Att vara sin egen skarprättare... att nå dithän, att självmordet synes vara svaret på lidandet man upplever som person... Det är något dynamiskt. Mängder av gånger har jag suttit i mitt jobb som begravningsentreprenör, och talat med anhöriga till personer som valt att avsluta sina egna liv. Och ändå, trots den sorg, den ilska, den bitterhet som dessa anhöriga uppvisar inför det som självmördaren gjort, så har jag en stor förståelse för att någon väljer att begå suicid. – Självmordet är den enskilda individens yttersta maktutövning: att genomföra sin egen persons förintelse. Somliga säger att självmord är ett tecken på svaghet. Jag säger att självmord är ett tecken på yttersta viljestyrka, en viljestyrka som är så stark, att den kanske starkaste drivkraften vi har – överlevnadsinstinkten – övervinns.
Så det finns säkert självmord som i det individuella fallet är rätt, i den meningen att det är det rätta för den enskilda individen att göra. Livet är inte heligt i sig, utan det är det som finns i det livet som möjligtvis helgar det. Där innehavaren av livet menar att lidandet i livet är så stort, att livets upphörande är en befrielse, där har personen en självskriven rätt att handla som hon behagar. Självmordet är därmed en tröst och en utgång ur en ohållbar situation. Nietzsche skriver någonstans, att tanken på självmord tagit honom igenom många mörka nätter. Och så är det säkert: att möjligheten att ända livet finns, är en tröst i sig, gentemot ett lidande som inte längre är möjligt att bära.
Citerad i Självmord är fru Ingeborg Baltzar, romangestalt i Hjalmar Bergmans Chefen fru Ingeborg:
»Att själv taga sitt liv kallar den fege en feghet.« (sid. 69)
* * *
Med det sagt, finns givetvis vad vi kan kalla för onödiga självmord: självmord där den suicidale väljer att avsluta sitt liv på grunder som inte är relevanta, exempelvis på grund av den sjukdomsbild som personen har. – In i 60-talets debatt om förhindrandet av självmord kommer så Självmord, utgiven i »Nu!«-serien. I den nätta boken, har ett antal personer skrivit essäer, rapporter och andra texter, som på olika sätt förhåller sig till eller utreder självmordsproblematiken.
Mycket är daterat. Jag kan inte tänka annat, än att den psykiatriska vården av suicidala personer förbättrats sedan boken skrevs. Rimligen är den tid förbi, där folk bältas på sjukhusen, i klartext: binds fast, och lämnas åt sin ångest och auktoritära läkares oförstående frågor. Men annat stämmer till eftertanke. Ensamhet nämns som en av de stora orsakerna till genomfört självmordsförsök eller självmord. Psykologiska problem, såsom akut ångest, är en annan stor orsak. Till exempel kan en händelse som för en balanserad människa verkar synnerligen trivialt, få en annan människa, med en lång serie negativa upplevelser med sig, att faktiskt försöka ta sitt liv, vare det ett misslyckande på ett skolprov, en utskällning eller någon annan mindre motgång. Händelsen i sig är då inte orsaken till självmordsförsöket, men kanhända den utlösande faktorn.
Självmord, lär vi oss, kommer sällan som en blixt från klar himmel. Talesättet om att den som hotar att ta livet av sig, inte kommer att ta livet av sig är falskt. Självmördare har i regel flaggat för sina intentioner. Då räcker närståendes råd att »rycka upp sig« föga. Det går så mycket djupare än så.
»Det är viktigt att veta att åtta av tio personer som begår självmord tidigare har gjort självmordsförsök, och att nästan alla människor som begår självmord först hotar eller i varje fall på något sätt försöker antyda för omvärlden, att de funderar på att ta livet av sig.« (sid. 118)Den suicidale befinner sig inuti ett tillstånd; lika lite som en person med brutet ben genom att ändra inställning kan få benet helt, kan den suicidale genom att försöka rycka upp sig ändra sitt tillstånd. (jfr. sid. 31) Den livströtta människan behöver hjälp. Men en svårighet med att behandla suicidala personer är rimligen, att en suicidal person sällan aktivt söker hjälp: hon är passiv, hon är fast i negativa tankemönster, passiviserad. Därför behöver omgivningen vara mycket lyhörd för de signaler som hon ändå vanligen ger ifrån sig – om det för personen ens finns någon omgivning.
