lördag 30 april 2011

Bokrecension: Processen | Franz Kafka

Processen är författad av Franz Kafka (1883-1924).
»Någon måste ha baktalat Josef K., ty en morgon blev han häktad utan att han hade gjort något ont.«
Så lyder de bekanta första orden i Processen. Vad som följer är en mardrömslik skildring, av K.:s vandring genom en mystisk rättsprocess, där varken han eller läsaren får veta vad han anklagats för, eller ens vad han kan göra åt det. Han anlitar en advokat och tar råd, men vad han får veta tangerar hela tiden det absurda. Eftersom man inte vet vad det är för brott som man anklagas för, måste försvarsinlagan täcka allt. Varför den oftast också blir fullkomligt onödig, som K. får veta.

Rättsmaskineriet fungerar i det fördolda, och verkar fungera parallellt med det traditionella rättssystemet. Vid sitt enda besök vid det rättskansli som har hand om just hans fall, märker han att det ligger i en förort, inrymt på en vind. Luften är så kvav, att han tvingas lämna institutionen.

Och processen fortsätter labyrintartat, till dess att det bekanta slutet kommer, och K. avrättas medelst slaktarkniv i ett grustag.

* * *

Josef K. genomgår dock en förändring. I början är han tämligen likgiltig inför det absurda i hela processen, och tar den lätt. Undan för undan väcks hans oro. Han börjar ta tag i det hela. Men så träffar han en fängelsepräst i kyrkan, lyssnar till denne: och den Josef K. som vi fått lära känna som en person som avfärdar nonsens och oviktigheter, inlåter sig i en lång diskussion om en märklig liknelse om rättssystemet som prästen anför.

Och när K. förs bort för att avrättas, ett år efter att processen påbörjats, verkar han helt enkelt ha resignerat. Något har hänt. Men vi får inte veta vad. — Det kan man bli frustrerad över. Eller helt enkelt acceptera som en del i det drömlika scenariots avslutande. Bara i sin sista stund fylls åter med hopp. Sedan dör han.

* * *

Kafkas prosa är tät. Jag kommer närmast att tänka på prosan i Jonathan Littells De välvilliga, som också är tät som cementblock lagda bredvid varandra. Det har den effekten att läsupplevelsen blir mycket intensiv och kvävande. Littells bok kom jag inte igenom. Den var alltför tät. Men Kafkas mycket kortare roman kunde jag dyka in i, och andas mellan sidorna. — Någon skrev, att han eller hon bara kunde läsa tre sidor ur Processen, utan att lägga den ifrån sig. Sen måste man andas. Det ligger något i det.

Processen är utan tvekan en av vår litteraturs största mästerverk. Snarare än en strikt logisk händelsekedja, ger den uttryck för en känsla av overklighet, av missmod, av maktlöshet. Naturligtvis har mängder av tolkningar gjorts av boken. Men i nuläget nöjer jag mig, med att helt enkelt ta till mig och uppleva den ständiga skymning som den skapar i läsaren under läsakten. Josef K. lever i en hyperrealistisk värld, som trots detta hela tiden är lite förvrängd, lite rubbad: som när man i drömmen springer och springer men inte rör sig.

Läs Processen. Läs den.
– – –
Processen, Franz Kafka, Bra Klassiker 1981. ISBN: 91-7160-514-2. 186 sidor.

fredag 29 april 2011

Tips: Felstavat

På den högintressanta bloggen Faktoider, hittar jag länken till Nordstedts lista över våra vanligaste stavfel. Den kan vara värd ett besök. — Men nog kan vi stava till abonemang, definera, innom och succesivt?

tisdag 26 april 2011

Fragment: När jag träffade Buddha, Zarathustra och Jesus

På ön fann jag, att det var som man sagt mig. Högst upp på bergknallen satt Buddha, Zarathustra och Jesus bredvid varandra bakom ett bord. Jag hade inte föreställt mig att de skulle vara nakna, men nu var de det. Buddhas fettvalkar hängde över varandra, Zarathustra var hårig över hela kroppen och hade ett imponerande helskägg, Jesus var spinkig, och förutom den glesa hårtussen på hakan var hans kropp slät.

»Jag är här«, sa jag, »för att man sagt mig, att ni skulle vara här.«

»Det var en märklig hälsning«, sa Buddha.

Zarathustra tittade inte upp. Han satt och petade bort smuts under naglarna. Jesus satt tillbakalutad och verkade småskratta åt ingenting särskilt.

»Du kunde åtminstone tagit med dig pizza«, sa Jesus sedan.

Det oväntade uttalandet gjorde mig lite ställd, och jag kunde bara svara, att jag inte visste att de önskade ha något att äta.

Buddha hummade, och sa: »Nå, jag har ätit nog i mina dagar, det syns nog.«

»Det har du verkligen«, sa Jesus och tittade på Buddhas väldiga, bruna kroppshydda.

Jag fann mig, och frågade de tre: »Jag har kommit, för att få veta meningen med livet.«

De tre tittade på varandra. Sen sa Zarathustra: »Du har nog kommit fel. Vi sitter här på vår lilla ö av hårda klippor, och fördriver dagarna med att dra roliga historier. Vi har hört alla många gånger förut, men vi gör så gott vi kan.«

»Ni är hyllade som gudalika varelser på fastlandet, fastän ni inte varit där på så länge. Jag kan inte tänka mig, att människorna tagit så miste, att ni inte skulle kunna eller vilja berätta något för mig, som ger mig mening och syfte«, försökte jag.

Buddha reste sig från stolen och vände sig långsamt bort. Han förde handen till skrevet och kastade vatten i en lång, kraftfull stråle, som skvalade mot berget. »Ah, det här är skönt«, sa han, »kanske kan det här vara meningen med livet?«

Jesus fnissade åt detta. Zarathustra suckade tungt.

»Äh«, sa Zarathustra och vände sig mot Jesus, »vi vet ju vad du tyckte om...«.

»Vad menar du med det?«, sa Jesus och drog upp ögonbrynen.

»Tre år med de där hängivna unga männen, utan många kvinnor i närheten... Nog tog du dig ett nummer ibland?«

Jag fick en känsla av att den här dialogen förts många gånger förut.

»Hahaha, ja, och inte bara med en i taget! Herregud, det ska du veta!«, sa Jesus, skrattade gällt och lät näven falla i bordet

Buddha släppte väder och satte sig till rätta igen. »Jaja, vi är alla så avundsjuka på dig...«, sa han.

Detta fick Jesus att skratta ännu mer. Mellan skratten lyckades han få fram: »Nåja, i palatset vet vi väl om att du också hade ditt köttförråd, som du kunde besöka när du ville...«

»Jag har aldrig påstått nåt annat!«, svarade Buddha och mullrade fram ett skratt också han.

Efter att ha stått och lyssnat på de tre visa en stund, och hört skämten bli grövre och skratten alltmer ihållande, började jag backa ner från höjden där de satt. »Jag ber om ursäkt för att jag stört er«, sa jag och vände mig om.

»Alls inte!«, ropade Buddha efter mig. »Alls inte!«

»Nänä, stanna kvar en stund till om du vill!«, fyllde Jesus i. »Men hämta gärna de där pizzorna först!«

»Men lugna er nu«, hörde jag Zarathustra mumla. »Ni behöver ju inte skrämma bort varenda djävel som letar sig hit...«

»Äh, nåt kul ska man väl ha«, sa Buddha och släppte väder. Och det fick Jesus att skratta högt igen.

Nere vid min roddbåt hade ytterligare en båt lagt till, medan jag varit uppe hos de tre männen. En ung kvinna med långt hår och intensiva gröna ögon gjorde just fast den vid en buske. »Har du träffat dem? Är de här?«, sa hon. Jag svarade att jag träffat dem, »men gå inte dit, du blir bara besviken.« Hon tittade på mig utan att säga något, medan jag frigjorde min båt och gled ut på vattnet. »De har inga svar!«, ropade jag till henne, innan jag satte årorna i vattnet.

måndag 25 april 2011

Bokrecension: Hitlers vasaller och Sverige | Linder & Lundberg

Hitlers vasaller och Sverige: Göring, Himmler och Ribbentrop är skriven av Jan Linder och Lennart Lundgren.

Målet med Hitlers vasaller och Sverige förefaller vara, att något rentvå Sveriges skamfilade rykte som »neutral« stat under Nazitysklands existenstid. Med detta syfte misslyckas boken. Efter att ha läst den, är jag än mer förfärad över den svenska undfallenheten, framförallt när det gäller tystnaden kring nazisternas förföljelser av ej önskvärda och de inskränkningar i svensk yttrandefrihet och tryckfrihet som man försökte implementera.

Författarna har valt att disponera sin bok på så vis, att man nalkas ämnet genom tre nazisters biografier: Göring, Himmler och Ribbentrop. Det är inte en oproblematisk disposition, eftersom Nazitysklands påverkan på Sverige också gick utöver dessa tre personers verksamhetssfär.

Visserligen lär jag mig en del nytt om de tre, men såtillvida att inte det är författarnas avsikt att skriva biografier över Göring, Himmler och Ribbentrop, förstår jag inte meningen med de utförliga faktauppgifterna om dem, som jag annars lika gärna kunde tagit del av i någon annan bok om Tredje riket. För det är en myckenhet av biografiskt material, som på intet sätt har med dessa nazisters relation med Sverige att göra.

Boken kunde med fördel koncentrerats.

* * *

Säkert stämmer det, som professor Zetterberg skriver i sitt förord, att Sverige »under krigsåren genomgående var en nagel i ögat på naziledningen« (sid. 11), men jag kan tänka mig, att det främst har med att göra, att man från svenskt håll inte än starkare tog parti för nazisterna mot västmakterna och Sovjet. Öppet. För i det fördolda talar historiska fakta sitt tydliga språk: Sverige gjorde i princip vad de blev tillsagda. Visserligen av nödtvång, av rädsla för invasion. Men utan mod och kamplust för frihetliga ideal.

* * *

Så vad får vi ändå lära oss? Tja, att Göring talade och skrev svenska visste jag inte, trots att hans nära relationer med Sverige ju är allom bekant, inte minst genom sin svenska, högt älskade, hustru. Myten om att Göring varit morfinist avlivas också, när det konstateras att han efter tre vistelser på svenska sjukinrättningar till sist blev fri från beroendet av just morfin, även om han livet ut var beroende av andra smärtstillande medel, som en följd av lidande som skottskadan från ölhallskuppen utsatte honom för. (sid. 41)

Boken bekräftar också att Göring hade »vänlig utstrålning«, och skildringen av den gamle krigshjälten från första världskriget ger oss inte skäl att ifrågasätta, att Göring var omtyckt av det tyska folket på ett vis som ingen annan av de nazistiska ledarna.

Görings svenska fru dog och begravdes i Sverige. Göring lät senare gravsätta henne på sina ägor vid Carinhall. Måhända är det en nyhet för en del, att just hennes kvarlevor med största sannolikhet efter kriget skänktes den svenske prästen Heribert Jansson av Görings skogvaktare. Jansson lät kremera kroppen, och 1951 gravsattes den åter i Sverige. (sid. 48) — Just denna hantering av den avlidna Carins kropp kunde nog i sig vara intressant nog för ett bokverk.

Vad gäller Ribbentrop och Himmler (som tillsammans endast får något lite mer textutrymme än vad Göring får), får jag min bild av de två bekräftad: Himmler: en tjänsteman, mild men lojal in i döden. Ribbentrop: fåfäng och dandyaktig.

* * *

Vad gjorde då Sverige för eftergifter åt nazisterna? Några ting som nämns i boken är de följande:

— Gustaf V dekorerade Göring med storkorset av Svärdsorden.

— Mellan 1939 och 1942 beslagtas över 300 olika tidningar. (sid. 177) Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där Torgny Segerstedt skrev sina berömda antinazistiska krönikor, beslagtas åtta gånger. 17 tidningar med ett och samma reportage beslagtogs 1942. Reportaget? En skildring av livet i ett norskt Gestapo-fängelse. (sid. 177) — Måhända gjordes detta senare drag av taktiska skäl, skriver författarna: genom den starka reaktionen blev artikeln än mer känd...

— Sverige handlade med järnmalm med Nazityskland, som möjliggjorde krigets fortsättning.

— Sverige tillät permittenttrafik, det vill säga transport av nazityska trupper och förnödenheter genom landet. Under den tid som trupper tilläts genomkorsa Sverige, kom omkring två miljoner soldater för Nazityskland att fara på det svenska järnvägsnätet. (sid. 170f.)

— Svenska regeringen väljer att varken bekräfta eller dementera uppgifter om koncentrationsläger och judeförföljelser, tills dess att Norges judar deporteras 1942. (sid. 184)

* * *

Berättelsen om revyn »Gullregn« förtjänas att återberättas i korthet. Karl Gerhard satte upp pjäsen, som innehöll visan »Den ökända hästen från Troja«, som metaforiskt handlar om svensk undfallenhet inför Nazityskland. — Tyskarna rasade. Statsministern kontaktar Karl Gerhard och försöker få honom att stryka visan. Karl Gerhard lär då ha beklagat sig över att vi har en tysk regering. Det har vi inte, menade statsministern. Den tar åtminstone order från Berlin, svarade Karl Gerhard...

Men visan förbjöds. Så den första föreställningen efter att förbudet att i Stockholm spela visan i revyn trätt i kraft, finner Karl Gerhard två poliser närvarande. När det så i revyn blir dags för att sjunga visan, tystnar musiken, och Karl Gerhard träder läser upp dokumentet från polisen, varunder han hindrar sig och vänder sig direkt till poliserna i publiken, och frågar om han läser för fort; kanhända var texten svår att förstå, för att den var en översättning från ett främmande språk...?

Men revyn fick översvallande beröm i pressen, och utanför Stockholm gällde inte förbudet, varför »Den ökända hästen från Troja« återigen kunde framföras. (sid. 179ff.)

* * *

Men nu om boken i sin helhet.

I stället för att måla upp en svensk nation som samfällt ställer sig på frihetlighetens sida, ser man istället enskilda svenskar som kämpar för de förföljda människorna. Warswawasvenskarna var en grupp svenska företagare i Polen som genom sina kontakter och möjligheter försåg motståndsrörelsen med pengar och information. Raul Wallenbergs öde är bekant. Liksom Folke Bernadottes arbete för Röda korset i krigets slutskede för att rädda koncentrationslägerfångar.

* * *

Problematiken för Sverige var onekligen svår. Hur långt är det rätt att gå i att följa en vidrig regim, innan man sålt ut sig i förhoppningen att rädda nationen från krig? Hur mycket av den egna friheten kan man förhandla bort, i förhoppningen om att åtminstone spara svenskt blod? — Är det acceptabelt att låta Nazitysklands soldater fara genom landet? Är det acceptabelt att beslagta över 300 tidningar och så sätta hämsko på det fria ordet? Är det acceptabelt att inte ta ställning till pogromerna och förföljelserna mot oliktänkande innan det drabbat också grannen? — Ack, den som tiger förefaller att samtycka, som det heter.

Och det finns naturligtvis inga givna svar. Om Sverige så hårdnackat gått emot Nazityskland, att också vi blivit ockuperade: hur många svenskar av i dag hade fått sina blodlinjer avskurna redan på fyrtiotalet, och därför aldrig kommit att existera? Å andra sidan, hur mycket hade Sverige kunnat vägra gå Nazityskland till mötes, innan ockupationen blivit verklighet? Och, finns det ideal, som är värda att gå i ockupation för, och riskera krig och därmed massdöd? —

Det finns inga givna svar.

* * *

Hitlers vasaller och Sverige handlar förvånansvärt lite om Sverige. Jag skulle uppskatta det till att omkring en tredjedel av textvolymen inte har någon som helst koppling till relationen mellan Nazityskland och Sverige. Jag hade gärna sett att den tredjedelen koncentrerades kanske till en tiondel av sin utbredning, och istället för att ge detaljer om de tre nazisternas biografi, blott skissar den, för att istället fokusera på ämnet i titeln — som inte är så exploaterat —: de tre nazisternas relation till Sverige.

Därmed inte sagt att boken inte håller måttet. Som populärhistorisk skildring — källhänvisningar saknas dessvärre — är den mycket intressant läsning.
– – –
Hitlers vasaller och Sverige: Göring, Himmler och Ribbentrop, Jan Linder & Lennart Lundberg, CKM 2001. ISBN: 91-88812-66-9. 211 sidor.

torsdag 21 april 2011

Bokrecension: Åminne | Sven Delblanc

Åminne: En berättelse från Sörmland är skriven av Sven Delblanc, och utgör den första delen i sviten om fyra böcker som behandlar folket i Hedeby. Bokserien blev sedan teveserien »Hedebyborna«.

Året är 1937 och platsen är Hedeby. Delblanc ger oss del av några bybors liv och leverne. Berättare är en viss Axel Weber. Man får intrycket att den vuxne Axel Weber ser tillbaka på sin barndom i Hedeby, men i berättelsen i sig förekommer Weber bara som en biperson, en unge bland andra. Berättaren står liksom utanför texten, och hanterar texten nästan som krukmakaren sitt ler: han formar den, och han interagerar med den: berättaren kan ställa frågor direkt till i romanen förekommande personer. Lite då och då dyker aristokraten och libertinen, tillika oäkta broder till traktens friherre, Carl-Sebastian Urse upp. — Berättaren tvingar ofta libertinen att ge sitt perspektiv på skeendena, och själv berätta uppgifter om vad som händer.

