Påve Urban II verkar för genomförandet av första korståget.
Tusenårsstriden: Hur kristendomen segrade i Västeuropa är skriven av författaren och historikern Tom Holland (f. 1968).
När jag skaffade Tusenårsstriden trodde jag att den skulle handla om kristendomens väg till makten under dess första tusen år. Så visade sig icke vara fallet. Den engelska titeln visar mer exakt på vad boken handlar om: Millennium: The End of the World and the Forging of Christendom. Det är alltså fråga om en bok som skildrar tiden runt det första millennieskiftet, de apokalyptiska tankegångar som var i svang då, och hur kristendomen under denna tid befästs som Västeuropas allenarådande religion.
Måhända har jag varit alltför okunnig om epoken, för jag märker av en viss förvåning hos mig själv, över hur mycket historikerna faktiskt vet om den här tiden. Åtminstone är det intrycket när man läser Hollands bok. Han lyckas i stor utsträckning liksom krypa under skinnet på de gestalter som befolkar de ledande kretsarna i Västeuropa under tiden mellan år 800 och 1100.
Texten är genomsyrad av samtida citat. De är infogade nästan utan sömmar och ofta utan källhänvisning i brödtexten. Källhänvisningen finns istället i de mycket omfattande slutnoterna. Det är för mig, som historiskt intresserad, först inte en alldeles bekväm lösning: jag vill veta vem som sagt vad. Men jag vänjer mig, och det är onekligen ett sätt att få större flyt i texten.
Det är vidare tydligt, att Tom Holland inte enbart är historiker, utan också romanförfattare. Trots textens omfattning, blir den aldrig torr. Den saknar huvudperson, men har ändå något av skönlitteraturens måleriska natur över sig. Holland lyckas blåsa sådant liv i dem han skildrar, att man i någon mån förförs att tänka, att det som skildras lika gärna kunde skett i ett nära förflutet, som för tusen år sedan.
Det är inte mycket av analyser läsaren får sig till livs i Tusenårsstriden. Texten är en krönika och går i kronologisk ordning igenom det ena geografiska området efter det andra. Frankernas välde under Karl den store och dess senare splittrade tre riken är i mångt och mycket i centrum, vid sidan av Påvedömets domäner. Men även Englands historia under perioden berättar Holland ingående om, liksom om Bysans och om vikingarna och deras ättlingar normanderna. Och andra.
* * *
Det blir uppenbart att min fördom är sann, om att kristendomens utbredande berott inte främst på evangeliets predikande, utan på politik och våld. För det handlar hela tiden om storpolitiska överväganden, taktiska allianser, härtåg och blodsspillan. Visst finns det fromma gestalter i Tusenårsstriden, men utan kejsares, kungars och furstars stöd hade de stått sig platt: kyrkan var beroende av svärdets makt för sin utbredning och sitt bestånd.
Påven hade makt att stödja endera sidan i en konflikt, och dra nytta av de vinster detta kunde innebära. Och gillade den världsliga makten inte vad påven hade för sig, kunde den försöka göra sig av med honom, utan att för den sakens skull mena sig lämna den kristna religionen. Hedniska furstendömen kunde inlemmas i den kristna kulturen med de fördelar detta innebar — just på villkor att de antog den kristna religionen. Så är religionen och politiken intimt sammansmälta vid denna tid.
* * *
Det kan vara en god idé, att, när man läser böcker med ett myller av namn, föra en liten lista på de mer vanligt förekommande, för att inte tappa bort sig i texten. Den här gången förde jag ingen sådan lista, och gick gång på gång bort mig bland kungar, furstar och kyrkliga potentater.
Mängden namn är alltså överväldigande. Och att hålla reda på vem som hörde ihop med vem, och vem som låg i strid med vilka känns emellanåt som en övermäktig uppgift, om man — som jag — inte är vidare bekant med perioden sedan tidigare. Säkert skulle jag få ut mer av bokens innehåll, om jag tog mig för att läsa om den... Men redan genom en läsning som den jag gjort — utan understrykningar! — tycker jag mig fått en bättre bild av medeltidens värld. Och att jag fått den genom att ta del av en så medryckande prosa som Hollands, gör inte saken sämre.
Jag brukar skriva att kungars liv intresserar mig föga i jämförelse med gemene mans historia. Det är sant. Men å andra sidan, i här föreliggande arbete, kunde det nog inte vara på annat sätt, än att just de makthavande skildras. Inte tillfrågades bönderna och allmänheten för övrigt om vad de tyckte om att byta religion eller vad de tyckte i storpolitiska ting... Kristendomens historia avgjordes knappast av personliga omvändelser på gräsrotsnivå, utan av politiska överväganden på högsta nivå.
* * *
Vill du ha en gedigen genomgång av Västeuropas historia med fokus på kristendomens befästande, kan Tusenårsstriden rekommenderas. Men var för allt i världen beredd på att du som läsare kommer att översvämmas av namn!
— — —
Tusenårsstriden: Hur kristendomen segrade i Västeuropa, Tom Holland, Leopard förlag 2009. ISBN: 978-91-7343-182-2. 460 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar