Svärdspetsen vilade mot nacken. Jag såg hur gubben skakade. Sen släppte blåsan och urin vätte ner golvet. Gardessoldaten med vapnet – han heter Graccus – väntade på tecknet. Kejsaren nickade, soldaten högg, och slaven dog. Caligula reser sig. Och så ropar han högt, så högt att vi allihop sträckte på oss: »Ingen skall servera Caesar ruttna äpplen! Ingen!« Han rusade fram till slaven och sparkade till huvudet så att det rullade in under ett av borden. »Icke ens Vulcanus hade ni vågat vanära med annat än alldeles nyplockad frukt!« Kejsaren stirrar omkring sig med sina förbannade vattniga ögon. Togan är smutsig av flott och matrester. Graccus står uppsträckt bredvid liket. Han försöker se sträng ut, men benen skakar. Drusilla är den enda som ler i hela atriet. När Caligula vänder sig mot sin syster blir han tyst. Det är tyst överallt. – Och så gapskrattar han. Vi andra skrattar med så gott vi kan... Bara Drusilla skrattar inte. Hon fortsätter att le mot sin bror. »Festen är över! Gå!«, säger Caligula. Han ser inte åt nån annan än Drusilla, fastän han talar till oss. Så vi reser oss, och när jag går förbi kejsaren så nära att jag känner hans svett och parfym, säger han till henne: »Kom, vår älskade syster, och gör Caesar sällskap.« När jag vänder mig om innan jag lämnar salen, ser jag de två gå upp för trappan arm i arm. Caligula skrattar.
— Eques G. Appolonius Albinus
Memoria III
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar