Citat: Poeten Bukowski

»you can't beat death but
you can beat death in life, sometimes.«

– Charles Bukowski

ur dikten »The Laughing Heart«

En exceptionellt god bokdag

Det blev en god bokdag i dag. Tog en sväng förbi Röda korset, och det visade sig att de sålde böcker till högst överkomliga priser. Så det blev en del volymer —

Sven Delblanc: Agnar. 5 kronor.
Kjell Hjern (red.): Kära du: Svenska brev från sju sekel. 5 kronor.
Joseph Conrad: Lord Jim. 5 kronor.
Kerstin Vinterhed (red.): Självmord. 5 kronor.
Sven Stolpe: I dödens väntrum. 5 kronor.
W. Somerset Maughham: Ashenden. 5 kronor.
E. M. Remarque: Triumfbågen. 5 kronor.
Esaias Tegnér: Samlade skrifter. Fyra små volymer i skinnband. 25 kronor.

Och inte nog med det. På väg tillbaka till jobbet blev jag skänkt en bok av en god vän – Richard Fuchs' Visst är Ni sjuk: Handbok för hypokondriker.

Och inte nog med det. Jag tog en runda förbi Röda korset när jag lämnat kontoret också. Då hittade jag Åsne Seierstads tydligen kontroversiella Bokhandlaren i Kabul, som inte verkar säljas i Sverige längre, annat än antikvariskt. 5 kronor.

Och inte nog med det. Hemma väntade en bok jag fått tag i via Tradera: Erwin Leiser: A Pictorial History of Nazi Germany.

Så det blev en exceptionellt god bokdag, till ett synnerligen vettigt pris. Nu bara försöka rida ut Sartres existentiella ångest – ångesten över valet, och valet är: vad läsa först?

Provost om korta meningar

»Your writing will be faster, livelier, and clearer if you write short paragraphs. The reader will welcome the break and the white space. You will be less likely to get tied up in verbal knots. Your thoughts will be better organized and more succinctly expressed. You and the reader will find it easier to locate specific statements.«

– Gary Provost

ur 100 Ways to Improve Your Writing

Detta är något jag försöker med, tro mig, jag försöker... Det korthuggna är mitt ideal. Jag når inte upp till det. Men jag försöker.

Bokrecension: Ung, bög och jävligt kär

Ung, bög och jävligt kär är en ungdomsbok skriven av Johannes Sandreyo.

Ung, bög och jävligt kär är något så ovanligt som en ungdomsbok med HBT-tema. Dansaren Filip går i gymnasiet och kärar ner sig i förortsvärstingen Emilio. I boken får läsaren följa med i hur deras relation till varandra utvecklas och fördjupas, men också hur kriminaliteten omgärdar Emilio, och hur livet på skolan kompliceras av problemeleverna. Det är en berättelse om homofobi, ungdomskänslor och spirande kärlek.

I boken fascineras jag mest av hur romansen mellan Filip och Emilio stärks. Den karaktär som skildras med störst djup är Filip. Övriga gestalter framstår i mycket som karikatyrer: den hispiga studierektorn, den frisinnade teaterläraren, den nerdrogade gängledaren. Tydligheten höves kanske, med tanke på att bokens målgrupp torde vara personer i samma ålder som huvudpersonerna.

Sandreyo har lyckats väl med dialogerna, som, så vitt nu jag kan bedöma, låter autentiska. Inblandningen av diverse samtida begrepp och fenomen (Dr. Phil, och liknande), gör att boken blir bunden i tiden, och därför är den aktuell främst just nu. — För övrigt är språket kryddat med metaforer i en utsträckning som jag inte är helt bekväm med. Kanhända har också detta med målgruppen att göra. Ytterligare en korrekturläsning kan förhoppningsvis göras innan nästa upplaga släpps till marknaden: i synnerhet stör det ögat, att styckebrytningen inkonsekvent har indrag vid styckets första rad: ibland finns det, och ibland inte. Det gör styckebrytningen otydlig.

Men, trots att boken vindlar i väg i olika sidoberättelser och på så sätt lyfter fokus bort från berättelsens centrala ämne: kärleken mellan Filip och Emilio, så gör den ett starkt intryck på mig: jag blir glad allteftersom de två killarnas kärlek får lov att ta utrymme och växa, och jag förfäras när ting sätts som hinder. Nog fan hade jag velat läsa den här boken för femton år sen, även om den föga diskreta titeln och tillika föga diskreta omslagsbilden nog hade gjort att jag gömt den under madrassen. – Kanske hade jag behövt den som mest, när jag själv var i processen att vänja mig vid mina egna känslor.
– – –
Ung, bög och jävligt kär, Johannes Sandreyo, Vombat förlag 2010. ISBN: 978-91-86589-05-9.

Ur Baudelaires litania

Citat: William Zinsser

»...the essence of writing is rewriting.«

– William Zinsser

ur On Writing Well

Inställt!

Jo, jag hade ju tänkt åka på årets bokmässa, efter att ha fått en fribiljett till skänks. Kanske träffat på självaste Vertigomannen, besöka representanter för Hydra förlag, Daidalos, Symposion och så. – Nå, jag är sjuk, och blir hemma. Dessvärre har halsinfektioner den obehagliga bieffekten hos mig, att jag får svårt att koncentrera mig, och min läsning blir lidande, likväl som min hals. Det är synd om mig.

Fragment: På en kyrkogård

Med anledning av Minnets stigar.

Gick omkring på en kyrkogård i min tredelade kostym, svettig och med slipsen på rätt plats. Under mig – hundratals döda: somliga ensamma, somliga med de sina – och ensamma barn, ensamma änkor. Där, en rektor: hans namn står där, två årtal, och titeln däröver. Hans eftermäle: han var rektor, han hette så, han föddes då och dog då. Men mest bara namnen och årtalen, om och om och om igen: olika, men ändå en upprepning i rad efter rad. Och så symbolerna som ristats in i deras minnesmärken: kors, vete, en sol, en fågel... Inget extraordinärt: upprepning, upprepning, upprepning: dödens utjämnande effekt – och vad ska egentligen sägas om de döda, när de dött; vad säger ens deras namn oss, annat än att de fanns, och finns inte längre?

Stillheten är inte obruten. En tant släpar en vattenkanna. Vaser ligger i en hög och guppar i gräset med vinden. Blommorna dör och löven dör och ingenting sjunger. Rad efter rad efter rad av stenar med namn, så många namn. Tanten går över gravarna, där inget särskilt hänt, sedan jorden skottats igen, gräset börjat växa igen, och någon stenhuggare hävt vården på plats.

Hade det inte sett så märkligt ut, och hade jag inte blivit så blöt, så hade jag velat lägga mig ner i gräset en stund, se molnen röra sig på ett baudelairskt vis, och dela den knappa stillhet som platsen bjuder på, där den är inspräng mellan vägar, hus, pizzerior och garage. – Jag satte mig i bilen och for därifrån.

Brev från en tysk soldat

Okända tyska soldater på okänd plats.

(Foto från min samling)

Via Tradera har jag vunnit ett paket tysk fältpost. Breven är skrivna av en soldat på östfronten under fyrtiotalets första år. Vardagligheter och omsorg om dem där hemma blandas med rapporter om hur kriget går.

»Min kära lilla fru, var snäll och skriv ner några sånger åt mig från din sångbok, som jag kan ta med till kompanikvällarna.« (odaterat)

Breven blir tidskapslar för ett människoliv som i alla fall under några år framlevdes i det tyska krigsmaskineriet.

»Du talar till mig som om du tillrättavisade en gosse [...] Har du verkligen så litet förtroende för mig« (9 februari 1940)

Skrivstilen är mycket ordnad, spindellik, skollärarmässig (vem vet, kanske författaren, som bara kallar sig »Pappsen« i breven, var lärare innan han inkallades?).

»Mitt kära lilla hjärta, ibland längtar jag så mycket efter dig [...] Jag vill gärna känna din heta kärlek och värme en gång till.« (21 februari 1940)

Och på kvällen samma dag:

»Min kära lilla fru! Jag har redan skrivit ett brev till dig i dag, men eftersom jag har nattjänstgöring och eftersom planeringen ändrats, skriver jag till dig en gång till.«

Ledigheten har inskränkts, skriver han, och det är inget att göra något åt. Man får undertrycka sin längtan, fortsätter han. Men han ska trots allt fråga sin löjtnant, om han inte kan få ledigt, och, får vi tro, besöka hemmet.

Två år senare skriver soldaten:

»På ditt brev förstår jag att du fortfarande har humor, och det är jag glad för.« (19 februari 1942)

Vi vet inte vad det stod i hustruns brev. Det måste varit svårt. Vi vet inte om eller hur många gånger soldaten varit hemma under de två åren. Vi vet inte hur många brev som skickats dem emellan. Men trots allt, trots kriget, gläds soldaten, över att det fortfarande finns utrymme för humor. I samma brev skriver han att fienden är i närheten, men att fienden ändå har dragit sig tillbaka.

Soldaten är inte bara långt hemifrån. Han är i krig. Han är där för att om nödvändigt döda. Och för att om nödvändigt dödas. Och hemma sitter hans kära lilla hjärta, som han längtar så till. Och hans barn – ett eller flera.

– Breven i paketet tar slut. De är elva stycken, alla lika prydliga. Vi vet inte hur många fler som skickades. Vi vet inte vad som hände med soldaten – om han stupade där borta i öst, om han stupade någon annanstans, eller om han fick komma hem till sin hustru, barn, välbehållen, sårad, med förnuftet i behåll.

Tips: Contrariwise

Hos Feuerzeug hittar jag en länk till Contrariwise: Literary Tattoos. Contrariwise är en blogg som jag inte sett förut. Där publiceras bilder av tatueringar med litterära anknytningar, ofta citat, och så får man veta det litterära ursprunget. — Åh, jag som själv funderat på att skaffa nån form av litterär tatuering! (Men vad? Men vad?) — Nå, kul blogg, den här Contrariwise.

Marginalanteckning: Minnets stigar

Min föresats att inte läsa många böcker parallellt har misslyckats. Häromdagen skaffade jag Minnets stigar: En resa bland svenska kyrkogårdar. Det är en tjock, meditativ bok om griftegårdar landet runt. Författarna Per Wästberg och Anita Theorell (vid tillfället gifta) har tillsammans med fotografen Hans Hammarskiöld rest omkring och gjort nedslag där vi förvarar våra döda, och skrivit om det de sett, och fotograferat det de sett. Bilderna är underbara konstverkt. Texterna likaså. Jag brukar dra mig för blomsterprunkande prosa, men det märks att det är elit som har författat: det fungerar, det fungerar mycket bra.

