Om trälbundna figurer

»...that trite little whimsy about characters getting out of hand; it is as old as the quills [...] My characters are galley slaves.«

– Vladimir Nabokov

Kanhända passar citatet in tillsammans med min kritik av den så kallade inspirationen. Berättelsen växer fram ur skrivaren, inte med författaren som ett medium för övernaturliga krafter, utan genom dennes planering, vilja och begåvning. Därför förstår jag inte heller de författare som pratar om hur deras figurer får ett eget liv. Figurernas liv är helt och hållet beroende av den hjärna som skapat dem och som styr deras varje steg: författaren är sina figurers allsmäktige Gud – varför abdikera från den tronen?