Bokrecension: Farmor och Vår Herre | Hjalmar Bergman

Hjalmar Bergman

Farmor och Vår Herre är skriven av Hjalmar Bergman (1883-1931).

Det är förvånande hur fräsch en bok kan kännas, fastän den nu har nittio år på nacken. Även om man tar i beaktande, att min upplaga har fått de plurala verbformerna bortskalade. Hjalmar Bergman är nämligen en glädje att läsa, och humor, som oftast har ett kort bäst före-datum, har i Farmor och Vår Herre bevarats, som smålustigheter, som alls inte känns mossiga. Det känns rätt naturligt att dra en parallell mellan Hjalmar Bergman och Oscar Wilde genom denna lätthet i språket.

I boken får läsaren stifta bekantskap med Farmor, Agnes, en soldatdotter, som av en händelse gifter in sig i en borgerlig släkt, och så inlemmas i den något märkliga Borck-släkten. Det är en släkt där man ställer upp för varandra, trots allehanda dåliga affärer, märkliga nervsjukdomar och förlorade förmögenheter. Hon bor tillsammans med sin skygge Jonathan i det stenhus han låtit bygga i staden. De får barn och barnen flyttar ut, folk dör och Farmor sitter till sist själv i sitt stora hus, med piga och dräng som enda personer i närheten.

Och på kvällarna pratar hon med Vår Herre, som besöker henne på sängkanten och gärna lyssnar. Vår Herre minns så gott vad som hänt förr i tiden, och med hans hjälp drar sig Farmor till minnes sitt långa liv. Farmor är en imponerande gestalt. En bestämd kvinna. Hon rör om i Borcksläktens nät av farbröder, kusiner och oäkta barn. När det visar sig att Jonathan är alltför vek för att kunna sköta affärsrörelsen, så tar Farmor helt enkelt över den.

Och med tiden blir Farmor på grund av sin hänsynslösa effektivitet en tämligen ensam människa.

Och där nånstans är första akten över. Bokens senare del kastar något om perspektiven, för då ska Borckska huset säljas, och barnen visar sig igen hemma hos Farmor. Och genom dem får hon en del nya insikter, i hur hon uppfattats av dem. Kanhända är det inte barnen som varit lata och odugliga, utan hon som varit alltför hård, alltför sträng...?

* * *

Fastän man mot slutet av berättelsen väl ska få sympati för barnen. Men det kan inte hjälpas. Jag är störtförtjust i Farmor och hennes regemente. Inget skitsnack funkar med henne: det är raka rör, och passar det inte, så är det allmänt känt var dörren är. Dörren som går ut ur det Borckska huset. Hon är sträng, förvisso. Med sin enkla bakgrund har hon svårt att tåla de borgerliga later hon möter. Det är väl därför som folk i släkten alltmer sällan vill vara i hennes närhet.

* * *

Stilen är lätt och preparerad med en mängd folkliga ordstäv. Dialogen fungerar väl, även om den är väl dramatisk ibland: det har man dock fördrag med, eftersom det sällan är Farmor som blir dramatisk, utan de överspända figurer som är omkring henne. Så blir de än mer överspända genom de ord som kommer över deras läppar, och de gester som ackompanjerar talet.

Farmor och Vår Herre kan man mycket väl läsa som en kritik av det borgerliga samhället och bördsstolthet. Men även om man inte hänger sig åt att söka samhällskritik i boken, är det en njutning att ta del av Hjalmar Bergmans goda prosa.
– – –
Farmor och Vår Herre, Hjalmar Bergman, Bra Klassiker 1981. 243 sidor.