Vid besöket på Ragunda kyrkogård skriver de:

»Kistorna multnar, jorden sjunker som hade ett skalv gått fram. Gräset ordnar sig i veck och upphöjningar. Det liknar en bild av den yttersta dagen då jorden öppnar sig och stenarna faller. Men det är fråga om blott ett mindre uppror underifrån: stenarna vacklar, spricker, men intet mer sker trots sankmarken.« (sid. 50)

Det är mycket vackert.

Att läsaren dessutom får lära sig mycket om begravningskultur passar mig utmärkt.

Citat: Ekelöf om att skriva

»Skriva som om allting vore självklart, först då blir det underbara underbart. Skriva som om allting vore självklart, det är en ytterligt viktig grundsats. Man måste lära sig lita på läsaren, annars kan man aldrig lita på sig själv.«

– Gunnar Ekelöf

Gunnar Ekelöf: En självbiografi (2007), sid. 91.

Bokmässan – igen

Blev skänkt en bokmässebiljett. Det innebär att jag nog tar mig in till Göteborg nästa helg ändå. – Nåt fynd kan jag nog göra – och tröstar jag med det, drar jag med mig kameran och förevigar några litteratörer. Förlag som Symposion (Brutus Östlings förlag), Daidalos, Vertigo och liknande intresserar mig. De massproducerande jättarna kan jag klara mig utan; men hos de mindre och hos de mycket små förlagen kan man emellanåt hitta mer speciella volymer. Dessa är mitt mål.

Gud give att jag hittar parkering lättare i år än förra året...

Psalmanalys 1937/1986

Jag har flera gånger antytt att jag menar att 1986 års psalmbok är undermålig i jämförelse med 1937 års psalmbok. Låt oss slippa antydningar: jag menar att 1986 års psalmbok i litterärt avseende saknar mycket av den tyngd som 1937 års psalmbok har.

I 1986 års psalmbok, den psalmbok som nu används av Svenska kyrkan, och i viss utsträckning av andra samfund, har det kristna budskapet slätats ut, all ångest och allt mörker i tillvaron är nästan borta, och allvaret får inte rum — som det en gång gjorde i den mer poetiska, mer kraftfulla 1937 års psalmbok.

Jag tänker ge ett exempel. En av 1937 års psalmboks vackrare psalmer, till både melodi och text, är psalm 400. Den har där elva verser. Psalmen finns med i kraftigt nedskuren version i 1986 års psalmbok, som psalm 244: där har den två verser. Nedan återfinns 1937-års version med kommentarer. Psalmen skrevs ursprungligen av Gustaf Ållon 1694.

1. Vad kan dock min själ förnöja
vid vår tids eländighet?
Vart vi våra sinnen böja,
är allt obeständighet.
O min själ, betänk och märk,
att vårt väsen och vårt verk
skifta om som månens tider
och att allt förgås omsider.

Psalmförfattaren ger utrymme för leda vid världen och den ytlighet och det elände som finns i tillvaron här och nu. Fåfängligheten som Predikaren talar om, finns representerat, och likaså alltings förvandling: obeständigheten.

2. Människans beslut och handling
dess besvär och tidsfördriv
underkastas jämn förvandling
vanskligt är vårt hela liv.
Flyktig är all konst och råd,
obeständig gunst och nåd,
ovaraktigt vad vi göra,
tänka, tala, se och höra.

Psalmförfattaren beskriver hur själva livet inte är något stabilt, utan något som när som helst kan förändras, likaså lycka och olycka: ingenting är beständigt.

3. Dock, fastän oss ofta kränker
denna världs ostadighet,
när man åter sig betänker,
hugnas hjärtat, ty man vet,
att vår tids och lyckas skick
vårdas av den Faders blick,
som har allt i sina händer
och allt till vårt bästa vänder.

Psalmförfattaren beskriver hur den kristna människan kan vara trygg, trots att hon lever i en värld där allt är ostadigt och skiftar om, för själva tillvaron vårdas ändå av Gud, som till slut vänder allt till den kristna människans bästa.

4. Allt vad vi med ögon skåda,
allt är Gudi underlagt.
Vad vi göra, tänka, råda
står allt i Guds hand och makt.
Vad vi äga han beskär,
vad vi bedja han förär,
allting är uti hans händer.

Psalmförfattaren tröstar sig, med att allting ändå till sist är underlagt Gud; han triumferar över allting som människan kan se, göra, tänka, råda över; själva egendomen som vi äger kommer från honom, och vad vi ber om, det ger han.

5. Att vi stiga upp till heder,
att vår lycka med oss står,
att vi lära konst och seder,
att vår flit belöning får,
sådant och allt annat mer
blott av Herrens godhet sker,
som har allt i sina händer
och allt till vårt bästa vänder.

Psalmförfattaren skänker Gud äran åt det lyckosamma i tillvaron; att vår möda ger lön. Det är Guds förtjänst att vi får det goda i livet som vi ändå får.

6. Att vår tid förnöjsamt skrider,
att vi samla många år,
att vi tälja lugna tider,
att vårt huvud bär grå hår,
att vi se och hugnas vid
våra barn i ålderns tid,
sådant av Guds godhet händer,
som har allt i sina händer.

Psalmförfattaren beskriver också hur det är Guds förtjänst att vi når hög ålder, och får se våra barn växa upp, och åldras i lugn och ro.

