Bokrecension: Mötet med döden i norrön medeltid | Arnved Nedkvitne

Mötet med döden i norrön medeltid är skriven av norske medeltidshistorikern Arnved Nedkvitne (f. 1947).

* * *

Vad Nedkvitne gör i Mötet med döden i norrön medeltid, är att genom tillgängliga källor och med vissa mentalitetshistoriska metoder försöka komma underfund med hur uppfattningarna om döden förändrades på Island och i Norge omkring religionsskiftet, närmare bestämt mellan åren 900 till 1300.

Undersökningen når alltså både den hedniska tiden, tiden för själva religionsskiftet och tiden då en stabiliserad kristen religion stadfästs i länderna. Och det är mycket, mycket intressant läsning.

Nedkvinte skriver en mycket god prosa, klar och tydlig och med pedagogiska upprepningar, som gör att läsaren hela tiden är med. Mötet med döden i norrön medeltid blir därför en bok som både är ytterst tillgänglig som populärhistoria, men också ordentligt försedd med hundratals fotnoter och vetenskaplig noggrannhet — som dock inte tynger texten på något vis.

* * *

Jag ska försöka att något referea en liten del av innehållet i boken.

Till att börja med är det viktigt att notera, att förkristen nordisk religion, asatron, och den kristna religionen är mycket olika på många vis. Den hedniska religionen bestod i berättade myter. Det fanns inget egentligt prästerskap att tala om. Det fanns ingen dogmatik. Och det fanns inga som helst krav på att tro på än det ena eller än det andra.

Man kan nog se hela asatron som en rik samling myter och legender som överfördes muntligt, och som hade vissa rituella uttryck, till exempel i blotet. Gudarna var avlägsna och brydde sig näppeligen om människorna. Människorna skötte sitt, och gudarna sitt. Det är betecknande, att de förkristna myterna fästes på papper först under kristen tid.

* * *

Vad gällde döden, ger källorna uttryck för att det inte var något som människor i allmänhet gjorde sig stora bekymmer om. Det viktiga i livet var livet här och nu. Vad gäller vad som hände efter döden, var det viktigaste inte den enskilda själens öden, utan att den döde lämnade ett ärbart rykte efter sig.

Det fanns inte ett enhetligt system för vad som hände efter döden. Tre olika uppfattningar kan anas i källorna.

För det första kunde det anses, att de döda på något vis levde vidare i sin ätt, genom att fortfarande vara nära gården, i de gravhögar varunder de begravdes, ofta i direkt anslutning till där de bott.

I sagor och myter berättas om att man kunde få vishet av de döda, genom att helt enkelt sätta sig på gravhögen. Man tänkte sig också, att de döda inifrån högen följde med i vad som hände på gården.

Det berättas dessutom om hur de döda rent konkret levde vidare — inne i högen. Detta pekar på hur stor roll ättetillhörigheten spelade: man var som enskild individ en självklar del av ett kollektiv. Och så kunde det alltså vara även efter döden.

För det andra har vi Valhall-traditionen. Den myten finner man i aristokratiska krigarsammanhang. Valhall var inte en motsvarighet till de kristnas himmel, utan en plats där Oden samlade sina utvalda styrkor inför det stora slaget mot kaosmakterna vid Ragnarök, vari nästan hela gudaskaran går under och nästan hela mänskligheten.

De som kom till Valhall, var krigare som Oden utsett att dö för vapen, och av valkyriorna förts till honom, för att liksom i livet leva som i en här intill dess att det var dags för den stora kraftmätningen.

För det tredje har vi Hel, dödsriket, som fått namn efter gudinnan med samma namn som håller till där. Hel förefaller ha stora likheter med grekernas Hades i många skildringar. Det är en skuggtillvaro, där de döda oavsett vilka liv de fört, fortsätter existera efter döden.

Snorre Sturlason talar talar om Nifelhel som ett slags helvete i Hel; men en sådan slutsats avfärdar Nedkvitne som en alltför kristen, och därmed anakronistisk, tolkning. Nifelhel ("dim-Hel") är, menar Nedkvitne, med all sannolikhet blott en synonym till Hel.

Men man bör också notera, att det finns mer tilltalande bilder av Hel bevarade också. Nedkvitne skriver:

"Eddadikterna och skaldekvädena ger som sagt en motsättningsfull bild. De döda kunde delvis leva gott tillsammans i en smyckad hall som på jorden, delvis var de hänvisade till en kall sömn i ett dimrike."

