Mars, nån gång på 90-taletEn ny fascination, ett nytt motiv – de onådda himlakropparna...
Tänker på tomma himlakroppar, orörda av folk, sandstormar i öde öknar, miljoner stenblock som ingen slägga träffat, tomma dalar, tomma skyar.
[...]
Tänker på planeterna och himlakropparna som far omkring därute, öde och enorma... alla dessa stenar, dessa öknar, dessa ytor, som ingen människa stört. Men vi ska nå dem. Vi ska bebygga dem, och slunga oss allt längre ut och när jorden en dag sväljs av solen, ska vi vara spridda i galaxen, och vi ska ha fått öknarna att blomstra!
Om jag minns rätt, refererade Heberlein i "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" till någon som beskrev universum likt ett hotell. För varje rum som blir upptaget, uppstår ett nytt rum..! Fascinerande tanke.
SvaraRadera