7. Däremot, när man beklagar,
att en nyttig levnads lopp
uti mångens halva dagar
oförmodligt hörer opp,
låt oss tro, att Gud ock där
lika vis och nådig är,
som har allt i sina händer
och det till vårt bästa vänder.

Psalmförfattaren beskriver också, att när det onda händer, att en människa i sin ungdom avlider, så får den kristna människan ändå tro, att Gud har en mening med det, och vänder det till det bästa. Psalmförfattaren väjer inte för tragedin i tillvaron, utan resignerar under Guds allvisa råd.

8. När i kroppens alla delar
kraft och värme taga av,
när oss syn och hörsel felar,
när vi luta till vår grav
och vår ande avsked tar
från den boning den nu har,
han till himlens hyddor länder,
hamnande i Herrens händer.

Psalmförfattaren beskriver nyktert åldrandets konsekvenser för människan, när hon hör och ser sämre och börjar ana sin egen död, för att till sist avlida. Psalmförfattaren ser, efter livets mödor, en tillvaro för den kristna människan i himmelen, i Guds händer.

9. Säll är den som det betänker
och i Gudi har sin fröjd.
Han är trygg mot världens ränker
och bland lyckans skiften nöjd.
När han, skild från tidens kval,
vandrar genom dödens dal,
Gud allt till hans bästa vänder,
tar hans själ i sina händer.

Psalmförfattaren beskriver hur tryggheten i livet finns hos Gud; trots att världen omformar sig, så kan den fromma människan vila trygg hos Gud i tiden, men också efter döden, i evigheten, hos Gud: så är allt vänt till det bästa.

10. Säll är den som sina händer
i Guds händer sluter in.
Vart hans värld och lycka vänder
har han dock ett roligt sinn.
Han är nöjd i sorg och nöd,
han har tröst i liv och död.
Allting till hans bästa länder,
han är alltid i Guds händer.

Psalmförfattaren beskriver återigen hur den fromma människan kan vara lugn och nöjd, i och med att hon litar på att Gud alltid håller henne i sina händer. Frid är konsekvensen av tro.

11. Sist, min Gud, jag dig nu beder:
Tag min hand uti din hand,
så att du mig alltid leder,
förer till ditt fröjdeland,
varest ändas allt besvär;
och när loppet slutat är
och jag dig min ande sänder,
tag då den i dina händer.

Den sista versen utgör en överlåtelsebön, där man överlåter styrandet av sig själv åt Gud, i förhoppningen om att Gud leder den kristna människan fram till himmelen, där inga mer besvär finns, och allra sist finns en överlåtelsebön i själva överlåtelsebönen: att den fromma människan, när hon dör, ska få sända sin ande till Gud.

Psalmförfattaren skriver en allvarlig psalm, som behandlar sina läsare som vuxna människor, som förmår handskas med frågor som liv, död, förgängelse och besvikelser. Men samtidigt erbjuder han tröst, i och med att Gud, den allsmäktige, likväl har sista ordet om allting, och kan ge den yttersta belöningen: det eviga livet, till dem som hållit fast vid honom, de som lagt sina liv i hans händer.

Denna vackra, långa, poetiska psalm har stympats förfärligt och vanhelgande i 1986-års psalmbok. Av de elva versarna, är alltså bara två kvar. Och då de två sista versarna, milt språkligt moderniserade. Allvaret stympas. Den heltäckande bild som psalmen i original uppvisar, som ger utrymme för själave, obehag, nöd – finns inte kvar, endast ett rop om att överlämna sin ande – från vad? Ja, det finns inte längre kvar. Att man sedan dessutom väljer att modernisera språket, och göra det samtida, omyndigförklarar återigen läsaren: som om hon inte förstod, som att förståelse måste vara omedelbar, och man inte kunde lära sig förstå den vackra gammalsvenskan.

Aldrig någonsin skulle väl någon få för sig att göra språkliga ingrepp i en dikt av Ekelöf eller Lagerkvist, eller Boye, eller Södergran. — Varför då angripa religiösa texter med sådan hänsynslöshet, i de fall då de faktiskt har poetiska kvaliteter?

Jag är inte kristen. Däremot hade jag kristendomens historia som huvudämne på universitetet, och som ateistisk religionsvetare, läser jag texterna uteslutande som poesi, alltså som självständiga verk, som säger något, främst om människan och hennes tillvaro. Och frågar du mig, så säger psalmen betydligt mindre om människan i sin nuvarande, amputerade skepnad, än vad den en gång gjorde. Det är synd.

Vintagecitat II: Kalligraphie

K a l l i g r a p h i e betyder konsten, att skrifva väl. Här menas icke med ordet skrifva detsamma som att författa eller öfversätta, utan endast en smaklig formning af sjelfva bokstäfverna. Bland de särskilda nationalstilarne anses med rätta den Engelska för den vackraste; men han är ock den svåraste, att kunna lära sig. Om man ser denna stilen skrifven eller graverad af en öfvad och skicklig hand, skall man, så vida man är född med en blick för det sköna, upptäcka deri de skönaste former, de finaste proportioner, den utmärktaste blandning af grofva och fina drag.

– Conversations-Lexicon (1821)

För mycket på en gång

Fem böcker på en gång är för många. Kanske borde rensa i listan, och ta mig an en eller två i taget. Det blir lätt för mycket. Och då är risken större att jag avslutar en bok i förtid om jag för tillfället inte tycker att den är givande. The Haunted: A Social History of Ghosts ligger farligt nära gränsen att bli övergiven nu: den har blivit för torr, och andra böcker lockar mer... Exempelvis Mortuary Confidential: Undertakers Spill the Dirt... Och på nattygsbordet vilar Och världen skälvde, som jag alls inte vill distansera mig för långt ifrån – det är den för bra för... Men den är monolitisk, en tegelsten till formatet, minimal text...

En bok i taget är nog det optimala. Jag vill absolut inte bli läsmätt för att jag blir för spretig i den läsning jag ägnar mig åt samtidigt.

Spökhistorier i e-bok

Jo, nu har jag läst de två första novellerna, samt en rejäl introduktion, i novellsamlingen Modern Ghost Stories från 1921, red. Dorothy Scarbourough, på mobiltelefonen. Novellerna heter »The Willows« av Algernon Blakwood, samt »The Shadows on the Wall« av Mary E. Wilkins Freeman.

För det första, det går uppenbarligen utmärkt att läsa längre texter på en skärm som är av begränsad utsträckning. Mobilen har jag nästan alltid på mig eller i omedelbar närhet. Det innebär att den är lätt att ta fram när jag har en liten stund över, och så kan jag läsa några sidor. Programmet kommer ihåg var jag senast slutade, så det är bara att ta sig fram till boken och fortsätta läsa.

För det andra, genom bokvalet stiftar jag lite bekantskap med gamla tiders spökhistorier. De är ordrika och inte nödvändigtvis särskilt skrämmande (vi som en gång introducerats till japanska skräckfilmer blir oss aldrig mer lika i skräckavseende...), men de är ändå intressanta att läsa. I »The Willows« campar två äventyrare på en liten ö i en flod i östeuropa. Emellertid är det nåt mystiskt med ön; nåt rör sig utanför tältet, och de börjar se och höra besynnerliga saker. I den kortare »The Shadows on the Wall« handlar det om några syskon, vars bror nyligen dött, vilket sammanfaller med en skuggas framträdande på en av väggarna.

Båda novellerna känns mycket viktorianska...

Så, det går alltså utmärkt att läsa böcker på mobilen. Skönt! Och utmärkt praktiskt i de sammanhang där man inte kan få med sig en vanlig bok.

E-bokläsare i mobilen

Jo, jag skaffade en HTC Wildfire. Det är en behändig manick, som jag kan fylla med allehanda nyttiga applikationer. Jag har till exempel skaffat mig en e-bokläsare. Den heter Aldiko – en förfärligt praktisk sak. Följaktligen har jag laddat ner ett gäng böcker från Project Gutenberg, där drygt trettiotusen titlar, vars copyright gått ut, kan nås, kostnadsfritt. Homeros, Dracula, Strindberg, Moby Dick, Shakespeare, Poe, Nietzsche; – you name it – you got it. — På lunchrasten i dag slog jag mig ner på en bänk utomhus och började bläddra i en bok med spökhistorier! – Så praktiskt! Så behändigt! Jag märker, att det går faktiskt att läsa böcker i digitalt format!

Nu är ju böcker i fysiskt format en sak, och digitala böcker en annan. Men nog fan är jag glad för möjligheten att nyttja pauser i vardagen på så vis att jag halar fram mobilen och litteraturerar.

Fragment: Öde

Mars, nån gång på 90-talet

En ny fascination, ett nytt motiv – de onådda himlakropparna...

Tänker på tomma himlakroppar, orörda av folk, sandstormar i öde öknar, miljoner stenblock som ingen slägga träffat, tomma dalar, tomma skyar.

[...]

Tänker på planeterna och himlakropparna som far omkring därute, öde och enorma... alla dessa stenar, dessa öknar, dessa ytor, som ingen människa stört. Men vi ska nå dem. Vi ska bebygga dem, och slunga oss allt längre ut och när jorden en dag sväljs av solen, ska vi vara spridda i galaxen, och vi ska ha fått öknarna att blomstra!

Vindling om poesi, antologier och homo poeticus

När andra pluggar bibelord och använder dem som andliga vapen mot djävulen, vill jag plugga dikter, och använda dem som estetiska vapen mot tillvarons likgiltighet: lite skönhet i en värld så full av lidande... Så, jag samlar på mig diktantologier och söker i dem de dikter som säger något till mig om mitt liv, eller som jag kan använda som människa, viator, vandrare... — Hittade härförleden Hjalmar Gullbergs vackra »Sorgemusik«, som börjar:

»All uppkomst och all födelse
i verklighet och sång
är en vandring mot förödelse
och undergång«

och innehåller strofen

»Ditt namn skall förvittra i den sten
som reses över dina ben«.

Föga upplyftande, kanske, men stämmer väl till eftertanke. Den är för dyster för att användas i mitt jobb som begravningsentreprenör, men fungerar väl som reflexion kring det som jag vanligen sysslar med: döden, de döda, de dödas släktingar.

Och så har vi Ekelöfs »Du säger 'jag' och 'det gäller mig'« med strofer som

»Rättsordning, mänskovärde, viljefrihet,
allt är bilder målade med skräck i verklighetens tomma sal,
skräck att vidgå något bortom rätt och orätt, bortom sats och motsats!«

Ja, poesi har makt att vinna ingång; en bra dikt är kraftfull och förmår på ett ultraestetiskt sätt säga något till mig om min egen situation, om tillvarons beskaffenhet och om omvärlden. Och detta att vi diktar och att vi läser dikter och uppskattar dikter: är inte det något ytterst mänskligt; är inte det något som faktiskt särskiljer oss från andra djur? Homo Poeticus... Det är vi det.

