söndag 8 april 2012

Textanalys: Vid anhörigas död | L. M. Engström


Bland det mest traumatiska en människa kan vara med om, är när en nära och kär anhörig går bort. Någon som funnits där under lång tid, eller kanske rentav så länge man själv funnits till, finns inte längre kvar. Det är till dessa människor, som orden i L. M. Engströms skrift Vid anhörigas död: Trösteord till efterlevande riktar sig.

L. M. Engström (1867–1951) var en, under sin tid, känd präst, främst verksam i Bolstad, Dalsland, där han blev kyrkoherde 1914. Fortfarande hittar man hans skrifter bland konservativa lutheraner i landet — och hans namn har stadfästs i LM Engströms gymnasium i Göteborg, "en fristående gymnasieskola med kristen profil".

* * *

Läsaren kan ur Vid anhörigas död utläsa en hel del av Engströms teologiska profil. Den kristendom som framträder är rå och primitiv, utan några som helst nyanser. Den troende kan hoppas på att få komma till himlen, den otroende har helvetet att vänta, och livet på jorden bör vara en enda förberedelsetid inför det liv han menar kommer efter döden.

Vid anhörigas död är tänkt att sättas i händerna på någon som nyss mist en anhörig. Syftet är uttryckligen, att vinna de sörjande för Gud, eftersom i "den djupaste sorg" människorna många gånger då är "öppnast, tillgängligast för Guds Helige Ande". Engström menar, att hans ord i häftet är "Guds kärlekstankar".

* * *

Den sörjande uppmanas av Engström att inte gråta "förtvivlans tårar", och inte sörja "såsom dåren". Man bör hålla tyst med sin sorg, och yppa den för Gud, eftersom det bara är Gud som rätt kan "lisa och hugsvala". Ja, i själva verket är det så, berättar Engström, att om man sörjer på fel sätt, så riskerar man att hamna i helvetet: "Din sorg, orätt buren, blir ett fint, fördolt hinder för din frälsning."

Inte heller skall sorgen vara ställd gentemot den person man mist. Ack, nej. Man ska sörja över sina egna synder, så att man må ändra sitt sinne, och nå frälsningen. Och som en hjälp i den sorg man ändå känner, må man inte glömma
"...att hämta ljus, vederkvickelse, kraft ur våra härliga lidandes-, döds- och uppståndelsepsalmer."
* * *

Det är sant att en sörjande person är i ett alldeles särskilt sinnesläge. Detta sinnesläge vill Engström således utnyttja, för att vinna personer för sin religion. "Öppna hjärtesår äro ämnade att bli öppna hjärtedörrar för Herren", skriver han.

Det är upp till den sörjande att inse, att det som skett är i enlighet med Guds vilja. Man bör, som sörjande, be om förmåga att "undergivet lida" denna Guds vilja, att den anhörige skulle dö. Det är rentav så, att du inte förstår, att Guds kärlek ligger bakom din anhöriges död.

* * *

Är det så hemskt, att det är ditt barn som du förlorat, så ska man veta, att Gud haft "skäl av synnerlig betydenhet" för att beröva barnet livet. Om detta skriver Engström:
"Outsäglig trohet och kärlek å Guds sida ligga förborgade bakom denna skickelse."
Kanske agerade Gud som han gjorde, fortsätter Engström, för att han förutsåg att barnet senare i livet skulle utsatts för frestelser som barnet inte kunnat övervinna, och därför mist sin salighet, ja, kanske blivit "ett sorgebarn för Honom och för dig." Så mycket bättre då, menar Engström, att Gud dödade barnet i tid.

Glöm inte heller, att Gud förvisso "älskade ditt barn omätligt mycket mera än du", emedan du älskade barnet med "en kortsynt kärlek". Och skulle det varit så, att barnet fått leva, hade du som förälder ändå inte kunnat göra det lyckligt. Kanske hade du dessutom, om du fått behålla barnet, själv varit skuld till att det inte anammade den kristna religionen och ni båda hamnat i helvetet.

Alltså, skriver Engström, ska du inte sörja ditt barn. Utan tacka Gud för att han dödade det. Och tänka på hur bra barnet nu har det, när det får tjäna och se Gud. Och glöm inte, att barnet nu övervakar dig, så att du inte faller av från den kristna religionen, så att ni aldrig får träffas igen.