Nå, självmordet behöver inte enbart ha målet att ända det egna livet. Det kan också vara avsett att vara ett budskap: hämnd, aggressivitet. Självmordet blir en anklagelse mot de som fanns omkring den nu döde – ni kunde inte hjälpa mig, ni såg mig inte. Vare sig nu dessa personer gjort allt i sin makt, eller sett åt ett annat håll. Självmordsförsöket, som kanske inte alltid ska ses som en gärning i avsikt att avsluta ett liv, kan emellanåt också mycket tydligt bli ett budskap: hjälp.
»Det är uppenbart, att vi måste skilja på självmord och självmordsförsök. Det är två helt olika beteenden, och de senare skall därför ej utan vidare betraktas som en misslyckad följd av de förra.« (sid. 93)Vi har nått längre i att avskaffa skammen kring psykologiska sjukdomar, och därmed patologiskt suicidalt beteende. Det var inte längesen som självmördare fick begravas utanför kyrkgårdsmurens inhägnade vigda jord, och kistan bars inte genom porten till kyrkan, utan över muren. Du kan fortfarande ofta se stentrappan över muren nära kyrkogårdens huvudingång, när du besöker en något äldre kyrka. Den tillkom för att man där skulle kunna bära över självmördare och andra för kyrkan misshagliga personer. – 1908 avskaffade kyrkomötet särbestämmelser för begravning av självspillingar.
* * *
Det finns fakta. Fler män än kvinnor tar sina liv, men fler kvinnor än män begår självmordsförsök. I regel brukar detta förklaras med att män har en tendens, att välja våldsammare sätt att begå självmord, där möjligheten till räddning är mindre. – Flest självmord sker i månaden november, åtminstone på sextiotalet och bland ungdomar, långt efter sommaren, ett tag innan julfirandet. Hos vuxna är vår- och försommar den vanligaste tiden för genomfört suicid. Kvällen är den vanligaste tidpunkten på dygnet för gärningen. – Krig verkar historiskt sett ha gjort att självmordsfrekvensen minskat, medan ekonomiska depressioner ökat frekvensen.
* * *
Ett självmord är en tragedi. Främst för dem som blir lämnade kvar med sina frågor och sina känslor av otillräcklighet, sina känslor av tillgivenhet inför den döde, men också ilska för att den döde valde att ta sitt liv. Men det är till sist endast den enskilda människan som har ansvaret för att man valt att ta sitt liv. De närstående, som på grund av okunskap, eller helt enkelt på grund av att man helt enkelt inte haft något att gå på, inte sett några tecken på vad som var att komma, kan inte lastas, för ett val som en annan människa gjort. – En tragedi är det också för den självmördare, som tog sitt liv av reversibla sjukdomsorsaker, eller på grund av att hon förhastat sig.
Samtidigt är självmordet en rättighet för den enskilde. Den som inte längre har något att leva för, som lider och som tar beslutet att en icke-existens vore bättre än den existens hon nu har – hon har frihet att ända sitt enda liv. Och hon har frihet att stanna kvar, vänta på nya gryningar, agera för bruten ensamhet, och att söka hjälp för vad problem hon månde ha.
– – –
Självmord, Kerstin Vinterhed (red.), Wahlström & Widstrand 1968. Ej ISBN.
Välskriven recension. Viktig! Gillar att du tar upp svåra företeelser. Jag var på en föreläsning om självmord nyligen, i kursen "Psykisk ohälsa och livsvillkor", 7,5 hp, Annika Johansson GU. Och jag känner igen innehållet i det du tar upp i recensionen. Föreläsaren underströk, att den som tar sitt liv ofta har förvarnat på nåt vis. Vill omgivningen förstå? Vi talade även om den svåra frågan: är självmord nånsin frivilligt? Många som överlevt självmordsförsök, vittnar om tacksamhet (runt 80% om jag minns rätt). Impulsivitet är inte ovanligt. Personligen känner jag en djup respekt, för den som inte funnit nån annan väg. Och en stor sorg, eftersom jag gärna vill tro att det hade funnits något som kunde lindra.
SvaraRaderaAnnelie
Det är viktigt att prata om självmord, och de olika anledningarna till varför självmord inträffar.
SvaraRaderaTack för din kommentar.
Mycket intressant inlägg! Bra skrivet. Den här boken ska jag läsa.
SvaraRaderaMerci! Ja, läs den gärna.
SvaraRadera