Bokrecension: Agnar

Agnar är författad av Sven Delblanc, och utgör en fortsättning på Livets ax.

Livets ax handlade om Delblancs barndom. Agnar skriver Sven Delblanc svårt sjuk i den cancer som snart kommer att ta hans liv. Boken handlar om hans tonårstid.

Det är ingen munter berättelse. Pessimismen är grundmurad. Delblanc beskriver en utvandrad fader nedsjunken i trasproletariat. Han besöker honom en sommar, och kommer knappt därifrån, efter månader av drängtjänstgöring. Vi har också farmodern, livrädd för att den unge Sven ska förhäva sig. Ty man ska inte tro att man är nåt. Jantelagen är grundmurad. Modern skymtar knappt i bakgrunden, liksom nåt syskon. Detta är främst berättelsen om den unge Sven själv, den föraktade men på något sätt ändå avhållne fadern, och farmodern.

»Gyttja var allt och dy.«

Så låter mantrat. Främst i fråga om pubertetspojkens könsdrift, som Delblanc återkommer till gång på gång på gång med en snarast generande öppenhet; han liknar sin mandom vid ett vildsvin som reser sig på bakbenen. Han beskriver sin längtan efter samlag. Han beskriver nattliga fantasier och autoerotiskt beteende. Han förtiger icke. – Vilket kan synas fascinerande: här sitter den sextioårige, döende Delblanc och författar sin ungdom, och återkommer och uppehåller sig då vid den ack så naturliga men likaledes sällan beskrivna galopperande sexualiteten hos den unge mannen.

Delblanc skriver inte en munter historia.

»Jag plågas av en sexuellt överförd sjukdom, som alltid leder till döden. Sjukdomens namn är livet. För att livet snabbare skall nå sitt mål tar den lidandet till hjälp.« (sid. 142)

Där andra skulle poängterat den mycket intelligenta Delblancs klassresa uppåt; från dyn hos fadern i Kanada, till docentstolen i Uppsala, och någon skulle poängterat det äventyrliga i hans liv, och ytterligare någon skulle poängterat hans rika släkthistoria och intrikata personliga förhållandena inom släkten, där väljer Sven Delblanc själv att fokusera på gyttja och dy. Misären. Lidandet, som mot slutet av boken får honom att skriva sin berättelse endast med vänster hands pekfinger.

Det är sällan man läser en så oförställd klagoskrift över livets vedermödor. Det gör ont att läsa. Men jag tror också att den i sin oförställdhet ger läsaren en stor inblick i denna lidande människas inre liv, och den värld som denna människa, Sven Delblanc, är.
– – –
Agnar, Sven Delblanc, Månpocket 1994. ISBN: 91-7643-006-5.