Det finns inga heroer i boken. Friherren är livstrött och saknar väl tiden då släktens män var verkliga herremän. Handlaren ligger med hustrun till hans inneboende sysslokarl, med dennes medgivande. Fjärdingsmannen är alkoholiserad. Mannen Svensson är ett svin. Ynglingen Erik Gustafsson är bitter, över att baronen köper hans käresta Märta från hennes far, Svensson, och dennas maka, för att få ligga med henne ovanpå ett islager i skogen. Den helige Abraham Styf, åldrad och sjuk i cancer, känner sin tro rinna av honom.

Det är kort sagt mycket mänskliga personer vi stöter på. Mest underhållande är libertinen själv, Carl-Sebastian Urse, i boken ofta kallad »mon cousin«. Han ligger med unga män, ställer till med skandaler genom sin oerhörda öppenhjärtighet i högreståndsmiljö, där han chikanerar fina damer när han påpekar kejsarens nakenhet.

Och det är ingen munter miljö. Som det brukar hos Delblanc, är molnen tunga, jorden luktar verkligen jord, och människor kan vara av sten. Språket är utsökt: grovt, men med en sådan genialisk avvägning, att intet ord finns i onödan. Det finns något av både skogshuggare och ballerina i berättandet. Latinska fragment bryter in i texten med samma lätthet och naturlighet som de drucknas ur brännvinsångor. Något sådant kräver rimligen en stor författartalang. Delblanc var just en sådan talang.
– – –
Åminne: En berättelse från Sörmland, Sven Delblanc, Albert Bonniers förlag 1972. 217 sidor.

Fragment: Solipsisten och jag tar en fika

Amadeus dricker alltid te. Eller, rättare: han köper en stor kopp te, har i två bitar socker, och sitter sedan och rör om, samtidigt som han konverserar. För Amadeus pratar inte. Han samtalar inte ens. Han konverserar. — Jag å min sida dricker alltid starkt kaffe utan socker. Under en fika med Amadeus kan jag gå och hämta påtår två gånger, ibland tre. Jag dricker alltid kaffet när det fortfarande är så varmt, att tungan knappt kan med det.

Eftersom det är vår, satte vi oss utomhus i dag. Amadeus svarta Jaguar står bara några meter från oss. Den är blank och ser nytvättad ut. Den ser alltid nytvättad ut. Och som vanligt börjar jag prata om nån världshändelse. Inget är ju så lätt att småprata om, som ämnen man omöjligen kan säga nåt vettigt om. I dag pratade jag om rebellerna i Libyen, och höll på i nån minut och uppehöll mig vid civilbefolkningens lidande, och hur hemskt det var.

»Ja. Jo. Men än sen?«, sa Amadeus och rörde om i teet, samtidigt som han tittade på folk som gick förbi. »Men nog måste väl lidandet i sig vara något vi kan fördöma?«, sa jag. »Inte egentligen«, sa Amadeus, »utan det som spelar någon roll, är givetvis det personliga lidandet, inte den Andres lidande«.

Alla andra som sa nåt sånt skulle låta oförlåtligt gymnasiala, men Amadeus gör inte det. Karln är genuint pretentiös. Hans breda windsorknut på slipsen är inte en bred windsorknut för att han försöker likna nån, utan för att alla andra knutar skulle vara oförenliga med hans själva väsen. Han kör en Jaguar med ohyggligt många hästkrafter, inte för att imponera på dem han kör förbi, utan för att ingen annan bil skulle passa honom.

»Solipsism, alltså«, genmäler jag och sätter ner kaffekoppen. Så Amadeus: »Ja, om du nu vill kalla det så. Nihilism kan du också säga. Eller ultraliberalism, om det passar bättre. Egentligen bryr jag mig inte ett förbannat skit om vad du kallar det eller försöker ringa in mig med. Det är ovidkommande, liksom det libyska folket är fullkomligt ovidkommande vad mig beträffar.« Han lyfter tekoppen mot läpparna och hindrar sig från att dricka. »Djävla kallt te här«, säger han och sätter ner koppen igen. Han rättar till de dubbelvikta manschetterna genom att dra en aning i dem.

Men så rycker hans huvud till och han höjer rösten: »Ungjävel, bort från bilen!« Jag vänder mig om, och ser en finnig grabb med skatebord under armen rycka handen från motorhuven. Grabben tittar på Amadeus, rycker på axlarna och lufsar i väg. »Förbannade pack«, säger Amadeus. »Jag menar, om jag körde över grabben där på vägen hem i kväll och kastade in honom i skogen, så hade jag inte gjort något fel. Hans död innebär ingenting för mig, förutom möjligen en liten tillfredsställelse i tanken att han aldrig kommer att lägga flottiga fingrar på min bil igen.«

Amadeus säger alltid såna banala men horribla saker med fullkomligt likgiltigt ansikte. Han personifierar ordet blasé. Men han skulle aldrig komma på tanken att köra över någon med bilen. Det är möjligt att han inte skulle göra sig samvetsförebråelser om det ändå hände. Men skadorna på bilen skulle han inte vilja ha, och tanken att få skjortan nedsmutsad skulle äckla honom. Inte för att den kostar sina tusenlappar, utanför att en skjorta av det slaget helt enkelt ska vara ren.

»Ja, ja«, säger jag och dricker kaffe.

onsdag 20 april 2011

Citat: Huxley om läsarens mångfaldigade existens

»Every man who knows how to read has it in his power to magnify, to multiply the ways in which he exists, to make his life full, significant and interesting.«

– Aldous Huxley

Text: Måttlig husaga

Jag bläddrar intresserat i Medborgarens bok, del III, tryckt 1896. Och hittar under stycket 69 den intressanta anmärkningen:
»Med måttlig husaga kan husbonde, innan sådan [polis]anmälan sker, söka rätta tjänaren, dock endast yngling, som ej fyllt 18 år, och flicka som ej fyllt 16 år.«
Man drar en lättnadens suck, att endast barnmisshandel var lagligen godtagbart, och icke misshandel av fullvuxet folk...

Fragment: Ove — Konstruktion IV

Jag kände inte Ove särskilt väl. Jag besökte honom några gånger åren innan de hittade honom död. Men inte fler gånger, än att jag nästan kan dra mig till minnes varje enskild gång. — Inne i stugan hade han inte mycket möbler. Böckerna stod i hyllorna som han snickrat själv. De låg på golvet i högar, och på diskbänken och de stod uppradade i fönstren. Det måste ha varit tusentals volymer. Men jag var bara inne där inne en enda gång. Annars satt vi mest i bersån, när jag stannat till på nån av mina joggingturer.

Ove var inte alldeles lättpratad. Det gällde att prata om sånt som intresserade honom. Jag fick nytta av min humanistiska utbildning, och förde jag bara in samtalet på döda filosofer, teologer, tänkare, så pratade han sedan självmant så länge, att jag oftast fick avbryta honom för att komma vidare. »Nädu, jag har fyra kilometer kvar att springa innan kvällsmaten, men vi ses väl snart igen.« Nåt sånt brukade jag säga. Då tystnade han alltid, och såg lite ledsen ut, som om han kommit på sig själv med att ha varit alltför talträngd.

Han hade varit död i runt månad, när någon anade oråd, och man tillkallade polis. På begravningsbyrån sa de, att han legat i sin säng. Han måtte känt sig dålig innan dess att han gick och lade sig den gången, eller så var han mer morbid än jag trodde, för på köksbordet låg ett brev: »Öppnas vid min död«, stod det textat på utsidan. Och i det stod mitt namn angivet som kontaktperson. Han hade bara skrivit mitt förnamn och lagt till: »som brukar springa förbi här på somrarna«. Det måste varit svårt för polisen att få reda på vem jag var. Men de lyckades.

Vid bouppteckningen visade det sig, att Ove skänkt mig sina böcker och vad annat jag kunde finna i stugan som kunde vara av intresse. Så jag tog med mig en vän och tillsammans med en jurist besökte vi stugan någon gång i början av mars det året. Det luktade fortfarande illa. Men vi vande oss snart. Och så började jag för första gången långsamt gå igenom raderna med böcker.

Ingen visste, att Ove i sina hemmagjorda, grova hyllor hade bok efter bok med tryckår från 1600-talet och 1700-talet. Naturvetenskapliga verk på latin, lexikon, romersk historia, några grekiska böcker. Ovanpå ett skåp låg en tjock, trasig bok med fläckig inlaga. Några veckor senare, fick jag veta att det var en inkunabel. Den saknade visserligen en del sidor, men när den senare såldes på auktion, stannade köpepenningen på tjugoåtta tusen kronor. Pengarna använde jag för att renovera stugan.