* * *

Som uppenbarast blir Engströms dödskult, när han skriver om hur man som sörjande bör utnyttja sorgetiden för att nå insikt om att också man själv ska dö, så att man ställer in hela sitt liv på att vara rätt beredd för sin egen död, för att man må nå frälsning. Man bör be Gud, att han varje dag skall förbereda en, för den egna döden.
"Du kan aldrig bereda dig för tidigt, för mycket, för allvarligt eller för länge för din hädanfärd."
Livet här är i själva verket inte mycket värt. Det är tillvaron ovanefter som betyder något:
"Lev din återstående tid så, att du lever för evigheten."
Man ska inte gå sin egen väg med sin sorg. Istället rekommenderar Engström att man ska böja sig, "stilla, undergivet, tillbedjande inför Gud". Det är bara att acceptera situationen, för så ville Gud att det skulle gå. Om den anhöriges död leder till att du alltså kommer i en rätt inställning till kristendomens dogmer, så är den vinsten "omätligt mycket större" än den förlusten du lidit.

* * *

För att nu inte falla ur denna nya inställning till de kristna uppfattningarna, behöver dock den sörjande underhålla sin nya religion. Det skall bedjas och det skall läsas i Bibel. Varje dag ska man ägna sig åt "bot och tro", och man ska be om "nåd att leva heligt", alltså utan synd. Och skulle man likväl anfäktas av rädsla inför döden, så finns det åtgärder att ta till:
"Tänk mycket på din Frälsare, som dött för dig. Inbädda dig dagligen i Hans genomborrade händer. Där finner du en trygg dödsbädd."
* * *

Efter allt detta tal om himmel och helvete, kan det ju hända, menar Engström, att man börjar fundera på sin bortgångne anhöriges situation efter döden. Nå, är man orolig ska man inte tro att man kan göra något åt det. "All din oro kan intet förändra eller förbättra". Det är bara till att bedja, och komma ihåg att Jesus ändå älskade den döde "mycket mer" än vad du gjorde. Försök inte heller att nå några svar om den dödes tillvaro genom spiritism eller annat, för då råkar man lätt "in under en farlig andevärlds inflytande och makt".

Man bör inte önska sin döde anförvant tillbaka till livet. Eftersom världen är så ond som den är, är det rentav klandervärt att önska tillbaka någon kär som dött. Det bästa som finns, är nämligen att dö i tron — för då kommer man till himlen och får del av "den outsägligaste glädje, den yppersta ära".

Kanhända har man dåligt samvete för något man gjort den som nu är död. Nå, menar Engström, desto större anledning att vara desto kärleksfullare mot de nära och kära man fortfarande har kvar; framförallt bör man ha särskild "själaomvårdnad" om dem, vilket väl snarast bör tolkas, som att man ska vara ivrig i att hjälpa de nära och lära till en rätt tro på de kristna idéerna.

* * *

Nåväl, vilket väl blivit uppenbart av denna genomgång av L. M. Engströms tankar kring död och sörjande, trycker han mycket hårt på de sörjandes skuldkänslor. Du ska inte sörja som du gör, för att du mist nån du älskat, utan för dina egna synder. Och har du mist ett barn, ska du inte sörja det, utan tacka Gud för att han dödade det, så att du inte fick möjlighet att fördärva det, så att det hamnar i helvetet. Gläd dig heller inte vid det jordiska livet, utan ju mer du tänker på ditt uppbrott härifrån, desto bättre. Hur en skrift som uttrycker dessa ting, kan få termen "trösteord" i sin undertitel synes något märkligt.

Den version av Engströms Vid anhörigas död som jag läst, är den elfte upplagan, och är tryckt 1961. Vem vet hur många tidigare exemplar av boken som spritts — på sjukhus av from personal, av kyrkpersonal vid förberedelse av begravning, och av religiösa anhöriga till andra anhöriga vid någon dem närståendes död. Det är beklämmande.

En dödskult och skuldkultur som den Engström här propagerar för och önskar inskjuta i sörjande hjärtan när de är som mest känsliga är direkt anstötlig. Jag är ingen psykolog, men anar ändå, att sörjande inte nödvändigtvis behöver höra att allt de gör, kunde de göra annorlunda, och att de inte bör sörja den döde, utan sin egen syndfullhet.

Ändå är den kristendom som L. M. Engström står för inte unik i sin extremism. Engström äger viss glans än i dag bland konservativa lutheraner i landet. Man kan tala drömskt om den tid då han fortfarande var verksam. Så den kristendomstyp som anas i Vid anhörigas död, som känns så föråldrad, vedervärdig och livsfientlig, är själv inte död. Och det, mina vänner, är nåt att sörja över.
— — —
Vid anhörigas död: Trösteord till efterlevande, L. M. Engström, Diakonistyrelsens bokförlag 1961. 29 sidor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar