Psalmanalys 1937/1986

Jag har flera gånger antytt att jag menar att 1986 års psalmbok är undermålig i jämförelse med 1937 års psalmbok. Låt oss slippa antydningar: jag menar att 1986 års psalmbok i litterärt avseende saknar mycket av den tyngd som 1937 års psalmbok har.

I 1986 års psalmbok, den psalmbok som nu används av Svenska kyrkan, och i viss utsträckning av andra samfund, har det kristna budskapet slätats ut, all ångest och allt mörker i tillvaron är nästan borta, och allvaret får inte rum — som det en gång gjorde i den mer poetiska, mer kraftfulla 1937 års psalmbok.

Jag tänker ge ett exempel. En av 1937 års psalmboks vackrare psalmer, till både melodi och text, är psalm 400. Den har där elva verser. Psalmen finns med i kraftigt nedskuren version i 1986 års psalmbok, som psalm 244: där har den två verser. Nedan återfinns 1937-års version med kommentarer. Psalmen skrevs ursprungligen av Gustaf Ållon 1694.

1. Vad kan dock min själ förnöja
vid vår tids eländighet?
Vart vi våra sinnen böja,
är allt obeständighet.
O min själ, betänk och märk,
att vårt väsen och vårt verk
skifta om som månens tider
och att allt förgås omsider.

Psalmförfattaren ger utrymme för leda vid världen och den ytlighet och det elände som finns i tillvaron här och nu. Fåfängligheten som Predikaren talar om, finns representerat, och likaså alltings förvandling: obeständigheten.

2. Människans beslut och handling
dess besvär och tidsfördriv
underkastas jämn förvandling
vanskligt är vårt hela liv.
Flyktig är all konst och råd,
obeständig gunst och nåd,
ovaraktigt vad vi göra,
tänka, tala, se och höra.

Psalmförfattaren beskriver hur själva livet inte är något stabilt, utan något som när som helst kan förändras, likaså lycka och olycka: ingenting är beständigt.

3. Dock, fastän oss ofta kränker
denna världs ostadighet,
när man åter sig betänker,
hugnas hjärtat, ty man vet,
att vår tids och lyckas skick
vårdas av den Faders blick,
som har allt i sina händer
och allt till vårt bästa vänder.

Psalmförfattaren beskriver hur den kristna människan kan vara trygg, trots att hon lever i en värld där allt är ostadigt och skiftar om, för själva tillvaron vårdas ändå av Gud, som till slut vänder allt till den kristna människans bästa.

4. Allt vad vi med ögon skåda,
allt är Gudi underlagt.
Vad vi göra, tänka, råda
står allt i Guds hand och makt.
Vad vi äga han beskär,
vad vi bedja han förär,
allting är uti hans händer.

Psalmförfattaren tröstar sig, med att allting ändå till sist är underlagt Gud; han triumferar över allting som människan kan se, göra, tänka, råda över; själva egendomen som vi äger kommer från honom, och vad vi ber om, det ger han.

5. Att vi stiga upp till heder,
att vår lycka med oss står,
att vi lära konst och seder,
att vår flit belöning får,
sådant och allt annat mer
blott av Herrens godhet sker,
som har allt i sina händer
och allt till vårt bästa vänder.

Psalmförfattaren skänker Gud äran åt det lyckosamma i tillvaron; att vår möda ger lön. Det är Guds förtjänst att vi får det goda i livet som vi ändå får.

6. Att vår tid förnöjsamt skrider,
att vi samla många år,
att vi tälja lugna tider,
att vårt huvud bär grå hår,
att vi se och hugnas vid
våra barn i ålderns tid,
sådant av Guds godhet händer,
som har allt i sina händer.

Psalmförfattaren beskriver också hur det är Guds förtjänst att vi når hög ålder, och får se våra barn växa upp, och åldras i lugn och ro.

7. Däremot, när man beklagar,
att en nyttig levnads lopp
uti mångens halva dagar
oförmodligt hörer opp,
låt oss tro, att Gud ock där
lika vis och nådig är,
som har allt i sina händer
och det till vårt bästa vänder.