Marginalanteckning: Apokryfiskt

Läser Apokryferna till Nya Testamentet, red. Bertil E. Gärtner. – Apokryferna är de texter som inte kom att platsa i den kanoniska Bibeln, de texter som inte ansågs autentiska, eller inte renläriga. – Fascinerande portar öppnas till det tidigkristna tänkandet, och jag får tillgång till alternativa kristendomar, och tolkningar som kom att förtryckas och kättarförklaras av mainstreamkyrkan... – Hänsynslöst intressant.

Marginalanteckning: Och världen skälvde

Glider in i världen Ayn Rand målar i tegelstenstjocka Och världen skälvde — fantastiskt hur texten får mig att förakta slöddret, inkompetensen, hatet mot den självständiga kreativiteten... fantastiskt vilken sympati jag känner för de effektiva, kyliga huvudpersonerna... Det är skickligt författarskap, som så når känslorna! — Jag är såld.

Bokrecension: Medicinen

Medicinen är skriven av Hans Koppel, pseudonym för Petter Lidbeck. Lidbeck lät själv sin mask falla hos Adlibris häromveckan, och det visade sig, att bakom den cyniska, skarpsynta Koppel doldes en barnboksförfattare.

Jag recenserade Lidbecks Vi i villa för ett tag sedan, och rosade den ordentligt. Nu är det dags att rosa Medicinen.

Medicinen handlar om Johanna, ensamstående mamma med två barn, småfet, hackkyckling där hon jobbar och allmänt kuvad av sina omständigheter. När hon blir snuvad på en solsemester hon erbjuds i egenskap av skribent på resetidning och en arbetskamrat med barn får åka istället funderar hon på hur hon ska kunna hålla sitt löfte till sina egna barn om en resa. Hon ställer upp på ett medicinskt experiment för att tjäna lite extrapengar: att pröva en medicin mot munsår under sextio dagar. Nå, detta får vissa konsekvenser i hennes liv, och de omständigheter hon satt fast i kommer inte längre att vara cementerade.

Lidbeck skriver en mycket rapp och lakonisk prosa, utan att verka korthuggen. Man talar ibland om böcker man inte kan lägga ifrån sig. Om jag någonsin kommit i närheten av en sådan volym, så kan läsningen av Medicinen mycket väl ha varit ett sådant tillfälle. Jag läser långsamt, men Medicinen läste jag ut på en kväll. – Men så är det inte mer än drygt 160 sidor, med generös punktstorlek på typsnittet...

Medicinen utvecklas till en riktig feel good-historia, där man märker att man sitter och hejar på huvudpersonen. Lidbecks porträtt av henne och de omkring henne är mycket träffsäkra; dialogen är stilistiskt utsökt, och mycket naturlig i sin korthet.

Förutom att vara en skildring av ett enskilt människoöde, blir boken även en skildring av svensk medelklass och en alltför snäll persons roll i denna medelklass, där avund är förbjudet, men alla ska glänsa mer än andra. Man vill tidvis skratta igenkännande, och tidvis får igenkännandet mig att bli arg över hur överdjävligt låga människor faktiskt kan vara. Medicinen är en fullträff som underhållningslitteratur.
– – –
Medicinen, Hans Koppel, Månpocket 2010. ISBN: 978-91-7001-753-7.

Martialis revisited IX – ekivokt

Du sover med välutrustade killar,
och vad som står hos dem, Phoebus, står inte hos dig.
Phoebus, jag frågar dig, vad ska jag tro?
Jag ville tro att du var feminin,
men ryktet säger att du inte är en fjolla.

Tolkning av Martialis, Bok III, epigram 73.

Martialis revisited VIII

Jag föredrar en flicka född fri,
men om ingen finns,
är mitt andra val en kvinna som blivit fri.
Därnäst en slavflicka –
men om hon ser bättre ut än de andra,
så ser jag henne som född fri.

Tolkning av Martialius, Bok III, epigram 33.

Bokrecension: Jesus, Interrupted

Jesus, Interrupted: Revealing the Hidden Contradictions in the Bible (and Why We Don't Know About Them) är skriven av religionsvetaren Bart D. Ehrman.

Det fanns en tid då jag menade att Bibeln var sann. Inte bara sann i betydelsen att det den återgav var rätt och riktigt, utan sann i betydelsen att den var verbalinspirerad, som det heter på teologiska – det vill säga att den ner till minsta ord, i originaltexterna, var sådan som Gud avsåg att den skulle vara. Helig Skrift på allvar, alltså. — Några år på universitetet tog mig med besked ur den villfarelsen.

Bart D. Ehrman tog sig själv ut ur evangelisk kristendom, fördjupade sig i bibelvetenskap och den tidiga kyrkans historia, och kom att ägna sig åt att undervisa i just bibelvetenskap och den tidiga kyrkans historia. Även om han i boken, som är förhållandevis personligt skriven, berättar om hur det inte var bibeltexternas problem med sanningen som fick honom att bli agnostiker, utan teodicéproblemet (det vill säga, hur kan det finnas en god Gud med så mycket lidande i världen), menar jag att den historisk-kritiska bibelforskningen som nu är förhärskande i de flesta seriösa utbildninscentra, högskolor och universitet i västvärlden, borde ge vilken kristen människa som helst huvudbry kring hur man faktiskt kan sätta någon som helst tillit till att det som bibeltexterna pratar om har någon intellektuell eller historisk bäring överhuvudtaget.

