Bokrecension: Egil Skallagrimssons saga, Gunnlaug ormstungas saga

Egil Skallagrimsson. Detalj ur bild från 1600-talet.

Två av de yppersta isländska sagorna är den omfattande Egil Skallagrimssons saga och den kortare Gunnlaug ormstungas saga. I min volym är sagorna översatta av Hjalmar Alving (1877–1958).

Båda sagorna rör sig inom samma geografiska områden och följer på varandra i kronologisk ordning. Egil Skallagrimssons saga utspelar sig i huvudsak på 900-talet, och Gunnlaug ormstungas saga utspelar sig något senare, omkring kristnandet av Island.

Det bör kanske bli sagt, att begreppet "saga" i det här sammanhanget är att betrakta som en genrebestämning, snarare än att det ska antyda, att berättelserna skulle vara uppdiktade. I själva verket är båda berättelserna i mycket släktkrönikor, och vi bör nog tänka oss dem som just "krönikor" snarare är fantasiprodukter.

Berättelserna bör ha cirkulerat som muntliga berättelser från det att de inträffade, intill dess att de skrevs ner, rimligen på 1200-talet. Vi vet inte vem som fäste historierna på papper, men som översättaren Hjalmar Alving menar, är det nog troligt att en viss Snorre Sturlassons satt vid pennan. Åtminstone vad gäller Egil Skallagrimssons saga. Sturlasson var släkt med myrasläkten, som är central i krönikorna, och bodde dessutom i området.

* * *

Via sagorna får vi tillgång till en annan värld än den vi är van vid. Trots att de sannolikt filtrerats genom den kristne Sturlassons redigering, erbjuder de ändå ett fönster till ett förflutet som i mycket känns genuint beskrivet. Vi anar en förkristen kultur.

Miljön är karg. Människorna är i regel hårda som sten. Rätt skipas inte främst genom någon myndighet, utan genom sedvänja och blanka vapen. Samhällets grundläggande enheter är ätten. Ätten och de egna bragderna i kombination slår fast vilken position en människa har bland andra. Religionen är, framför allt i Egil Skallagrimssons saga hednisk; Egil själv har för vana att hänsyfta på Oden, den opålitlige gudafursten, som var krigarnas och dödens och vishetens gud.

Man håller för visst, att somliga personer är kunniga i trolldom, och att en del kan anta djurhamn — det vill säga, att de kan förvandlas till djur. Om somliga starka krigare sägs, att de är bärsärkar, och alltså i besittning av en alldeles särskild kampstyrka och ett särskilt stridsraseri.

* * *

Egil Skallagrimssons saga skildrar fyra generationers liv. Den börjar omkring år 850 i Norge, och slutar omkring millennieskiftet. De fyra huvudgestalterna är de följande:

1. Kvällulv, far till
2. (Skalla-)Grim Kvällulvsson, far till
3. Egil Skallagrimsson, far till
4. Torstein.

Men mest tid ägnas åt titelpersonen Egil.

Egil har blivit en mäktig man, som har sitt huvudsäte på Island, efter att släkten kastats ut ur Norge efter förväxlingar med kungen därstädes. Egil reser emellertid emellanåt tillbaka till Norge, han reser även till Danmark, till senare svenska områden och till England.

Som person ger han inte ett särskilt helgonlikt intryck; den typen av värderingar var inte åtråvärda för hans tid. Istället handlar det om att försvara sin heder och stå för sin rätt. Om någon går ens rätt förnär eller förolämpar en, är det ens plikt att justera den oförrätt man lidit. Till exempel genom att ha ihjäl sin fiende — i holmgång eller på annat sätt.

Och berättarens röst skildrar det hela i en utsökt, kärv och mycket koncentrerad form. Är det så att Egil hugger huvudet av någon, så är det också det man får veta, utan omsvep eller förhärligande.

Under Egils Värmlandsfärd hamnar han i delo med en bonde, Armod, hos vilken han tar in. Armod förefaller ha försökt undvika att bjuda Egil och hans mannar på den mat han har. Men till sist ställs den goda maten fram, gästabudet börjar. Om Egil berättas frampå kvällen:

"Han steg upp och gick tvärsöver golvet, dit där Armod satt, tog honom med båda händerna i axlarna, klämde honom upp mot högsätesstolparna och stötte upp en stor spya rakt i ansiktet på honom, i ögonen, näsan och munnen, så att det rann ned på bröstet. Armod var nära att tappa andan. När han förmådde andas igen, sprutade han upp spyan."

Men Egil var inte färdig med Armod för det. Han kände sig bedragen av bonden, som inte ville bjuda honom, som då var kungens sändebud, på sitt öl och sin mat. Efter att ha sovit, träder han in hos Armod med sitt svärd och rycker honom ur sängen. Armods hustru och dotter ber för hans liv, och Egil lovar att skona honom, men:

"Därpå skar Egil av honom skägget vid hakan, sedan krökte han fingret in i ena ögat på honom, så att det låg ute på kindbenet. Därefter gick Egil från honom och till sina färdkamrater."

Det var en rå och farlig tid.

* * *

Så fortsätter Egils äventyrliga och blodbestänkta liv, intill dess att han gammal, skröplig och blind går bort, efter att ha gömt en del av sina rikedomar på okänd plats. Och något om fornnordisk begravningssed får vi här — och på andra platser i texten — veta:

"När Egil var död, lät Grim kläda honom i goda kläder och sedan flytta honom ned till Tjaldanäs och där uppkasta en hög. I denna lades Egil med sina vapen och kläder."

Där får dock inte Egil vila i frid. Det antyds i texten sedan, att benen flyttats till under ett altare i en nybyggd kyrka, varifrån de sedan flyttas till "utkanten av kyrkogården vid Mosfell".

* * *

Gunnlaug ormstungas saga är betydligt kortare än Egil Skallagrimssons saga. Huvudpersoner i denna saga är Gunnlaug, en krigisk man med poetisk ådra — liksom Egil brister han ut i kväden emellanåt — som förälskat sig i Egils barnbarn Helga den fagra. Emellanåt får han sig en rival i en viss Skald-Hravn. Och dessa kämpar sedan om att vinna Helgas hand i giftermål. För båda går det illa.

Gunnlaug ormstungas saga är således mer koncentrerad kring ett enda motiv: viljan hos två unga män att äkta Helga. Det patriarkala samhället återspeglas tydligt, i det att det är släkterna som gör upp om vem som ska gifta sig med vem: faderns tillåtelse är av allra största vikt. Giftermål verkar ha förhandlats fram mellan de båda släkternas huvudmän.

* * *

Under Gunnlaug ormstungas saga blir Island kristnat. En ny era träder in, bakom vilken det är mycket svårt att se. Men berättelser av den typ som dessa två sagor ger oss, skänker oss ändå en möjlighet att se bakom historiens förlåt. Det är en värld av trälar, av fruktansvärda kamper, av blod och kraft och mod. Av maktkamper och jakt på ära. Av ättestolthet och av asatro. Av trolldom och folktro. En värld som i all sin gåtfullhet och avlägsenhet ändå har en lockelse: i den mån denna värld även fanns bland nordmännen i det blivande Sverige — så är den också min historia.
— — —
Egil Skallagrimsson, Gunnlaug ormstungas saga, övers. Hjalmar Alving, Fabel 1989. ISBN: 91-7842-100-4. 319 sidor.