Psalmförfattaren beskriver också, att när det onda händer, att en människa i sin ungdom avlider, så får den kristna människan ändå tro, att Gud har en mening med det, och vänder det till det bästa. Psalmförfattaren väjer inte för tragedin i tillvaron, utan resignerar under Guds allvisa råd.

8. När i kroppens alla delar
kraft och värme taga av,
när oss syn och hörsel felar,
när vi luta till vår grav
och vår ande avsked tar
från den boning den nu har,
han till himlens hyddor länder,
hamnande i Herrens händer.

Psalmförfattaren beskriver nyktert åldrandets konsekvenser för människan, när hon hör och ser sämre och börjar ana sin egen död, för att till sist avlida. Psalmförfattaren ser, efter livets mödor, en tillvaro för den kristna människan i himmelen, i Guds händer.

9. Säll är den som det betänker
och i Gudi har sin fröjd.
Han är trygg mot världens ränker
och bland lyckans skiften nöjd.
När han, skild från tidens kval,
vandrar genom dödens dal,
Gud allt till hans bästa vänder,
tar hans själ i sina händer.

Psalmförfattaren beskriver hur tryggheten i livet finns hos Gud; trots att världen omformar sig, så kan den fromma människan vila trygg hos Gud i tiden, men också efter döden, i evigheten, hos Gud: så är allt vänt till det bästa.

10. Säll är den som sina händer
i Guds händer sluter in.
Vart hans värld och lycka vänder
har han dock ett roligt sinn.
Han är nöjd i sorg och nöd,
han har tröst i liv och död.
Allting till hans bästa länder,
han är alltid i Guds händer.

Psalmförfattaren beskriver återigen hur den fromma människan kan vara lugn och nöjd, i och med att hon litar på att Gud alltid håller henne i sina händer. Frid är konsekvensen av tro.

11. Sist, min Gud, jag dig nu beder:
Tag min hand uti din hand,
så att du mig alltid leder,
förer till ditt fröjdeland,
varest ändas allt besvär;
och när loppet slutat är
och jag dig min ande sänder,
tag då den i dina händer.

Den sista versen utgör en överlåtelsebön, där man överlåter styrandet av sig själv åt Gud, i förhoppningen om att Gud leder den kristna människan fram till himmelen, där inga mer besvär finns, och allra sist finns en överlåtelsebön i själva överlåtelsebönen: att den fromma människan, när hon dör, ska få sända sin ande till Gud.

Psalmförfattaren skriver en allvarlig psalm, som behandlar sina läsare som vuxna människor, som förmår handskas med frågor som liv, död, förgängelse och besvikelser. Men samtidigt erbjuder han tröst, i och med att Gud, den allsmäktige, likväl har sista ordet om allting, och kan ge den yttersta belöningen: det eviga livet, till dem som hållit fast vid honom, de som lagt sina liv i hans händer.

Denna vackra, långa, poetiska psalm har stympats förfärligt och vanhelgande i 1986-års psalmbok. Av de elva versarna, är alltså bara två kvar. Och då de två sista versarna, milt språkligt moderniserade. Allvaret stympas. Den heltäckande bild som psalmen i original uppvisar, som ger utrymme för själave, obehag, nöd – finns inte kvar, endast ett rop om att överlämna sin ande – från vad? Ja, det finns inte längre kvar. Att man sedan dessutom väljer att modernisera språket, och göra det samtida, omyndigförklarar återigen läsaren: som om hon inte förstod, som att förståelse måste vara omedelbar, och man inte kunde lära sig förstå den vackra gammalsvenskan.

Aldrig någonsin skulle väl någon få för sig att göra språkliga ingrepp i en dikt av Ekelöf eller Lagerkvist, eller Boye, eller Södergran. — Varför då angripa religiösa texter med sådan hänsynslöshet, i de fall då de faktiskt har poetiska kvaliteter?

Jag är inte kristen. Däremot hade jag kristendomens historia som huvudämne på universitetet, och som ateistisk religionsvetare, läser jag texterna uteslutande som poesi, alltså som självständiga verk, som säger något, främst om människan och hennes tillvaro. Och frågar du mig, så säger psalmen betydligt mindre om människan i sin nuvarande, amputerade skepnad, än vad den en gång gjorde. Det är synd.