Jag kan knappast skriva en fullödig refererande recension utan att skriva en egen liten bok, så vad som i denna recensionen presenteras, är bara några glimtar av allt det som Ehrman lyfter fram. För många, i synnerhet kristna, kommer det som nyheter. Även om de flesta, åtminstone svenska, präster fått höra det i sin utbildning – vilket sällan verkar göra avtryck i deras predikantvärv... Men bibelvetenskapen har gjort stora landvinningar under de senaste seklerna.

* * *

Bibeln
Låt oss börja i början, låt oss börja med Bibeln.

Ehrman är specialist på Nya Testamentet, så det är Nya Testamentet som behandlas i Jesus, Interrupted. Nya Testamentet innehåller 27 texter. Det är evangelier, apostlagärningar, brev och en apokalyps. Ehrman har en stor poäng, i att mena att det är viktigt att låta dessa enskilda 27 texter komma till tals i sin egen rätt. Varje författare ska tillåtas säga sitt, utan att genast sättas in i en tolkningsgemenskap med de övriga texterna. Det är trots allt fråga om skrifter som författats under en tidsrymd av omkring femtio år, där författarna själva kommer från olika teologiska inriktningar, och med olika teologiska uppfattningar om centrala frågor som – vem var egentligen Jesus? Vad betydde uppståndelsen? När kommer den yttersta dagen? Vad betydde korsfästelsen? Hur förhåller sig det judiska folket till kristendomen?

När man väl tillåter de olika författarna att komma till tals på sina egna villkor, får de också möjlighet att ge oss sina respektive agendor, utan att de blir uppblandade med de andra författarnas dito. Vi kan då, bara som exempel, se hur bilden av Jesus som sann Gud växer fram. I de tidigaste evangelierna: Markusevangeliet (äldst), Matteusevangeliet och Lukasevangeliet, kallas Jesus aldrig för Gud. Han ses som en Messias, eller som en Guds Son, något som i judisk terminologi absolut inte är samma sak som att säga att han var Gud. Han är, i deras ögon, en person utvald av Gud, utan att själv vara Gud.

Markusevangeliet uppskattas ha skrivits ett antal decennier efter att Jesus dött på korset. Lukas- och Matteusevangeliet bygger delvis på Markusevangeliet och andra separata källor. Författarna till evangelierna är okända. Trots att de fått namn efter apostlar eller personer som sägs ha stått apostlarna nära, finns det ingenting i evangelierna själva som säger att det faktiskt var de personerna som skrev dem.

Men evangelierna skrevs alltså en god tid efter att Jesus korsfästs. Under decennierna i mellantiden fördes berättelserna om Jesus vidare muntligt. Eftersom de spreds av anhängare till Jesus, är det inte svårt att tänka sig, att berättelserna formades efter deras förväntningar. Man kan med nutida språkbruk använda termen propaganda. Och på något sätt är det just vad berättelserna måste ha varit: de spreds för att bygga upp de redan kristna, och att vinna nya människor för den nya tron, som vid det laget bara var en variant av judendomen.

När Johannesevangeliet skrevs, några decennier efter de tre första evangelierna, har synen på Jesus fortsatt att utvecklas. Nu beskrivs han som Gud. Det budskap om att Jesus snart skulle komma tillbaka, som finns i de första evangelierna, där det var så poängterat, att Jesus själv sades ha sagt att han skulle komma tillbaka redan i de församlades livstid, har i Johannesevangeliet tonats ner betydligt. Vi är nu ändå sextio, sjuttio år ifrån korsfästelsen, och befinner oss omkring år 100.

Men åter till författarfrågan. Vilka var Jesu lärjungar? – Enkla människor, bönder, fiskare från den judiska landsbygden, outbildade och med all sannolikhet analfabeter. Ehrman beskriver att omkring tio procent av folket i romarriket bör ha varit läskunniga. Och dessa få återfinner man oftast i överklassen, eller bland överklassens skaror av tjänare, vars jobb krävde att de kunde läsa. Det är föga sannolikt, således, att Johannes och Matteus kunde skriva. Ingenting i bibeltexternas berättelser tyder på att de kunde läsa, än mindre skriva. – Det är alltså föga sannolikt att de författade de texter som fått bära deras namn.

»...who were Jesus' disciples? Lower-class, illiterate, Aramaic-speaking peasants from Galilee. [...] What we learn stands completely at odds with what we know about the disciples of Jesus. The authors of the Gospels were highly educated, Greek-speaking Christians who probably lived outside Palestine.« (sid. 106)

Och så har vi Paulus brev. Åtskilliga av breven som skrivits i hans namn, är förfalskningar. Eller, med en eufemism, pseudoepigrafiska. För att avgöra detta, har man sett på meningsbyggnad, ordbruk, teologi och liknande, och jämfört med de brev som med största sannolikhet faktiskt skrivits av Paulus, såsom Romarbrevet och 1 Korintierbrevet. Man har närstuderat vilka ord som använts, och sett hur författaren till de påstått paulinska breven använder ord som aldrig åtefinns hos de äkta paulinska breven, men som däremot var vanliga i kristna sammanhang hundra år senare...

