Fragment: Introspektion I

Pojken några bord längre bort mår inte bra. Det syns därifrån jag sitter. Händerna är inte stilla: de fingrar på kaffekoppen, de fingrar med skeden i bakelsen utan att lyfta något av den till munnen, de fingrar med servetten. Ögonen är fixerade mot de rusande händerna, men blicken är inte där: den är vänd långt, långt inåt. Det syns utifrån. Runt hela den spinkiga kroppen är taggtråd virad varv efter varv efter varv. Det är intrycket han ger. Och taggtråden torde vara än hårdare virad runt inälvor och organ. Det är så det ser ut. — När telefonen ringer efter en stund, tar han upp den, tittar länge på skärmen, och lägger den sedan bredvid kaffekoppen, där den fortsätter ringa och vibrera. Och så försvinner blicken igen, långt, långt inåt. – En eftermiddag i avgrunden.