Bokrecension: No Kid

No Kid: 40 skäl att inte skaffa barn är skriven av psykoanalytikern och tillika modern Corinne Maier. Det är en knivskarp uppgörelse med dogmen att barn är bra. Det är inte en politiskt korrekt text nånstans, och därför desto viktigare.

Jag tycker inte om att gå i affären, när en morsa med hela sin familj (fadern frånvarande) står framför mig i kön, ungarna envisas med att få lägga upp varje vara på bandet (en i taget, ordentligt utspridda), pratar om allt och när ingen lyssnar omedelbart ökar ljudstyrkan i direkt paritet med den väntan de får utstå för att få en reaktion. Jag tycker inte om att sitta på bussen, när en morsa med barnvagn (fadern frånvarande) ska ombord, och med en självklarhet som bara en mor med barnvagn kan ha, ska ta upp fyra platser. Extra bonus utfaller om ungen är ledsen och skriker. Jag tycker inte om att besöka folk med ohållna ungar; säger de nåt oförskämt till mig (jo, det har hänt), ler måhända föräldrarna, som om de små sagt något gulligt. Jag tycker inte om att gå på offentliga tillställningar, där det är så självklart att någons unge ska sitta på axlarna till en stolt farsa, och så skymma utsikten för de hundra personer som står bakom honom.

Kort sagt: barn är inte gudomliga.

Det är tesen Maier för fram i sin fyrtio kapitel långa bok. Hon kritiserar såväl individer som samhälle där människors avkommor behandlas som gudar, och tillbeds i barnkammartempel till brädden fyllda med plastleksaker i grälla färger. Maier menar, att barn är ett val, inte nödvändigtvis en rättighet eller ens en nödvändighet; det är fullt legitimt att välja bort barn, eftersom de olägenheter de ställer till med genom sin blotta existens är överväldigande. Man är då inte nödvändigtvis barnlös – utan barnfri.

Maier knackar hål på de myter som kringgärdar barnaskapet och föräldraskapets symbios. Hon vågar säga det som få föräldrar skulle våga säga:

»Ett spädbarn som fötts är faktiskt fult som stryk: ansiktet rödbrusigt och uppsvällt, obefintliga ansiktsdrag, blicken överdragen med en blåaktig hinna – allt borde väcka avsky hos oss. De alltfler unga föräldrar som pryder sina födelseannonser med foton på sin avkomma verkar inte märka att de är de enda (tillsammans med de egna föräldrarna) som finner nöje i denna slags avbild.« (sid. 29)

Ett barn, fortsätter Maier, ställer till det utav bara helvete för de nya föräldrarna. Nätterna försvinner i vakande vid den gråtande lilla organismen, spontana egna nöjen med sin älskling (och då syftar jag på partnern) blir ohyggligt svåra att få till, eftersom man trots allt har vett nog att inte ta med den där skrikande saken överallt, exempelvis på bion eller den fina restaurangen, till och med planerade utflykter, som ett besök på museum eller annat blir svårgenomfört, om man inte är beredd på att avbryta besöket efter fem minuter (efter att biljetter köpts), eller dra runt på en tjurig bebis i några kvartar till. Exotiska resmål som inte är all-inclusive, blir snårnådda. För att inte tala om hur erotiken blir lidande, både på grund av ungens existens och de fysiska problem som kvinnan drabbas av efter en förlossning. Röker du? Sluta. Dricker du gärna ett glas vin? Det är väl inte så bra...

Sen kommer skulden. Dagens föräldrar i medelåldern dras med skuld över att deras mödrar var hemmafruar, som försakade den egna karriären för att ta hand om sina ungar. Följaktligen känner dagens föräldrar en plikt att inte göra sammalunda: att för sina mödrars skull faktiskt våga satsa på arbetslivet. Emellertid kvarstår kravet på att ge barnet så god uppfostran och så gott omhändertagande som möjligt; bördan blir således dubbel: skulden för att man inte hinner arbeta tillräckligt, skulden för att man inte hinner vara hemma med barnen tillräckligt.

Och så barnets oskuld. Ytterligare en myt för Meier att ge sig på med full kraft.