* * *

Det finns inget uttryck i de genuint hedniska källorna, om att man på något sätt tänkte sig att den enskildes tro eller leverne påverkade var man hamnade efter döden. Det finns inget straff- eller belöningssystem i den hedniska mytologin. Det finns ingen yttersta dom.

Sådana tankar var ännu företrädesvis främmande för det aktuella geografiska området. Det fanns ingen tudelning av människosläktet efter döden. Den hedniska människan förefaller helt enkelt inte varit särskilt intresserad av vad som hände efter döden, så länge man kunde lämna ett gott eftermäle. Eddan ger uttryck för detta:

"Bättre är leva
än att liv sakna;
vid liv, får sig karl alltid ko."

Och något mer brutalt:

"Den halte rider häst,
den handen mist, blir herde,
den döve duger i strid.
Blind är bättre
än att bränd vara;
ej av någon nytta är liket."

Och för att återigen citera Nedkvitne:

"I eddadikternas värderingssystem var det eviga livet inte viktigt."

* * *

Men den kristna religionen börjar förkunnas på Island och i Norge. Livet efter döden har en helt annan prioritet i den kristna föreställningsvärlden än i den hedniska. Och vad som händer människan efter döden blir alltså en allt viktigare sak för nordborna. Så vinner ett tidigare främmande element i den nordiska kulturkretsen mark: tanken på belönings- och straffanstalter efter döden.

Ungefär samtidigt börjar också tanken på skärselden — en renande instans för de egentligen frälsta själarna — att växa fram. Men inte minst hade medeltidskyrkan valt att lägga ett allt större fokus på helvetets plågor. Redan år 553 hade ett kyrkomöte slagit fast att helvetets plågor var eviga...

Helvetet tänktes som en konkret, geografisk plats med konkreta straff.  Det är naturligt att tänka sig, att helvetet således kan ha använts, för att disciplinera de egna medlemmarna, att hålla sig till det kyrkliga kollektivet.

Det kan vara värt att notera, att de tidiga nordborna, som så länge tänkt sig livet i termer av ättillhörighet, gärna tänkte sig att ätten liksom kollektivt fick tillträde till himmelriket efter kristnandet, så länge man iakttog vissa yttre ritualer, som dopet, bikten och begravning på kristen kyrkogård. Men det är även en inställning som vi möter ute i Europa. 

Nedkvitne för utvecklingen samman med de framväxande staterna. Allteftersom de förstatliga ättesamhällena utvecklades till feodoala stater, kom också en individualiseringsprocess igång. Människan framstod mer som en enskild juridisk person i en feodal stat, än vad hon gjort tidigare. Det återspeglas också i inställningen till den enskilda individens frälsning. 

Den yttre tillhörigheten till kyrkan är inte längre en garanti för frälsning; det enskilda levernet måste också föras i enlighet med religionens krav och förväntningar. Med tiden blir denna inställning snarast just juridisk eller ekonomisk. — Ett antal själamässor som medel donerats till eller som efterlevande betalar för gör att tiden i skärselden för den enskilde avlidne förkortas. Quid pro quo.

* * *

Sammanfattningsvis kan man säga, att dödsuppfattningarna inom den undersökta perioden gick från ett förlitterärt samhälles allt annat än systematiserade uppfattningar om ett ämne de inte förefaller ha brytt sig särskilt mycket om, till det kyrkliga skriftsamhällets dogmatiska konstruktioner av hur efterlivet fungerade i detalj. 

Man ser också, hur samhällets dödsuppfattningar färgades först av det kollektiva ättesamhället, sedan av ett kollektivt tidigkristet samhälle, för att till sist få ett alltmer individualiserat samhälle, där individen ensam bar ansvar för sitt öde efter döden.

* * *

Det är spännande att följa Nedkvitnes kunniga genomgång av processen från ett hedniskt och livsbejakande samhälle, till ett samhälle tyngt under sådana, för den nordiska kultursfären, nymodigheter som begreppen "synd", "helvete" och "himmel".

Man kommer inte ifrån känslan, av att det var till stor skada för det fornnordiska samhället, att den nya läran vann insteg och till sist kontrollerade människornas förehavanden. Kristendomen gav nya möjligheter till friktionsfria mellanhavanden med andra kristna stater. Men på det enskilda planet måste man med vårt perspektiv anse, att kristendomen kom med helvetet till Norden.

Bort for de mustiga berättelserna om gudarna i asgård och de gamla hjältarna, in kom de prudentliga berättelserna om helgonen och en viss Jesu blodsoffer på ett kors.
— — —
Mötet med döden i norrön medeltid, Arnved Nedkvitne, Atlantis 2004. ISBN: 917486811X. 215 sidor.