Sammanfattningsvis, angående författarskapet till bibeltexterna i Nya testamentet, skriver Ehrman:

»Of the twenty-seven books of the New Testament, only eight almost certainly were written by the authors to whom they are traditionally ascribed [...]« (sid. 136)

Jesus
Ehrman menar i Jesus, Interrupted, och för en enastående argumentering för sin uppfattning, att Jesu som historisk person var en apokalyptisk predikant. När Ehrman närstuderar texterna i Nya testamentet, och använder vissa historievetenskapliga metoder, landar han i uppfattningen, att Jesus som historisk person under århundradena (och för all del decennierna) närmast efter korsfästelsen utsätts för en mytologisering av sällan skådat slag. Men i själva verket var det kanske inte värre, än att Jesus predikade bättring, med starkt inslag av det apokalyptiska budskapet, att Guds rike nu var nära, mycket nära: det vill säga, att Gud skulle ingripa i historien och komma till deras räddning som bättrat sig och lyssnat till Jesu budskap.

Allt tyder på att Jesus som historisk person var en synnerligen marginell företeelse. Det finns inga samtida historiska belägg för att hans ens funnits. Samtliga av de få tidiga utombibliska referenser som finns, är dock skrivna långt efter att Jesu korsfästelse ägt rum, när anhängarna till Jesus hunnit börja ta de första stegen mot en egen religion, separat från judendomen. (jmf. sid. 148f)

Motsägelserna
Bokens titel ger sken av att hela boken handlar om motsägelser i Bibeln. Så är inte fallet. Endast ett kapitel behandlar uppenbara motsägelser. Resten av boken ägnas åt en behagligt avslappnad genomgång av den historisk-kritiska bibelforskningens intressanta resultat.

För de flesta människor är det en självklarhet att det kan finnas motsägelser i Bibeln, för de flesta människor ser inte Bibeln som något annat än en gammal, förlegad bok. Men det finns de, fortfarande (jag vet, jag var en av dem), som menar att det omöjligt kan finnas motsägelser i Bibeln, eftersom den är Guds Ord. Faller Skriften, faller hela religionen. – Därför kan det ändå vara angeläget att ta upp några av de motsägelser som Ehrman presenterar.

– I Markusevangeliet korsfästs Jesus på fredagen. I Johannesevangeliet på torsdagen.

– Jesus lär ha fötts under det att Herodes var kung och Quirinius guvernör. Problemet är bara det att Quirinius blev guvernör sex år efter att Herodes dött, och de två magistraten överlappade aldrig varandra.

– I Matteusevangeliet och i Lukasevangeliet (de enda evangelierna som säger något alls om Jesu födelse) finns det var sin släkttavla över Josefs anfäder. De stämmer inte överens. I Matteusevangeliet skriver till och med evangelisten att det mellan varje släktled i uppräkningen är fjorton led, och så räknar han upp fjorton namn i varje led. Förutom när han inte gör det. I det tredje ledet räknar han nämligen bara upp tretton – trots att han just sagt att det är fjorton. Genealogierna stämmer dessutom inte överens med släkttavlorna i Gamla testamentet.

– I Matteusevangeliet tar Judas livet av sig genom att hänga sig. I Apostlagärningarna står det hur han kastade sig framlänges och sprack, så att inälvorna trängde fram.

– I Matteusevangeliet drar lärjungarna till Galiléen direkt efter Jesu uppståndelse. I Apostlagärningarn blir de kvar i Jerusalem i femtio dagar.

– I Matteusevangeliet 27:9-10 citeras profeten Jeremia, står det. Problemet är bara att det är profeten Zackarias som citeras.

Samtliga av dessa motsägelser, som kan synas fullkomligt bisarra att hänga upp sig på för den sekulariserade läsaren, kan och borde agera sprängstoff för den läsare som faktiskt menar att Bibeln är gudomligt inspirerad och inte innehåller någon lögn, åtminstone inte i originalhandskrifterna (som vi ju inte har tillgång till längre).

* * *

Jag har tillåtit mig att skriva långt i detta ämne, eftersom det ligger mig så nära. Jag är religionsvetare, och kristendom är ett av de ämnen som jag intresserar mig mest för rent generellt, nu från en ateists perspektiv. — Jag gör på intet sätt rättvisa åt Ehrman i dessa korta nedsänkningar i hans kunskap. Varje uppfattning han framför i boken, är i regel också belagd med argument. En refererande recension som denna skulle bli åt helvete för tung att läsa, om jag också tog med alla hans förklaringar till varför han drar de slutsatser som han gör.

Jag skulle vilja gå ut med en vädjan. Ni präster, som läser det här – läs boken. Ni har en gång tragglat med bibelvetenskap på universiteten: varför hör man så sällan nåt om vetenskapliga resultat från bibelforskningen från era predikstolar? Ni kristna, som läser det här – läs boken. I synnerhet om ni går omkring och kallar Bibeln ofelbar. Ni kommer att bli överraskade.

Och ni som inte bryr er ett skit om Bibeln och kristendomen – ni kan nog läsa Jesus, Interrupted med viss behållning ändå, åtminstone för den insikt i urkyrkans dynamik som boken bjuder på. Själv är jag innerligt glad för att jag friskade upp mina kunskaper om historisk-kritisk bibelforskning igen. Bibeln blir inte mindre intressant, för att man lär sig mer om den.
– – –
Jesus, Interrupted: Revealing the Hidden Contradictions in the Bible (and Why We Don't Know About Them), Bart D. Ehrman, HarperCollins 2010. ISBN: 978-0-06-117394-3.