»Barnets oskuld – det sa redan Augustinus – hänger ihop med dess svaga lemmar, inte med dess avsikter. Barn är som hundar: om de vore två eller tre gånger så stora skulle de vara vilddjur – ens bästa ovän.« (sid. 55)

Barn är själviska. För dem finns bara de själva; utanför dem: inga andra än de som kan tillgodose deras behov, vare sig det handlar om att de vill ha den leksaken, eller förmågan att ställa sig alldeles hastigt helt stilla mitt i gången på Ica, vare sig det kommer en sliten arbetare med sin vagn bakom ungen, eller inte. Barn är farliga. Tänk tillbaka till skolåldern; antingen har du förträngt skolgårdens tyranni och strikta hierarki, eller så minns du den och förstår: barn är farliga.

Och så begränsas familjen. Så många löneslavar på arbeten de alls inte trivs med, där de är lika utbytbara som mattan de står på, eller glasen över diskhon. De arbetar för att försörja sig, och ser pengarna plöjas ner i leksaker och barnkläder, barnmat och barnvagnar; senare biobiljetter, skolprylar, märkesskor och annat: barn är ett tjugoårigt åtagande... Men är då inte barn sin egen belöning? Frågar du Meier är det inte det: också det är en illusion:

»Ett samhälle där livet begränsas till att tjäna sitt bröd och föröka sig är ett samhälle utan framtid, för där finns inga drömmar. Att skaffa barn är bästa sättet att undvika funderingar om livets mening, eftersom allting rör sig kring dem; de gör att man slipper alla existentiella frågor.« (sid. 96)

Och ve den som inte förmår göra sitt barn lyckligt! Det överjordiska målet är det: tvånget att uppfostra ett lyckligt barn... Så blir pressen än tyngre... Eftersom de flesta barn i dag är planerade, står också skyhöga förväntningar på dem: de ska vara perfekta, det är den hemliga önskan...

Så, Meier svider att läsa för den som fortfarande står kvar i mytologin att barn är gudomliga, målet med existensen; rättfärdigandet av föräldrarnas liv... Hon sätter fingret på vad som måste vara mycket ömma punkter för mödrar och fäder som viker sig dubbla (måhända i stor frustration) för att tjäna sina små prinsar och prinsessor. Och därför, för att boken är så brutalt rak, blir den oerhört givande att läsa, och den anbefalls var och en som går i tankarna att föröka sig, att sätta fler barn till världen i en överbefolkad och likriktad värld... Tål du läsningen av Meier, vare sig hon skriver om födselaktens fysiska våndor, eller föräldraskapets psykologiska martyrium; ja, kanske är du ändå en av dem som skulle förmå utsätta dig för den asketiska gärningen att bli förälder...
– – –
No kid: 40 skäl att inte skaffa barn, Corinne Maier, Schibsted Förlagen 2008. ISBN: 978-91-7738-782-4.

Jo, jag gick på bokrean

Jo, jag tog mig till bokrean en sväng på lunchrasten. Det var som jag förväntat mig: gottköpupplagor av fjolårets bästsäljare: dyrare än pocket, billigare än hardcover. Alltså köper jag hellre en pocket på nätet och får samma text till lägre pris. Bokrean torde haft sin storhetsperiod innan internetbokhandlarna slog igenom ordentligt. – Tanken på att, som förr, stå utanför Wettergrens på Avenyn vid midnatt, känns nu ganska främmande.

Så jag köpte inte Hypnotisören. Däremot köpte jag De bästa svenska dikterna, som satts samman av Jan Olov Ullén, som tydligen gjort lyrikprogram för radion (låt mig gissa att kanalen varit P1). Den verkar bra; den rymmer visserligen en mängd äldre poesi, men även en försvarlig del 1900-talspoesi.

Jag kan tänka mig att jag tar en sväng förbi en konkurrerande bokhandlarkedja, och ser om utbudet skiljer sig nåt. Kanske har de ett större urval poesi än vad jag hittade på Akademibokhandeln.

Fuck Facebook!