Men mest intressant var de rader med pärmar jag hittade. Dem hade Ove själv fyllt med sida efter sida med mikroskopisk text i allehanda filosofiska ämnen. Jag hittade en kommentar – på tyska – till Die Welt als Wille und Vorstellung, där han kommenterat stycke för stycke. Två pärmar var en kommentar till Nya testamentet, dock på svenska. Ove hade också skrivit långa, torra essäer om allehanda greker: Diogenes, Anaximandros, Heraklitos. — Alla pärmarna, tjugotvå stycken, står nu i källaren i mitt eget hus, och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med dem. Oves bibliotek har jag gallrat. Jag behöll ungefär ett tusental av böckerna. Resten sålde jag, eller skänkte bort. De flesta av böckerna har jag tagit tillbaka till stugan, som nu har larm. Jag besöker det flera gånger i veckan.

Ove är kremerad och hans stoft är spritt i minneslunden nere vid kyrkan. Det hölls aldrig någon begravningsgudstjänst: det var så han ville ha det. Jag har inte lyckats hitta något enda foto av Ove, fastän det rimligen borde finnas någonstans. Om jag hittar ett, ska jag hänga upp det på någon av väggarna i hans gamla stuga.

Det har gått tre år sedan de hittade Ove. När han levde, tänkte jag på honom nästan bara då jag kom joggandes förbi hans torp. Nu går det knappt en dag utan att jag funderar på vad det där var för en märklig karl, egentligen.

måndag 18 april 2011

Fragment: Solstrålning

jag går allégatan fram, och ser alla dessa människor
steka sig själva i den första, heta värmen,
och jag ser dem må gott, och jag ser kärringarna
svettas syra ur sina buskiga armhålor, och
jag ser pojkarna lufta sina bleka ansikten
och jag ser gummorna som fortfarande inte
hängt in sina gråa kappor långsamt mikra
sina rynkiga kroppar, varur värmen stiger
mot höjden med skrin om svalkande vinter

jag ser bilarna fara förbi i moln från sina egna
avgaser, med nedrullade fönster, så att de därinne
själva kan känna luften av sina föroreningar
och jag ser kaffekopparna på uteserveringarna
fyllda med kaffe som svalnar och blir kallt
och de tribaltatuerade unga kvinnorna som inte
längre är tjejer visa upp mer av sitt skinn
än vad någon någonsin skulle vilja se

och jag ser svartklädda ungdomar utanför biblioteket
läsandes sin kafka och dostojevskij och turgenjev,
och de röker sina black devils och förstår ingenting
av konsekvenserna av sitt litteraturintag som luktar
rysk revolution och förkommunistiskt förtryck
långt bortifrån, på andra sidan skogar de aldrig
tagit sig igenom

och jag ser yrkesmännen med knutna slipsar, i skor
som luktar instängda ångor, som rullar upp innanför
tighta kostymbyxor och bevattnar deras könsorgan underifrån
och de har bråttom för att förklara något excelark med
siffror som räcker från källaren på stadens högsta hus till
parabolantennerna på taket, som tar in al-jazeera, och finsk yle
och betalkanalerna som visar porr på nätterna.

jag ser mammorna hasta omkring med barnvagnar med barn
som de inte ser bakom sina kolsvarta solglasögon som
skyddar dem från omvärlden mer än de skyddar dem
från solen som inte slutar att bestråla både dem och
alla omkring dem och barnet i barnvagnen och instängda
bakom pansarfönster sitter kontoristerna och massakrerar
fakturor och ingångsorder och tillverkningsritningar
samtidigt som kaffemaskinen utanför deras bås
mullrar som en åska som aldrig tar slut.

jag ser gravstenarna bakom kyrkogårdsmurarna som rests över
multnande lik som ingen längre bryr sig om att minnas, för
när det är varmt ute tänker man hellre på sin trisslott eller
på sin billiga kvällsmat, som man gärna sköljer ner med
en billig whisky framåt midnattstimmen, samtidigt som
man väntar på betalkanalernas verkliga substans och innehåll
och ångesten inför morgondagen klibbar som grodsaliv över
deras hjärnor som aldrig använts i onödan för att fundera
över vad de egentligen är så rädda för.

torsdag 14 april 2011

Bokrecension: Jesus Barabbas | Hjalmar Söderberg

Jesus Barabbas: (Ur löjtnant Jägerstams memoarer) är skriven av Hjalmar Söderberg och utgiven 1928.

Jesus Barabbas är en något märklig roman. Nominellt handlar den om förre officeren Jägerstam. Jägerstam har blivit på det klara med att han är en reinkarnation av Ruben bar-Jona, en jude som levde för omkring tvåtusen år sedan i Palestina, som dessutom var nära vän med Jesu lillebror Simon.

Detta ger Jägerstam ett minst sagt unikt perspektiv på Jesus, som han emellanåt träffar, inte minst när han arbetar som Stora rådets utsände tolk hos prokurator Pontius Pilatus, när Jesus ställs inför rätta för upprorsförsök.

* * *

Men fiktionen döljer en djup kristendomskritik. Boken vilar inte på Söderbergs fria fantasier om ur det skulle ha kunnat vara, utan på en mycket rationella, filosofisk-skeptiska antaganden om vem den historiske Jesus från Nasaret verkligen var. Ofta med grund i bibeltexterna själva, som Söderberg uppenbarligen är mycket väl bekant med.

Särskilt tydlig blir kristendomskritiken i parallellberättelsen om Jägerstams liv i Köpenhamn, där han nu bor, där han möter olika typer av kristendomskritiker, främst den avfallne prästkandidaten, numera antikvariatsföreståndaren Marin och den först naive men sedan alltmer skeptiske teologistudenten Kristensen, som får nya perspektiv på sin religion av just Marin. Upplägget ger Söderberg möjlighet att bemöta eventuella invändningar redan i samma bokverk som presenterar hans synpunkter på vem Jesus möjligen var.

I Jesus Barabbas dekonstrueras och avmystifieras Jesusgestalten. Han blir mannen från Galiléen i utkanten av judarnas land, där judendom blandas med grannområdenas lokala traditioner. Jesus framstår som en knepig människa, som plötsligt börjar predika. Innehållet i förkunnelsen är traditionellt judisk, och de seder han uppmanar till finner sin motsvarighet i tidens modekulter. Och till sist utropas han som Messias, och verkar själv inte ha något emot den titeln. Söderberg påvisar här hur Messiasbegreppet vid denna tiden ännu inte fått den biklang av kristusmystik den sedan skulle få: här handlar det om en konkret person som skulle leda judafolket till världslig framgång och befria det från den utländska ockupationsmakten: det vill säga Rom.

Vid det misslyckade kuppförsöket, som Jesus leder, fängslas han efter att ha ställt till med debaclet vid templet, och ställs inför den romerska rätten. Och så frikänns han av Pontius Pilatus (såsom Jesus Barabbas — »faderns son«, en vanlig titel på de messiaser som var så vanliga i samtiden), och försvinner ur historien. Därefter skapas Kristusmyten av de efterföljare till Jesus, som inte var med vid rättegången, och av det blir det med tiden världsreligion i den form som Paulus omskapar religionen till.

* * *

Söderberg är uppenbarligen påläst. Moderna bibelvetenskapliga rön ur den historisk-kritiska skolan flätas samman med romantexten, så att boken blir både en intressant berättelse och en sorts exegetisk lärobok, som målar upp ett tänk om kring hela Jesusgestaltens historiska grund. För den bild av Jesus som Söderberg ställer inför oss är långt ifrån några fria fantasier: tvärtom motiverar han de drag han ger sin Jesus med bibeltexterna själva, inte minst genom dialogerna med vännerna i Köpenhamn, som skjuts in mellan de historiska partierna och till sist avslutar boken i en stor final, under en bjudning hemma hos Jägerstam. Detta avslutande parti lämnar nästan romanfiktionen, och under ytan anar man en lärares röst.

* * *

Själv religionsvetare och avfallen präststudent håller jag det för troligt, att den Jesus som finns i Jesus Barabbas i många stycken mycket väl stämmer överens med den gestalt som för tvåtusen år sen vandrade omkring i Palestina: en predikanttyp, som samlade efterföljare, spelade på messiasförväntningarna, och i mycket var en mycket judisk religionsföreträdare, med en stark apokalyptisk emfas. Den egentliga kristendomen skapades inte av denne Jesus, utan snarare av hans efterföljare, som var tvungna att antingen överge sina övertygelser, eller försöka få dem att gå ihop med vidlyftiga tankekonstruktioner över väldiga logiska avgrunder.

* * *

Söderberg följer upp Jesus Barabbas med Den förvandlade Messias, som är en mer systematisk, facklitterär genomgång av kristendomen. Den avser jag läsa inom kort, för att än mer fördjupa mig i den Söderbergska kristendomskritiken.

Jesus Barabbas rekommenderas varmt till var och en som intresserar sig för kristendomens fornhistoria, Jesusgestaltens historicitet, god stil och den söderbergska humorn.
– – –
Jesus Barabbas: (Ur löjtnant Jägerstams memoarer), Hjalmar Söderberg, Albert Bonniers förlag 1928. 202 sidor.

