan. Nu antog han, att stenen därvid förpassats in i kistan genom locket. 

Att så var förhållandet trodde emellertid inte den ordinarie dödgräfvaren, då locket var jämförelsevis oskadat, när man kistan. Men kistbotten var illa medfaren, och han höll före, att stenen letat sig in i kistan den vägen. Detta antager också länsmannen. 

Men det försvunna barnliket? Äfven härom kan undersäkningskommissionen i Håksvik ge besked. 

När man inte är längre, än att man kan få rum i en 70 cm:s kista, kan man ännu ej ha fått någon fast benstomme, svaras det. Det bör sålunda inte förvåna, om det efter en 12 à 15 år ej finns så mycket jordiskt stoft kvar. 

Det bekräftade också en gammal kyrkvaktare i Håksvik, som i fjol gräft upp en barnlikkista, men ej kunnat finna några likrester däri.

* * * 

SAOL blir gratis, digital och nedladdningsbar

Svenska Akademiens Ordlista (SAOL), bibel vad gäller stavning av svenska ord, ges nu ut i en gratis, nedladdningsbar digitalversion.

Så, språkälskare, skaffa dig de 125 000 orden!

Svenska Akademien: SAOL Plus nedladdning

Bokrecension: Svitjods undergång | Henrik & Fredrik Lindström

Svitjods undergång och Sveriges födelse är skriven av läraren Henrik Lindström (f. 1959) och tevekända språkvetaren Fredrik Lindström (f. 1963). De två är bröder.

* * *

Vad som skildras i Svitjods undergång, är det gamla, traditionstyngda svearikets undergång och skapelsen av Sverige — vi kan kalla det riksbildningen. Bröderna Lindström kompletterar varandra, där jag förmodar att Henrik Lindström skriver mycket av den prosa som behandlar den kronologiska historiska utvecklingen och Fredrik Lindström står för de språkvetenskapliga analyser som återkommer

Vad som målas upp för oss är två folk som levde sida vid sida i det som nu är Sverige. I västgötatrakterna håller götarna till, och även i Östergötland. I Upplandstrakten och kring Mälaren ligger Svitjod, svearnas område.

Götarna tar tidigare till sig av den utifrån kommande missionens och därmed sammanhängande kulturyttringar. Svearnas stormän stretar emot längre. Men till sist tvingas även dessa på knä.

Stormännen mister sin gamla rätt att själva välja och vräka konung, och ställs inför en monarki, där det är påven som bestämmer vem som är är rätt konung. Och konungadömet blir ärftligt. I ett av den gamla trons starkaste fäste, Uppsala, sätts, till råga på allt, sätet för svensk kristenhet.

* * *

Ett längre citat tillåter jag mig att bryta ut ur texten, som illustrera ett viktigt drag i skillnaden mellan den förkristna kulturen och den kristna dito:

"Därmed är vi inne på sådant som mycket väl kan utgöra de viktigaste skillnaderna mellan det kristna och det förkristna. Vi talar då om den mer långsiktiga förändringen under medeltiden. Den gamla livåskådningen hade varit närmast en privat och lokal angelägenhet, blotade gjorde man oftast hemma på gården, och det angick knappast någon annan. Den nya läran var fastlagd, hade principer, bud, trossatser, heliga böcker, dogmer och en massa annat. Men också andra saker; det som tidigare hade varit privat la sig den nya religionen i, såsom födelse, död, giftermål. Tidigare hade man begravt sina släktingar själva i en hög hemma på gården. Och att gifta sig hade också varit ens egen ensak. Undan för undan skulle allt sådant förändras."

* * *

Nå, tillsammans med götarna smälts svearna samman till ett nytt, sammanhållet land: Sverige. Och i till det nya landet skapas mer eller mindre en ny huvudstad, mer i konungens händer: Stockholm. Men bröderna Lindström söker det gamla Svitjod; kanhända kan dess gränser fortfarande anas genom dialekters utbredningsområden — fortfarande.

* * *

Svitjods undergång gör i mina ögon ett aningens rörigt intryck. Vanligtvis brukar jag gilla när prosan är uppdelad i behändiga kapitel. Men i Svitjods undergång har fragmenteringen gått så långt, att jag har svårt att följa en röd tråd. Visserligen är riksbildningen det stora temat, och brödernas kunskap ifrågasätter jag inte på något sätt.

Men jag upplever ändå inte upplägget som alldeles överskådligt; kanske på grund av myckenheten av namn, av händelser, av processer, som trängs in på något hundratal sidor: det händer ju så enormt mycket under den tid då den hedniska kulturen går under, och den kristna eran befästs även i Norden.

Hursomhelst är boken välförsedd med rejäla källhänvisningar och intressanta infallsvinklar.
– – –
Svitjods undergång och Sveriges födelse, Henrik och Fredrik Lindström, Albert Bonniers förlag 2008. ISBN: 978-91-0-011873-0. 315 sidor.

"Dö skall ditt fä, • dö dina fränder"

En mycket vacker vers ur Hávamál, som man hittar i den äldre Eddan, är den som ibland får nummer 76. Nedan följer texten i original, och sedan i ett antal tolkningar.

Fornnordiska:

Deyr fé,
deyja frændr,
deyr sjalfr it sama,
en orðstírr
deyr aldregi,
hveim er sér góðan getr. 

Erik Brate översätter texten på följande vis (1913):

Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men eftermälet
aldrig dör
för envar, som ett gott har vunnit.

Edvin Thall å sin sida tolkar den så här (1912):

Dö skall ditt fä, • dö dina fränder,
   döden ock drabbar dig själv;
men domsfrejden • dör aldrig
   för den som dömdes gott.

