Bokrecension: Nordiska myter | Vilhelm Grönbech

Tor dödar jätten Trym
Lorenz Frølich 1906

Nordiska myter: De gamla myterna om Oden, Tor och Frej, om Iduns äpplen, Friggs falkhamn, om Lokes ondska och Balders död och många fler berättade med vår tids ord och uttryck för att återge dem det liv som de en gång hade är skriven av den danske professorn i religionshistoria Vilhelm Grönbech (1873–1941).

* * *

Nordiska myter fyller en utmärkt funktion. I den återberättar nämligen Grönbech ett antal av de mer kända myterna från den nordiska mytologin. Jag vill inte kalla återberättelsernas form för parafraser — det antyder att de nedsatts i litterär ambition — utan de är snarare omdiktningar, för att göra de ibland mycket svårförstådda ursprungsberättelserna överhuvudtaget tillgängliga för en läsare i dag.

Och Grönbech gör det bra. Mycket bra. Så bra, att Nordiska myter kvalificerar sig som en av de bästa böckerna om den nordiska mytologin som jag hittills tagit del av. Den är inte skriven på ett högtravande akademiskt sätt, men inte heller som om det vore frågan om sagor för barn. Det blir helt enkelt mustiga små noveller av myterna.

Och förutom omdiktningen av myterna, finns även kapitel som mer tematiskt presenterar olika delar av det mytologiska stoffet, som — till exempel — när Grönbech berättar om fylgiornas funktion i folktron.

* * *

En av de mer festliga myterna, är den som hos Grönbech kallas "Tor hämtar sin hammare hos Trym", och i den poetiska Eddan heter "Trymskvädet". Myten är, i grova drag, som följer.

Tor märker att någon stulit hans berömda stridshammare Mjölner. Av detta blir han av naturliga skäl arg, och ber Loke att ta reda på vart i all världen hammaren tagit vägen. Loke lånar då vingar av Freja och flyger i väg till Jättehem, jättarnas land. Där träffar han jätten Trym, som erkänner att han tagit Tors hammare, och att han minsann inte tänker lämna tillbaka den, om han inte får Freja som brud.

Loke far då tillbaka till Asgård och berättar för Tor vad han fått reda på. Tor ber då Freja att skruda sig till brud och fara till Jättehem, så att han kan få tillbaka sin hammare. Det tycker emellertid Freja är en allt annat än god idé.

Ingen av gudarna kommer på nån bra plan för vad man ska ta sig till, innan den vise Heimdal föreslår, att man ju minsann kan klä ut Tor till brud och så sticka till Jättehem och hämta tillbaka hammaren. Tor tycker inte att det låter särskilt bra, men låter sig övertygas. Han vill ju så gärna få sin hammare tillbaka.

Så man smyckade Tor till brud, hängde smycke på honom och satte fast en nyckelknippa vid bältet. Och Loke slog följe med Tor och de for tillsammans till Jättehem.

Trym hör på långt avstånd hur följet närmar sig och blir fantastiskt glad. Han befaller sitt folk att smycka gården. När Tor, förklädd, och Loke kommer fram, dukas det till gästabud, och Tor sätter i sig en hel oxe och dricker tre tunnor mjöd, vilket Loke förklarar med att Freja inte ätit på flera dagar, eftersom hon längtat så till Jättehem.

Trym tyckte då att det var en god idé att kyssa bruden, så han tog bort brudslöjan i avsikt att göra just det. Därunder möter han asaguden Tors blick, vilket skrämmer honom så, att han faller baklänges. Loke förklarar blicken, med att Freja inte sovit på länge, eftersom hon längtat så till Jättehem.

Det lider så mot kvälls, och det blir dags att gå i brudsäng. Trym befaller att man ska bära in hammaren, för att använda den till att viga Freja till hans hustru. Så hammaren bärs in och läggs i Tors knä. Givetvis grep han den och slog ihjäl Trym och allt folket där.

Och så fick Tor sin hammare Mjölner igen.

* * *

Trymskvidet är ju en humoristisk myt, men det finns även betydligt allvarligare myter redovisade, som den när Tor besöker jätten Utgårdsloke, och luras att bland annat kämpa mot den förkroppsligade Ålderdomen och andra svåra fiender. I brottningen med Ålderdomen tvingas självaste Tor ner på ett knä.

Och bland myterna ryms också en formidabel och storslagen skildring av Ragnarök, där stoffet ur olika källor tas samman till en sammanhängande apokalyptisk bild av den slutgiltiga striden mellan asar och jättarna med avgrundsväsendena.

* * *

Förutom alla berättelserna, finns också stora mängder fotografier med tematiserade vidhängande bildtexter, av typen "Boplatsen", "Ridhästen", "Husdjur", "Runstenar och bildstenar" med mycket mer. Bildurvalet är gjort av Maj Odelberg, som även skrivit texterna till dessa.

Som sista kapitel i Nordiska myter finns en genomgång av romaren Tacitus' (ca. 55–120 e.Kr.) beskrivning av germanerna, och, kortfattat, germanernas vidare historia fram till och med vikingatiden. Avslutningsvis finner man ett namnindex, som nog kan vara gott att ha, om man söker snabba uppgifter om olika gestalter, och var man kan finna dem i de olika berättelserna.

Vad jag emellertid saknar, är hänvisningar till vad Grönbechs myter bygger på: vilken Eddasång, eller vilket annat material som han använt sig av för att omdiktningen skall kunna ske. För någon så intresserad av texter som jag, hade det givetvis kunnat vara en god hjälp, om man kunnat gå direkt via hänvisningen till källtexten för att jämföra och också höra de ursprungliga rösterna från de gamla nordborna.

Men detta oavsett, är Nordiska myter en fantastiskt bra bok, både för att repetera kunskaperna om de gamla myterna, och för att få en gripbar och översiktlig repetition, om man sedan tidigare är bekant med dem. För min del stärker boken mitt intresse för den här tidsperioden i det här geografiska området än mer.
— — —
Nordiska myter: De gamla myterna om Oden, Tor och Frej, om Iduns äpplen, Friggs falkhamn, om Lokes ondska och Balders död och många fler berättade med vår tids ord och uttryck för att återge dem det liv som de en gång hade, Vilhelm Grönbech, övers. Viola Robertson, bildurval och -texter av Maj Odelberg. Natur och Kultur 1977. ISBN: 91-27-00322-1. 153 sidor.