Fragment: Kvinnan på bron

Det ligger en kvinna på bron. Väl framme hos henne har också andra hunnit dit. Någon knäböjer vid hennes sida och trycker hennes arm. »Hallå...? Hör du mig...?« — Jag går närmare, frågar, »Ska jag ringa 112?«. En tredje tyst person: »Ja, gör det...« — Jag berättar för telefonisten vad jag har framför mig: en kvinna, femtioårsåldern, sover på bron, alkoholpåverkad. — Jag blir kopplad till en sköterska. »Försök med smärtstimulering«, säger hon. »Försök med smärtstimulering«, säger jag till människan som knäböjer över den liggande. Och när den liggande berörs igen, rör hon ena foten. — En bil stannar bredvid oss, och en ung man närmar sig. »Jag är brandman«, säger han, och verkar stolt. »Han är brandman«, ekar kvinnan som knäböjer och verkar tacksam. — Jag ser en polisbuss, och vinkar mot den. Sidodörren öppnas, och fyra civilklädda poliser kommer ut. På taket snurrar blåljusen. Samtidigt kommer en läkare och några sköterskor marscherande från vårdcentralen nära intill. – Sköterskorna säger den liggandes namn. De känner igen henne. – Jag går därifrån. När jag vänder mig om, ser jag en syrgastub på hjul, och hur folksamlingen rest upp den liggande. — En vardagseftermiddag, på väg för att sälja en gravsten.
* * *

Det var en kort text som skildrar ett kort möte med en kvinna som däckat på en bro. Hände det jag skriver om i verkligheten? Spelar det någon roll, om det hände i verkligheten? För berättandets del: inte alls. För berättelsens överensstämmelse med det verkliga förhållandet på bron: helt och hållet. Som prosa: inte alls. Som fakta: helt och hållet.

För egen del tycker jag om, att i prosaform blanda högst reella omständigheter, med mer fiktiva inslag. Det ger mig en frihet som övertrumfar själva verkligheten, som nästan är berusande...

(Men hur är det nu då — skedde det jag berättar om? Ja. Spelar det någon roll? — Knappast.)

tisdag 12 april 2011

Fragment: Romarbrev | Apokryf

Från Paulus, Jesu Kristi apostel, till de församlade i Rom. Frid vare med er, och ljus från Herren Jesus Kristus!

Jag har nu varit ifrån er alltför länge, och längtar oavbrutet efter att förenas med er, främst med min broder Barabbas, vilken jag saknar dag och natt och vars namn jag ofta ropat i sömnen. Men jag har hopp om att snart åter kunna komma till er, och hos er förkunna budskapet om kärlek bortom alla vapen och allt skvaller från kvinnor och grälsjuka män.

Vår kärlek är icke den kärlek som världen känner, ty den är mer än så. Ni har alla sett hur jag älskar Barabbas, som jag alltid sover hos när jag är bland er. Så vill jag också att ni ska älska varandra: var och en sin särskilda broder, till vilken ni aldrig skall upphöra att visa ömhet och tillgivenhet. Giv honom alltid det han behöver till kropp och själ, och uppbygg honom med läran om vår Jesu Kristi kärlek till Johannes, om han skulle tveka och tvivla. Älska varandra hängivet!

Jag har också fyllts med sorg i min frånvaro, ty Markus berättade för mig, om de sprickor som uppstått ibland er, där somliga menar att den rena kärlek vi hyser till varandra inte är ren och inte är Guds kärlek. Till er säger jag, i kraft av det uppdrag herren Jesus själv gav mig då han visade sig för mig på vägen till Damaskus och slog mig med blindhet för att ödmjuka mig: Ni är huggormar som tagit er in i duvornas bo, och när jag kommer till er, skall jag driva ut er med den kraft som herren Jesus givit mig att befalla över demoner och ondskans alla makter. Så tag er i akt och omvänd er, så att ni, när jag kommer, inte skall bli utkastade ur den gemenskap som ensam leder till frid.

Hälsa den gamla Lydia, och glöm inte att hälsa hennes två vackra söner från Paulus. Tag också väl emot Markus när han lämnat detta brev till er: giv honom av er kärlek till kropp och själ, så att han inte saknar någonting intill dess att jag åter är hos er. Jag skriver detta med min egen hand. Detta är mina ord.

Honom som gav oss vishet i fråga om kroppen och förstånd i fråga om själen, honom tillhör all ära i evigheters evighet. Amen.

Fragment: Dialog II

I.
— Vad är du?
— Kött, blod och urin.
— Vem är du?
— Jag är de drifter som regerar de andra drifterna.
— Vart går du?
— Jag trampar alltid på samma ställe.
— Vad gör du?
— Jag väntar på den sista solens död.

II.
— Så du känner dig själv?
— Bara den som är ytterligt grund känner sig själv.
— Så du känner inte dig själv?
— Bara den människa är värd att vara, som är en avgrund.


III.
— Du är inte munter.
— Nej.
— Varför fortsätter du leva?
— Det är inte njutningsfullt att ta sitt liv.
— Är njutning gott?
— Det är det enda eftersträvansvärda.
— Vad är lidande?
— Ondska.

IV.
— Vad gör du?
— Skriver mig sönder och samman.
— Är det smärtsamt?
— Det är njutningsfullt.

måndag 11 april 2011

Fragment: Artig dialog

— Vill du ha en kopp kaffe?
— Verkligen inte. (ingen blick)
— Något annat som lockar? En kopp te, kanske?
— Jag vill inte ha nåt. (en blick, för lång, under lugg)
— En intensivkurs i hyfs?
— ... (genans, tystnad)

söndag 10 april 2011

Bokrecension: Överklass | Susanna Popova

Intervjuboken Överklass: En bok om klass och identitet är skriven av Susanna Popova.

Överklass består av tio korta intervjuer med personer som själva tillstår att de tillhör vad som kallas för »överklass«. Intervjuerna är vänligt hållna, och kritiska frågor är frånvarande. Samtliga personer som intervjuas kallas enbart vid sitt förnamn, och förutom det får man en kort biografi och en ungefärlig ålder på var och en av dem.

Huvudtemat för boken, verkar vara att försöka sätta fingret på vad som karaktäriserar överklassen. Jag är däremot inte säker på i vilken mån boken presterar ett svar. Mest blir det en liten utflykt i överklassvärlden, och en liten inblick i de värderingar som där är vanliga.

Så vad är överklass? Vilka svar ges ändå i boken? — Av intervjupersonernas svar kan man dra slutsatsen att några begrepp kan fungera som nyckelord. Störst av dem är förmögenhet. Det är det viktigaste. Pengarna kan vara ärvda eller nyskapade, ibland till och med förlorade, men förmögenhet som har funnits eller i de flesta fall fortfarande finns är den mest centrala gemensamma nämnaren.

Sedan varierar svaren en del. Jag tycker mig ändå skönja några huvudsaker till. Den främsta av dem är kanske tradition. Man ska kunna spåra sin familj bakåt i tiden, och genom sin familjehistoria mena sig kunna ha formats till vissa sätt att bete sig. Man ska vara artig mot alla, man ska kunna prata — gubevars — med vem som helst. Ofta blir beteendefrågorna rent generande banala: man ska ha gott bordsskick (att hålla fingrarna för långt ner på besticken anses enligt någon tyda på en uppfostran som inte varit överklassmässig), man ska inte gå och handla i mjukisbyxor...

Ur överklasskiktet utkristalliseras två grupper: dels den gamla, adliga överklassen med sina gods och sin traditionellt mycket låga profil. De syns sällan i media förutom vid någon kungamiddag. Och så den ofta mer nyrika typen av överklass, som inte nödvändigtvis är adlig. Där är de yttre manifestationerna av rikedom viktigare: rätt märken på accessoarerna och kläderna med tydliga loggor från Gucci eller vad det nu kan vara... Den typ av stureplansungdomar som vaskar champagne och briljerar med sin familjs pengar (»pappa betalar«), verkar man ha visst överseende med, och menar att de väl kommer att växa upp de också. Däremot är det givet, att det är medelklassens eller underklassens ungar som är med i dokusåpor...

Arbetarklassen verkar man vara vänligt inställd till: de vet sin plats och förtjänar sitt bröd i sitt anletes svett med hederligt arbete. Medelklassen ses som svårare att förhålla sig till, och många ger uttryck för en rivalitet: medelklassen vill bli överklass, de strävar uppåt.

Kungahuset är viktigt, även om gammal aristokrati kan se även bernadottesläkten som uppkomlingar. Men genom att vara nära konungen, och att bjudas på fester hos konungen, eller att få konungen att besöka egna fester är mycket fint, och ett belägg för att man håller sin position.

* * *

Popovas bok är lättläst. Hon ställer aldrig besvärande frågor till sina intervjuobjekt. Bilden man får av de representanter för överklassen som hon menar sig ha intervjuat, är att de vill till varje pris uppfattas som vanliga människor, men samtidigt — och det är det paradoxala — som något helt annat, något genom sin fina uppfostran och sina fina skolor och stora förmögenhet format: format till en självklarhet och otvungenhet, ett tillbakalutad inställning, självmedveten och självsäker.

