Bokrecension: Ekot av ett skott | Alf Henrikson

Kungliga Operan (Gustavianska Operan) stod färdig 1782.
Ritning av Karl Fredrik Adelcrantz 1775. Detalj.

Ekot av ett skott: Öden kring 1792 är skriven av Alf Henrikson (1905–1995).

Den 16 mars 1792 sköts Gustaf III i ryggen av kapten Jacob Johan Anckarström, under en maskerad på Operan. Den 29 mars avled konungen i sviterna efter sin skada. Vid det laget hade Anckarström och åtskilliga medlemmar av den sammansvärjning som stod efter konungens liv infångats.

* * *

Men Ekot av ett skott handlar inte främst om Gustaf III som person, och fastän själva förutsättningen och utgångspunkten för alla texterna i boken är det där skottet på maskeradbalen på Operan 1792, så är det och kungens efterföljande död ändå endast inledningsvis i fokus. Ekot av ett skott handlar nämligen främst om personerna runtom Gustaf III: de som ville se honom död, de som ville ha revolution, de som stod honom nära, de som jagade de sammansvurna.

Framställningssättet är kaleidoskopiskt och mosaikartat, nästan fragmentariskt. Mängden namn som förekommer i den knappt 300 sidor långa boken är häpnadsväckande: 151 personer passerar revy. Betänker man att själva brödtexten är blott 207 sidor lång, blir persontätheten än mer överväldigande.

Till exempel förekommer inte bara den adlige och ganska förmögne attentatsmannen Anckarström, utan även hans fru, hans svärfar, hans far, hans bröder, hans frus nye make efter Anckarströms död. Överhuvudtaget spelar utnystandet av de invecklade släktförhållandena i den svenska 1700- och 1800-tals aristokratin stor roll. På så vis får också Henrikson utrymme för sin benägenhet att väva in allehanda anekdoter och diverse kuriosa i berättelserna.

* * *

Nåväl, intrycket man står kvar med, efter att ha tagit sig igenom boken, är att sammansvärjningen nog var tämligen omfattande. Missnöjet med den i praktiken enväldige kung Gustaf III, som gjort slut på Frihetstiden, var omfattande, inte minst hos adeln, som väl kände sig överkörd. Man kan också betänka Gustaf III:s vanvettiga och ensidigt framprovocerade krig med Ryssland några år före attentatet.

Då hade en grupp officerare på eget bevåg skrivit till ryska kejsarinnan och förklarat kriget olagligt. Dessa karlar kallades sedan Anjalamännen, efter platsen där brevet skrivits. Sjuttiosju dödsdomar blev resultatet av detta militära uppror mot svenske kungen; endast en dödsdom gick i verkställighet: överste Johan Henrik Hästesko halshöggs i Stockholm år 1790. En av dem som åsåg avrättningen var just Jacob Johan Anckarström, som senare skulle berätta att han sedan den dagen börjat fundera på att ta livet av konungen.

* * *

Själva brödtexten flyter alltså böljande fram över bokens drygt 200 första sidor. Den är indelad i kapitel, som var och en har ett särskilt ämne, oftast en särskild person med någon form av koppling antingen direkt till skottet på operan, eller till någon person som i sin tur har det.

Henrikson använder sig medvetet av långa citat med bevarad ursprungsstavning. I regel föredrar jag refererande text framför citat: men här fyller citaten ett väl avvägt syfte — att låta läsaren komma ytterligare något närmare de personer dessa texter rör, vare sig texterna är författade av någon i bokens persongalleri, eller berör någon av dem.

Bokens senare del utgörs till stor del av ett litet uppslagsverk, där personer som förekommit i brödtexten återkommer i bokstavsordning, med en kort biografisk notering, samt ofta med en del kuriosafakta om dem eller deras ättlingars öden. Denna del känns aningens enahanda att läsa; men så är jag också svagt allergisk mot att läsa listor ordnade i bokstavsordning...

* * *

Att läsa Alf Henrikson, är att slå sig ner vid brasan och lyssna till en mycket god berättare. Den upplevelsen har jag också när jag läser Ekot av ett skott. Henrikson har en enastående förmåga att levandegöra de personer och de skeenden han skriver om. Även om Ekot av ett skott kan upplevas som svår att hänga med i — åtminstone för någon som jag, som inte är särdeles väl påläst på senare delen av 1700-talet och det begynnande 1800-talet — så är det en glädje att ta del av den. Och då främst dess renodlat berättande första del, innan berättandet styckas upp och sätts in i bokstavsordnade namnposter.

Och vad gäller mina gamla antipati mot Gustaf III, grundad främst i det framprovocerade kriget mot Ryssland, så har den inte försvagats av Henriksons bok; framförallt har min bild av männen bakom sammansvärjningen, och inte minst exekutorn Anckarström, färgats i än ljusare nyanser, genom att jag fått deras sammanhang och motiv något mer klara för mig.
— — —
Ekot av ett skott: Öden kring 1792, Alf Henrikson, Bra Böcker 1986. 273 sidor.