Går vi till Åke Ohlmarks, så skriver han (1948–56):

Fä dör,
fränder dör,
en dag dör ock du,
   men eftermälet
   aldrig dör
om den som ett vackert vann.

Björn Collinders tolkning lyder (1957):

Fänaden dör, fränder dö,
själv dör du likaledes;
men har man vunnit ett hedrat namn,
då kan det aldrig dö.

Ivar Mortensson-Egnund tolkar versen till norska på detta viset (1928):

Døyr fe;
døyr frendar;
døyr sjølv det same.
Men ordet um deg
aldri døyr
vinn du eit gjetord gjævt.

Innan dess hade G. A. Gjessing gjort denna översättningen (1899):

Fæ, det dør,
frænder dør,
saa en selv og dør;
men ærens ry,
det aldrig dør
for hver, som navn opnaar.

* * *

Det är notoriskt svårt att tidsbestämma materialet i den äldre Eddan. Detta eftersom att man menar att texten förmodligen fästes på pränt på 1270-talet, men innan dess levde i den muntliga traditionen, och kan så ha gjort mycket länge. Men just vad gäller Hávamál brukar man geografiskt placera den i Norge, och uppkomsten till någon gång på 900-talet.

Texten är full av visdomsord av både esoterisk och mycket handfast slag. Bara av den ovan återgivna versen anar vi något av den förkristna synen på döden. Det talas om dödens ofrånkomlighet: att både djuren, släkten och du själv ska dö. Men något överlever den enskildes död: nämligen minnet som blir kvar efter honom — ryktet. Det är alltså något eftersträvansvärt.

Om något liv efter döden i annan mening är de gamla texterna tysta. I stor utsträckning var den hedniska metafysiken föga besvärad av spekulationer av det slaget: det var livet här och nu som var det relevanta. — Ack, så gott!

Bokrecension: Skillingtryck; Vice pastor | Tage Aurell

Novellerna Skillingtryck och Vice pastor är skrivna av Tage Aurell (1895–1976), och först utgivna 1943 respektive 1946, men utgavs av Bonniers i en volym 1960, när man i fyra band samlade Aurells skrifter. Det är volymen från 1960 som jag har läst.

* * *

Tage Aurell har sprungit upp som en klar morgonstjärna på min litterära himmel på kort tid. Som jag redan skrivit om i recensionen av Pingstbruden kände jag intill ganska nyss knappt till honom, mer än möjligen till namnet. Nu är jag förtrollad av hans karga men till brädden meningsfyllda prosa.

Aurell förmår att väcka känslor med sitt berättande. Jag fängslas rentav. Läsandet stannar inte bara vid ett intresse för vad som händer, utan går vidare till en känslomässig reaktion. De dystra människoödena, de tragiska scenerna som utspelas gör också mig som läsare dyster till sinnes. Det är en sjuhelsickes bedrift, att så nå fram genom texten man skriver.

* * *

Skillingtryck handlar om en alienerad karl, som äger en rakstuga. Hans hustru har stuckit ifrån honom med deras son, efter att han behandlat henne illa; hon bor nu hos sina föräldrar. Paul, som mannen heter, hålls på fötterna genom sin moders ekonomiska bidrag.

Som läsare fastnar han vid hans utanförskap, hans oförmåga att vara en del av den värld han lever i, som uttrycks dels genom hans självmordsfantasier, men också genom det förtvivlade dåd han tar till för att vinna sin familj åter.

* * *

Vice pastor är en kortare novell, men väl så kraftfull — om inte än mer kraftfull — än den föregående. Berättare är där en präst, komminister skulle vi väl säga i dag. En kommunistisk ung man från pappersbruket hängt sig. Och nu står sed och tradition mot barmhärtighet.

En självmördare fick nämligen inte ha sin begravningsgudstjänst inne i själva kyrkobyggnaden. Men modern tar det som självklart att hennes snälle son med heder skulle vigas till gravens vila, liksom också hans kamrater.

Men kyrkvärd och kyrkväktare ivrar för traditionen: att en dylik person icke får tas in i kyrkan och så ohelga den: begravningen skall äga rum ute på kyrkogården, menar de, och de flesta av prästens kollegor därtill. Ja, kyrkvärden minns till och med, att i hans tidiga barndom bars självmördare inte in genom porten i kyrkmuren, utan över själva muren.

Vi får så följa prästens vånda. Hur han själv egentligen menar att begravning direkt på kyrkogården är det rätta, men hur han inte heller finner rätt ord för att förklara detta för den sörjande modern. Och hur dagen för begravningen kommer allt närmare, intill dess att den till sist infunnit sig, och prästen måste fatta sitt slutgiltiga beslut. Ett beslut som han tänker sig få svara för inför herren Gud själv.

Givetvis blir denna novell också ett slags minnesord över de olyckliga själar som förvägrades hedersam begravning under den kristna eran, eftersom de valt att avsluta ett liv de inte orkade med: hur de vanhedrades till och med efter att de begått vad kyrkan ansåg vara ett brott, ett mord, ett brytande mot det femte budordet: Du skall icke dräpa.

* * *

Det är inte lätt att läsa Tage Aurell. Inte för att prosan är svår eller omständlig. Tvärtom. Den är mycket enkel till det yttre. Likväl är den som en liten växt, som sträcker klara bladen mot skyn, men sträcker djupa rötter ner i myllan. Och där nere vindlar de omkring, går i riktningar man inte trott, hämtar näring ur det allra svartaste svarta.

Man kan nog inte läsa Aurell och ge sig tid att låta texterna påverka sig själv, utan att skakas i sitt inre.
– – –
Skillingtryck; Vice pastor, Tage Aurell, Bonniers 1960. 118 sidor.