För egen del har jag svårt att se det speciella i bördsaristokrati. Jag beundrar den förmåga som gjort att enskilda individer arbetat fram en förmögenhet och ett oberoende. Men att hävda ett slags socialt företräde blott genom sin familjehistoria kan i mina ögon bara bli förmätenhet. Och att mena att man är en smakfullare typ av människa, för att man är noga med hur man håller besticken — är bara patetiskt. Eller att en distanserad artighet mot alla skulle vara en speciell överklassdygd...

Men naturligtvis ger en överklassuppväxt stora möjligheter. Att gå i elitskolor ger förutsättningar som överklassungdomen säkerligen kan dra stor nytta av. Att ha obegränsat med pengar i ryggen torde ge en trygghet som ger en stabilitet. Och att kunna den egna familjehistoriens sammantvinningar med landets historia måste stämma till ödmjukhet (om det inte slår över i inbilsk bördsstolthet). — Och dessa fantastiska förutsättningar ska naturligtvis inte förmenas dem som har möjlighet att nyttja dem.

Boken är intressant som kuriosa. Men jag hade uppskattat en mer kritisk inställning i intervjuerna med företrädarna för överklassen — på samma sätt som jag hade uppskattat det om intervjubokens upplägg varit detsamma, men de intervjuade varit företrädare för arbetarklass eller medelklass.
– – –
Överklass: En bok om klass och identitet, Susanna Popova, Lind & Co 2008. ISBN: 978-91-85801-25-1. 194 sidor.

fredag 8 april 2011

Fragment: Konstruktion III

En man i rött plockar upp äpplen och placerar dem på sin plats under speglarna. Jag lutar mig mot en charkdisk, och skriver med handen som underlägg. Mannen i rött plockar upp de sista äpplena och tar upp lådorna som rymt äpplena i famnen. Han försvinner ut genom en dörr lite längre bort. (Jag undrar var de gör av alla dessa lådor, när de blivit tomma?) En mycket gammal man går långsamt fram till tomaterna. Han har ojämnt skägg, och i nacken sticker grå, krulliga hårstrån upp över kragen. På huvudet en keps. På kroppen en urtvättad jacka. Den gamle mannen känner på tomaterna. Plockar upp en, lägger i påsen. Plockar upp en till. En droppe samlar ihop sig under hans näsa, och faller i en sträng ner mot tomaterna, och försvinner mellan dem. Han märker det inte. En kvinna skyndar förbi. Hon håller en unge i handleden: drar liksom fram den lille grabben, som verkar vara nån helt annanstans i tankarna. »Vi ska ha gurka också«, säger hon. De passerar den gamle mannen, som nu, oändligt långsamt, knyter plastpåsen med tomaterna. — En förmiddag i affären.

torsdag 7 april 2011

Tips: Bright

Eder ödmjuke textaficionado har fått förtroendet att recensera litteratur i den nya tidskriften »Bright«, ett debattmagasin mot vidskepelse och religion.

En rik flora av skribenter skriver i första numret om ämnen såsom dessa:
»HBT. Ateism . Vidskepelse . Riddarskolan . Rondellhunden . Katolska kyrkan . Anekdotbevisning. Krucifix i klassrum . Litteraturrecensioner . Rättegångsgudstjänster . En kvinnokonferens i Kairo . Egyptens hotade kulturarv . Religionskritiska pionjärer . Kyrkans grepp över skolan . Skapelsetroende NO-lärare . Kulturrelativism inom RFSU«
Och även en del annat. — Välkommen att prenumerera!

Länk: Bright Magasin

Nr 1/2011

Text: Ur Seutonius Divus Iulius

Jag läser Suetonius Kejsarbiografier i översättning av Ingemar Lagerström. Och det är mycket intressant läsning. Suetonius kan ha arbetat med sina biografier nån gång omkring det första sekelskiftet. Caesar, som är den första biografi han skriver, hade då varit död i över hundra år. Men Suetonius verkar ha haft god tillgång till källmaterial. — I det fyrtiofemte kapitlet beskriver han Caesars utseende. Det är nog så intressant att ta del av.

Så här lyder kapitlet på latin:
»Fuisse traditur excelsa statura, colore candido, teretibus membris, ore paulo pleniore, nigris uegetisque oculis, ualitudine prospera, nisi quod tempore extremo repente animo linqui atque etiam per somnum exterreri solebat. comitiali quoque morbo bis inter res agendas correptus est. circa corporis curam morosior, ut non solum tonderetur diligenter ac raderetur, sed uelleretur etiam, ut quidam exprobrauerunt, caluitii uero deformitatem iniquissime ferret saepe obtrectatorum iocis obnoxiam expertus. ideoque et deficientem capillum reuocare a uertice adsueuerat et ex omnibus decretis sibi a senatu populoque honoribus non aliud aut recepit aut usurpauit libentius quam ius laureae coronae perpetuo gestandae. Etiam cultu notabilem ferunt: usum enim lato clauo ad manus fimbriato nec umquam aliter quam [ut] super eum cingeretur, et quidem fluxiore cinctura; unde emanasse Sullae dictum optimates saepius admonentis, ut male praecinctum puerum cauerent.«*
Och i Lagerströms översättning lyder samma stycke:
»Det berättas att Caesar var reslig till växten och ljuslagd. Hans lemmar var välformade, ansiktet ganska fylligt, ögonen mörka och livliga. Hans hälsa var god, bortsett från att han mot slutet av sin livstid kunde drabbas av plötsliga svimningsanfall och hade mardrömmar. Två gånger fick han ett epileptiskt anfall mitt under ett fälttåg. Han var överdrivet noggrann med sin kroppsvård, och han inte bara klippte och rakade sig omsorgsfullt, utan han lät även avlägsna överflödig hårväxt, enligt vad somliga hånfullt har påstått. Hans tunnhårighet var ett skönhetsfel som han hade ytterst svårt att fördra, ty han fick ofta uppleva att den blev föremål för elaka skämt från avundsjuka fiender. Därför brukade han kamma fram det glesa håret från hjässan, och av alla de hedersbetygelser som senaten och folket tillerkände honom var rätten att alltid bära en lagerkrans på huvudet den han blev allra gladast över att få mottaga och kunna utnyttja.

Man berättar även att han väckte uppseende genom sitt sätt att klä sig. Således bar han en senatorstunika, vars långa ärmar var försedda med fransar längst ned vid händerna, och han bar alltid denna tunika med ett löst hängande bälte runt midjan. Det sägs att detta var anledningen till att Sulla uppmanade optimaterna att 'ta sig i akt för den illa gördlade gossen'.«**
Och så, med några ord nedskrivna för närmare tvåtusen år sen, fångas något av upp av en person, som varit död i över tvåtusen år... Utsikten är – fantastisk!

– – –
* The Latin Library: Divus Iulius
** Kejsarbiografier, Seutonius, övers. Ingemar Lagerström, Wahlström & Widstrands klassikerserie 2002. ISBN: 91-46-18238-1, sid. 43f.

Bokrecension: Kluven | Dennis Cooper

Kluven är skriven av Dennis Cooper och utgör del två i den femdelade »George Miles cycle«. Del ett, Närmare, recenserade jag häromveckan. Även denna andra del är utgiven av Vertigo förlag.

Kluven är otrevligare läsning än Närmare. Sadismen är betydligt mer grafisk, och gränserna för vad som överhuvudtaget är möjligt att skriva om i våldsväg flyttas fram än längre. Som läsare äcklas jag av texten — något som är ytterst ovanligt. Och ett gott betyg, liksom när en skräckfilm faktiskt fortfarande förmår skrämma mig.

Kluven stryker inte heller den gaykulturen medhårs, som Tomas Hemstad skriver om i sitt utmärkta efterord. Här finns inget glitter, inga discokulor, inga regnbågsflaggor, inga svåra komma ut-processer. Men, här finns sexualmord, incest, pedofili. Här finns blod, stympningar, drifter, nihilism. Här finns ett hämningslöst textligt uttryck för våldsbejakande.

Varför? Vad är det för mening med en bok som denna, där huvudpersonen Dennis ger alltmer påtagliga uttryck åt sin lidelse för att döda unga män och pojkar under sexualakten, med en realism som lämnar Markis de Sade miltals efter i de fantasmer han ägnade sig åt att skriva ner? — Kanske en manifestation i sig, för att ingenting behöver undandras från konstens uttryck? Kanske att allting skall få lov att uttryckas litterärt?

För det är en mycket, mycket litterär text. Språket är omedelbart, rakt och utan överflödig blomsterprakt. De skildrade händelserna upplevs som mycket genuina: därmed lyckas också Cooper skapa det genuina äckel som jag känner — ett äckel som jag aldrig känt när jag läst de Sade eller någon annan i samma typ av litterära utmarker.

