 |
| Gunnar på Lidarende i strid. "Kampen ved Rangaa", Andreas Bloch. Detalj. |
* * *
Lönnroth har till sin översättning fogat en innehållsrik inledning, och dessutom ett antal antavlor över de i boken förekommande största släkterna, och två kartor.
Själva berättelsen delas av Lönnroth in i tre delar: "Onda rötter", som består av en del ganska löst hopfogade bakgrundsberättelser, "Gunnars saga", som består främst av Gunnar på Lidarendes äventyr, och avslutningsvis "Njal och kristendomen", som handlar om titelpersonen Njal, hans söner och deras eskapader. I denna sista del ingår också vad som snarast får kallas hela sagans avrundning.
* * *
Trots att Njals saga skrevs ner under den kristna eran, lyser en mängd förkristna teman igenom. Det är omstritt i vad grad sagan — i isländsk betydelse är ordet snarast liktydigt med "krönika" — bygger på verkliga händelser och i vad mån de är påhittade när de skrevs, men vi är nog på ganska trygg mark, om vi hävdar, att berättelsen bygger på en stor samling äldre legender, varav många med största sannolikhet har betydande verklighetsförankring.
Därför är det inte konstigt, att fornnordiska, förkristna teman finns kvar. Vi har till exempel det mystiska och bestämda ödet som bestämmer var och ens liv och död, lycko- samt olycksamhet. Gång på gång när någon varnas för ett vådligt företag, svaras det, att det blir som ödet vill.
Hedersbegreppet är närmast bedövande starkt. I ett sammanhang där nationalstaten ännu inte vuxit fram, var människor hänvisade till att bevara sin heder, sitt anseende, för att bli tagna på allvar. Med det sammanhängde vikten av att de eder som gavs också gick att lita på: bröt man en ed, gick det enskilda anseendet i botten.
Och så har vi blodshämnden. Samhället hölls, förutom av hedersbegreppet, samman av ätterna. Du var en del av din släkt, och din släkt var du trogen. Dödas någon av din släkt, är det snarast din plikt att döda någon ur den anfallande släkten; helst den som var dråpare i det första fallet. Så fungerar ätten nästan som en biologisk enhet, med de enskilda medlemmarna som sina lemmar.
* * *
Vem som än skrev ned Njals saga, var uppenbarligen mycket intresserad av juridik. Förutom av ideliga strider, består en stor del av texten av diverse tingsförhandlingar. För trots att ingen statsmakt fanns på Island, fanns en lag. Den lagen använde man sig av på tinget. Där fick man möjlighet att bilägga sina tvister på ett oblodigt sätt. På detta ges många exempel i sagan.
Har du nu slagit ihjäl en person, och den personens släkt inte redan har tagit livet av dig, så kan du på tinget förlikas med släktingarna. Du kan få böta för dråpet. Du kan tvingas i landsflykt. Och du kan dömas fredlös. Sagan ger också exempel på, att man kunde åläggas att göra en pilgrimsfärd — efter kristnandet. När domen har fallit, och båda parter genom en mycket komplicerad process av rättsformalia till sist förlikts, anses det förvisso skamligt av endera sidan att bryta förlikningen. Men det händer ändå om och om igen.
* * *
Centrum i Njals saga utgörs av morden på den kristne och vise lagkunnige mannen Njal, hans hustru och flera av hans söner och mannar, när de bränns inne efter en lång kedja av blodshämndsdråp. Njal själv och hans hustru och ett barn i hushållet tar sin tillflykt till sängen, där de täcker sig med en djurhud och dör.
Sönerna och mannarna kämpar till slutet. Endast en person, utom de kvinnor och barn som får fritt utträde, lyckas fly. Hans namn är Kåre, han är svärson till Njal, och fortsätter kampen för att hämnas den nesliga oförrätten mot Njals familj — både på tinget och genom strider hemma på Island och utomlands.
* * *
Det förkommer rent otroligt många namn i sagan. Ett tag försöker jag hålla koll på dem med anteckningar, men jag ger upp, och försöker helt enkelt hålla koll på de viktigaste gestalterna. Tack och lov har Lönnroth valt att sätta en del av de långa släktuppräkningarna — som ofta följer när en ny person presenteras — i fotnoter.
Förmodligen hade dessa många namn sin funktion i en kontext när läsarna — eller snarare lyssnarna — kunde relatera direkt till släkterna genom att vara väl förtrodd med sagotraditionen och kanske rentav själva kunde påräkna släktskap med de nämnda. Men för en sentida läsare blir upplevelsen tröttande och labyrintartad. Bara i de fyra släkttavlorna som bifogats boken nämns över 120 personer...
* * *
Njals saga är en våldsam berättelse. Prosan är utsökt korthuggen och rak, och handlar berättelsen om att någon får huvudet avhugget eller ett nyckelben knäckt, då står det just att det är vad som händer, utan omskrivningar. De gamla vikingarna tillåts också knäcka ur sig käcka och fortfarande användbara små sentenser titt som tätt:
"Vill man finna fel, finner man inga förtjänster"
"Döden är den skuld vi alla måste betala."
Människan lever inte längre än ödet bestämmer"Så de stora vinsterna med att läsa Njals saga i dag, förutom att skaffa sig huvudvärk på grund av de många förekommande personerna, är att lära känna en god prosatradition, där utbroderat språk aldrig får stå i vägen för den råa meningen.
Dessutom, om man som jag är intresserad av den förkristna nordiska kulturen, finna en hel del i boken som sätter oss i förbindelse med seder och motiv som inte längre skulle komma att finnas kvar.
Ett litterärt exempel på detta hittar man i slutet av boken. En viss Darrad får smygandes höra några valkyrior sjunga "Spjutsången", som i sagan satts i samband med det nyss timade slaget vid Clontarf på Irland. Sången är sannolikt, skriver Lönnroth, äldre än sagan.
Så sätter den oss mycket konkret i kontakt med förkristna föreställningar. Valkyriorna, som alltså var de halvgudinnor som utsåg de män som skulle dö och få plats i Valhall, sitter och väver en väv "av mäns tarmar", som är tyngd "av mäns huvuden".
"Inpyrt av skräckSå sjunger valkyriorna. Och så låter den kraftfulla fornnordiska lyriken.
är allt man skådar,
drypande blodskyar
drar över himlen,
av fallnas sår
tar luften färg,
när segerns jungfrur
sjunger sin sång."
— — —
Njals saga, Lars Lönnroth (övers.), Atlantis 2006. ISBN: 91-7353-134-0. 413 sidor.
Bra recension.
SvaraRadera