Och vad säger en bok som Kluven om dess läsare, som plötsligt sätts i omedelbar kontakt med kolsvarta, sadistiska motiv, som skapar bilder läsaren sannolikt aldrig haft i huvudet förut? Ja, för mig blir ändå resultatet en känsla av hoppfullhet: det går att skriva om allting. Konsten, den litterära konsten här, äger tillträde till rum där få levande människor någonsin kommer in i verkligheten: in i huvudet på någon som har det sadistiska sexualmordet som sin främsta drivkraft.

Kluven är knappast en bok för alla. Liksom inte heller välgjord skräckfilm är för alla. Men för dem som vill tänja på sina egna konceptuella gränser och sina egna uppfattningar om konstens eventuella tabun — träd in i Dennis Coopers värld.
– – –
Kluven, Dennis Cooper, Vertigo 2006. ISBN: 9185000-29-9. 155 sidor.

onsdag 6 april 2011

Fragment: Caligula enligt G. Appolonius Albinus (Konstruktion II)

Svärdspetsen vilade mot nacken. Jag såg hur gubben skakade. Sen släppte blåsan och urin vätte ner golvet. Gardessoldaten med vapnet – han heter Graccus – väntade på tecknet. Kejsaren nickade, soldaten högg, och slaven dog. Caligula reser sig. Och så ropar han högt, så högt att vi allihop sträckte på oss: »Ingen skall servera Caesar ruttna äpplen! Ingen!« Han rusade fram till slaven och sparkade till huvudet så att det rullade in under ett av borden. »Icke ens Vulcanus hade ni vågat vanära med annat än alldeles nyplockad frukt!« Kejsaren stirrar omkring sig med sina förbannade vattniga ögon. Togan är smutsig av flott och matrester. Graccus står uppsträckt bredvid liket. Han försöker se sträng ut, men benen skakar. Drusilla är den enda som ler i hela atriet. När Caligula vänder sig mot sin syster blir han tyst. Det är tyst överallt. – Och så gapskrattar han. Vi andra skrattar med så gott vi kan... Bara Drusilla skrattar inte. Hon fortsätter att le mot sin bror. »Festen är över! Gå!«, säger Caligula. Han ser inte åt nån annan än Drusilla, fastän han talar till oss. Så vi reser oss, och när jag går förbi kejsaren så nära att jag känner hans svett och parfym, säger han till henne: »Kom, vår älskade syster, och gör Caesar sällskap.« När jag vänder mig om innan jag lämnar salen, ser jag de två gå upp för trappan arm i arm. Caligula skrattar.

— Eques G. Appolonius Albinus
Memoria III

tisdag 5 april 2011

Fragment: Introspektion I

Pojken några bord längre bort mår inte bra. Det syns därifrån jag sitter. Händerna är inte stilla: de fingrar på kaffekoppen, de fingrar med skeden i bakelsen utan att lyfta något av den till munnen, de fingrar med servetten. Ögonen är fixerade mot de rusande händerna, men blicken är inte där: den är vänd långt, långt inåt. Det syns utifrån. Runt hela den spinkiga kroppen är taggtråd virad varv efter varv efter varv. Det är intrycket han ger. Och taggtråden torde vara än hårdare virad runt inälvor och organ. Det är så det ser ut. — När telefonen ringer efter en stund, tar han upp den, tittar länge på skärmen, och lägger den sedan bredvid kaffekoppen, där den fortsätter ringa och vibrera. Och så försvinner blicken igen, långt, långt inåt. – En eftermiddag i avgrunden.

Bokrecension: Jag, Claudius | Robert Graves

Tiberius Claudius Drusus Nero Germanicus 10 f.v.t. – 54 e.v.t.

Jag, Claudius är en fiktiv självbiografi om romerske kejsaren Claudius prekejserliga tid skriven av Robert Graves. Del två, Claudius guden, fortsätter och avslutar serien. Jag, Claudius lär vara en synnerligen välresearchad bok. Och Graves måste haft något av ett hästjobb att skaffa sig tillräckligt på fötterna, för att skriva Claudius fiktiva självbiografi och tydligen hålla sig nära sanningen. Att det dock är en roman det är frågan om, inbegriper givetvis att han också kan ta sig friheter: men känslan förblir genuin.

* * *

Claudius börjar berättelsen om sitt liv i sin allra första tid, och Jag, Claudius tar slut, när han utropas till kejsare i mogen ålder, efter att Caligula till sist mördats. Under dessa närmare femtio år som berättelsen skildrar hinner en mängd för historien utomordentligt kända gestalter passera Claudius liv – Augustus, hans hustru Livia, Tiberius, Caligula, och i marginalen den blivande kejsar Nero. Och många, många fler. — Faktiskt är persongalleriet så rikt, att det är mycket svårt att hålla alla namn i huvudet. Så här i efterhand konstaterar jag, att det nog underlättat läsningen, om jag helt enkelt uppfört ett enkelt index över alla gestalterna, för att få nån sorts ordning på dem. Att de dessutom är släkt med varandra på de mest märkliga sätt fram och tillbaka gör inte saken enklare. Släktträdet i slutet av boken gör mig snarast mer snarare än mindre förvirrad. Det hör nu till. Så såg relationerna ut. Giftermålen bryts och nya påbörjas. Unga aristokrater blir adopterade in i olika släkter, och fädernas synder hämnas i den grad att senare adoptivfäder inte drar sig för att döda sina adoptivbarn. Det är en mycket våldsam historia. Graves blir mycket romersk i sin skildring av alla avrättningar. En lång skildring av en resa kan plötsligt stanna upp genom att en betydande person i berättelsen helt sonika mister sitt huvud av en nyck hos någon mäktig människa. Därmed blir också stilen mycket speciell: den lyckas vara både romerskt korthuggen och småpladdrig på samma gång: småpladdrig i sina många utvikningar och anekdoter, men romerskt korthuggen i skildringar av massakrer, fälttåg, avrättningar. Och mitt i allt står Claudius. Han är släkt med kejsarätten — men genom att han haltar och stammar, tas han aldrig riktigt på allvar, och blir därmed heller aldrig ett hot: detta gör att han överlever, medan andra släktingar förvisas och tas av daga. Claudius är uppenbart intelligent och ägnar år efter år åt sin stora passion: historieskrivning och vad vi idag skulle kalla historieforskning. Han föses blott allt närmare kejsarvärdigheten liksom av ödet.

* * *

Personskildringarna är lysande. Augustus framstår som toffel, hjälplöst i händerna på sina maktberusade hustru Livia. Tiberius börjar väl som en förhållandevis mild regent, men spårar ur, och blir allt mer märklig. Och så Caligula, som är ett kapitel helt för sig. Historiker av idag är väl inte på det klara med hur galen karln egentligen var. Men i Graves version är han helt enkelt vansinnig. Porträttet blir därför mycket levande och tragikomiskt. Caligula kommer underfund med att han är en gud, större än Jupiter själv. Han har en fejd med Neptunus och befaller sina soldater att anfalla – havet. Han gör sin häst till senator. Och han låter befallningar om mord flyga varthän han än får för sig just för stunden. Där Nero mest framstår som en missförstådd och obalanserad människa (se min recension av Nero av Jürgen Malitz), är Caligula ett monstrum. Helt klart måste jag läsa mer om kejsaren som trodde han var en gud på jorden.

* * *

Jag, Claudius är en något omständlig men mycket givande läsning. Jag längtar efter att skaffa del två och återigen sjunka tillbaka till antikens så annorlunda värld.
– – –
Jag, Claudius, Robert Graves, Tidens förlag 1979. ISBN: 91-550-2406-8. 490 sidor.

söndag 3 april 2011

Epigram: Över Anakreon

»Över Anakreon.

'Vinet, Anakreon, dödade dig.' — 'Men trevligt jag hade. Du, som ej dricker, min vän, kommer till Hades, du ock.'«

– Julianus Aegyptius (500-talet e.v.t)*

– – –
*ur Grekisk poesi, Albert Bonniers förlag 1929. Övers. Elof Hellquist.

Den viktigaste boken

Ett tecken på hur stort intryck en bok gör på mig, är hur mycket understrykningar och kommentarer jag gör i den.

Av de böcker jag äger, är Så talade Zarathustra en av de vari jag använt överstrykningspennor mest. Jag har boken i några olika översättningar, och på tyska. Men bruksboken är Nikanor Teratologens alldeles särdeles stilsäkra översättning.

Så talade Zarathustra
upptäckte jag första gången i gymnasiets bibliotek för kanske ett tiotal år sedan, när jag fortfarande var kristen. Och boken hemsökte mig sedan. Och bland enskilda böcker, är den boken en av de som starkast inverkade på att jag lämnade kristendomen, religiositeten och drevs mot den frihet och värdenihilism jag hör hemma hos i dag. Inte för att Nietzsche är värdenhilistisk – långt därifrån. Men det är ändå vad boken åstadkom i mig.

Så talade Zarathustra uppfattas nog, i sitt pretentiösa, bibelhärmande språk som gymnasial av en och annan. Eller, kanske snarare den som vördar den som alldeles speciell uppfattas som gymnasial. Det är okej. Det förändrar inte bokens värde för mig. Och kraftigare medel än hån får komma till, för att jag ska anse boken som oväsentlig.

Vad Zarathustra gjorde för mig, var att tvinga mig till nya perspektiv, som inte var möjliga från en inomkristen miljö. Jag såg kristendomen utifrån, och anade de krafter av ressentiment som går som underströmmar, under all dess luftslottsarkitektur av dogmer och antaganden. Och som sedan övertagits av ideologier som bär den kristna kulturen inom sig, utan att bekänna dess namn.

Så blir Zarathustra, genom sin uttalade antikristlighet en antibibel, där Nietzsche på ett fritt sätt får framställa sin filosofi för läsaren, ja, på ett skönlitterärt sätt. För mig, synnerligen väl bevandrad i Bibeln, fungerar det naturligtvis alldeles utmärkt, och gör ett stort intryck.

Jag har läst många böcker som går till frontalangrepp på kristendom och religiositet efter att jag kom i kontakt med Så talade Zarathustra, och det var nog nödvändigt för att rensa mitt tänkande på metafysiska antaganden. Men ingen av dessa har hittills kommit nära den formidabla kraft, som Zarathustra har och har haft hos mig. Filosofen med hammaren må vara lika död som Gud. Men hans skrifter lever tamigfan vidare...

* * *

Så, en bekännelse till en av de böcker som påverkat mig mest... och som fortsätter att påverka mig. Nietzsche ville inte ha några lärjungar. Det är ett svårt bud att lyda.

lördag 2 april 2011

Bokrecension: Aforismer | Georg Christoph Lichtenberg

Aforismer är en liten skrift som samlar ett antal aforismer och textfragment av Georg Christoph Lichtenberg (1742-1799). Urval och översättning är gjord av Bengt Holmqvist, och de passande illustrationerna stod Mark Sylwan för.

Det är väl egentligen ogörligt att på ett vettigt sätt analysera Lichtenbergs uppfattningar om det ena och det andra endast utifrån ett litet urval av av hans efterlämnade fragment, aforismer och halva meningar. Men det står ändå klart, som översättaren Bengt Holmqvist skriver i sitt förord, att Lichtenberg var »ett kvickhuvud av Guds nåde«. Det står klart. Men att få grepp om honom låter sig inte riktigt göras. Men det noterar även Holmqvist, som menar att Lichtenberg var en åskådare utan världsåskådning, en man utan ett omfattande system, som tankarna skulle passas in i.

Men han verkar hylla den fria tanken, som inte ska underkastas tvång (sid. 14), att man ska ha ögonen på hur man kan förbättra (sid. 16), och att man skall vara medveten om sig själv, även om sina svagheter, som, om man känner dem, mister sin kraft att skada oss. Men tanken kan inte nå överallt. I tillvaron finns djup, som vi inte kan nå, och filosofen kan blott dyka till »ett ringa djup« (sid. 18), och som »världens svans«, kan vi inte veta »vad huvudet har för sig.« (sid. 25)

Man kan även märka ett visst förakt för en impotent djupsinnighet: de metafysiska grubblerierna lämnas med fördel »åt dem som inte duger till någonting bättre.« (sid. 24). Och senare uttrycker han:
»När han filosoferar kastar han vanligen ett angenämt månsken över tingen, ett sken som åstadkommer ett tilltalande helhetsintryck men inte visar ett enda föremål tydligt.« (sid. 51)
* * *

När det gäller ett ämne som jag särskilt intresserar mig för – religionen – är Lichtenberg synnerligen tvetydig. Han talar om att måla en nolla – glorian – över huvudet på helgonen (sid. 28), han pratar om en tid som förliden, då man fortfarande ansåg att själen var odödlig (sid. 29). Men samtidigt menar han att man inte kan hitta en ny religion som är lika effektiv som den kristna, varför man bör hålla kvar vid den av, så att säga, pragmatiska skäl: »Förvisso är också Kristi uttryck så beskaffade att man, så länge världen står, kan lägga in det bästa i dem.« (sid. 32)

Men, åter samtidigt, ger han inte mycket för de kristna i sig. »...så mycket är säkert: vad de kristna uträttat in corpore, det är inte mycket värt.« (sid. 36). Vidare menar han, att de flesta som försvarar sin trosuppfattning inte gör det för att de nu är övertygade om att det är sant, utan blott för att de »en gång har påstått att de är sanna.« (sid. 38) — Och det är viktigt för oss att betvivla allting, som man nu tror »utan all undersökning« (sid. 44) — ett uttalande som rimligen kan vändas mot religion likväl som alla andra uppfattningar som tros utan att man kräver belägg. Så är han trots allt ett barn av upplysningen: »Framom allt annat utvidgning av vetenskapens gränser; utan det är allt intet.« (sid. 47) Och han verkar ha en optimistisk inställning till tillvarons utveckling:
»Vår värld kommer att bli så fin, att det blir lika löjligt att tro på en gud som det nuförtiden är att tro på spöken.« (sid. 60)
Det hindrar inte att han senare deklarerar, att hjärtat känner en Gud, men att detta inte går att göra »fattbart för intellektet«. (sid. 50) Ofattbarheten illustreras i en annan text: »Är då vårt begrepp om Gud någonting annat än personiferad obegriplighet?« (sid. 57)

* * *

När det gäller synen på kriminalitet delar han en hel del med Nietzsche. Översättaren menar också att Nietzsche höll Lichtenberg högt, även om jag själv inte kan påminna mig att jag rent konkret stött på Lichtenberg i Nietzsches skrifter. Jag må bli rättad om jag har fel. — Kriminalitet är, i Lichtenbergs uppfattning, något som betingas av miljön. Och vi kan tacka »den nådiga himlen« för att vi inte fötts in i den kriminelles omständigheter. (sid. 33) Och på en annan plats hittar man en passus, som lika gärna kunde ha hittats hos Nietzsche: »Frågan är om vi inte, när vi steglar en mördare, gör samma misstag som ett barn när det slår en stol, mot vilken det stöter sig.« (sid. 47)

Antydningar ger också för handen att han erkänner en determinism i tillvaron, men trots det »är frihet egentligen det bekvämaste sättet att tänka sig saken, och kommer alltid att godtas eftersom det i så hög grad har skenet för sig« (sid. 37). Återigen en pragmatism, således.

* * *

Rena lustiga märkligheter och kvickheter finns det också gott om:
»Den som plundrar en gammal författare på en tanke skulle kunna ursäkta sig med själavandringen och kräva bevis för att det inte var just han som en gång . . .« (sid. 36)
Eller vem skulle inte önska det följande:
»Det vore en lycka om man kunde sluta öronen och de andra sinnesorganen på samma sätt som ögonen.« (sid. 40)
Och, i slutet av ett fragment:
»Människan består likväl också av annat än testiklar.« (sid. 65)
Och en annan tilltalande aforism, som måhända inte är så märklig:
»Boktryckarkonsten är i sanning ett slags Messias bland uppfinningarna.« (sid. 54)
Och med min fascination för frågor om döden, läser jag med behag:
»En grav är ändå alltid den bästa fästningen mot ödets stormar.« (sid. 60)
* * *

Det är mycket underhållande att läsa Lichtenberg. Liksom Nietzsche, har han en förmåga att vrida sig ur varje definition: han kan säga det ena, men likväl det motsatta. – Trots allt känner man att det är en sammanhållen, kritisk individ som står bakom alla textfragmenten. Blott utan vilja att systematisera, att bygga ett system, att förenkla...

Jag blev tillräckligt fascinerad, för att beställa en mer omfattande samling texter av Lichtenberg, nämligen Kladdböcker, som jag hoppas dyker upp här hemma snart.
– – –
Aforismer, Georg Christoph Lichtenberg, Tidens förlag 1949. 72 sidor.

Tips: Englund om Anteckningsboken

Peter Englund skriver ett fint litet inlägg om sin förkärlek för anteckningsböcker, och då främst anteckningsböcker av ett alldeles särskilt märkte... — Läs gärna inlägget Svarta boken, på akademibloggen Att vara ständig.

Själv har jag, efter att jag började använda Moleskine, då och då använt andra typer av anteckningsböcker. Men jag har, precis som så många andra, fastnat just för detta fabrikat. Och återvänder till det. — Många sidor, perfekt storlek, välgjorda... Kalla det snobbism, visst. Men de är helt enkelt djävligt bra. Så enkelt är det kanske.

— En anteckningsbok är ett måste. Om jag nån gång glömmer kvar min anteckningsbok på jobbet, så kan det mycket väl hända att jag åker ner och hämtar den: anteckningsboken rymmer så mycket av mig. Jag vill hemskt gärna ha den till hands.