Jag har börjat tröttna på sociala medier. Inte bloggen; den är ett sätt för mig att på ett naturligt sätt få reflektera över det jag läser och det jag skriver. – Men jag tänker på Facebook (eller för den som är behäftad med sånt: Twitter). Jag undrar hur många som, med mig, kan komma på sig själva, med att sitta och uppdatera statusen flera gånger, bara för att se om nån av de där hundrafemtio, tvåhundrafemtio ytligt bekanta människorna skrivit nåt om att de åkt och handlat, att de ska ut och festa, eller om nån av dem formulerat en klyftig, cynisk kommentar om vad det nu kan vara.

Men jag tänker även på medier i bredare betydelse: idiot-teve, idiot-radio. Jag märker att jag lyssnar på P1 allt mer; och jag bryr mig inte ett skit om att det verkar pretentiöst: det är helt enkelt högre kvalitet på programmen där. Det är längre reportage; det som sägs får ta plats. Det är inte en loop av femton skitlåtar som repeteras, repeteras, repeteras, etc, etc. Jag märker att jag tröttnar på sit-coms, och följer allt färre serier; jag ser hellre riktiga filmer.

Ska jag ge mig några riktlinjer? Så här:
1. Gå in på Facebook högst en gång om dagen.
2. Lyssna endast på P1 och P2 alla de timmar jag sitter i bilen.
3. Se inte på teve som tidsfördriv.

Och två drömmar:
4. Läs mer.
5. Skriv mer.

Och det viktigaste av allt:
6. Umgås mer med högst älskade sambon.

Detta är min kamp mot vulgariseringen! Det är min kamp för att bli pretentiös! Detta är min kamp för att fylla livet med det som är värdefullt, hellre än med det som är utfyllnad.

På't igen...

Fjodor Dostojevskij (1821-1888)

Efter idogt letande återfann jag Brott och straff bakom några böcker i en hylla. Som jag letat! I väntan på utskicket av Mannen utan egenskaper av Robert Musil kanske man skulle ta och försöka sig på Brott och straff igen. Det var åtta år sedan sist...

Den perfekta volymen

Nu vet jag vad jag vill ha! Jag vill ha en poesiantologi! Inte ett tjockt åbäke, utan en händig volym. Mindre än en pocketbok, hårda pärmar, exklusivt supertunt papper, utsökt tryckkvalitet och typografi. Fyrahundrafemtio sidor. Liten text. Fullmatad med vår bästa poesi: Ekelöf, Boye, Lagerkvist. Men också utländsk: Ginsberg, Kerouac, Whitman, Atwood. Och kanske kan också utdrag ur världslitteraturen få finnas med: utdrag ur Illiaden, ur Eddan, ur Bibeln, ur Bhagvad-Gita och ur På spaning efter den tid som flytt, Mannen utan egenskaper, Kafkas dagböcker och så vidare...

– Säg en eller två texter på varje sida; det blir kanske sexhundra, sjuhundra texter totalt. Tematiskt anordnade – som i en psalmbok.

Under andra världskriget bar många soldater omkring på ett Nya testamente. Nu, för oss, kunde gott ett sekulärt alternativ få finnas till: Poesi kan den heta... Och den boken skulle få följa med mig överallt...

Nog vore det märkligt om ingenting sånt finns åtminstone i den engelskspråkiga världen; nån som sett nåt? Nån som rentav har något sånt? Låt mig få veta!

Fragment: Lärare

Jag vet mycket väl att du sitter & skriver nåt annat än vad jag sagt åt dig (det jag sagt är helt säkert tråkigt, mycket tråkigt). Jag vet mycket väl att du sitter vid din bänk & skriver dålig poesi (jag har läst fyrahundra dikter om fyrahundra brustna hjärtan). Jag vet mycket väl att du hellre skulle dö än att visa det för svinen som sitter omkring dig (vad vore poesi utan en lidande poet).

Stiernhielm

Läser systematiskt antologin Levande svensk poesi, med ett urval sammansatt av Björn Håkansson. Jag gillar den, eftersom den, till skillnad från andra poesiantologier, ger ordentligt utrymme för samtida poesi, och inte stannar nån gång på 1800-talet.

Jag har nått till Georg Stiernhielm (d. 1672), vars hexameterdikt »Herkules« präntat in sig från gymnasietiden som en dikt man inte riktigt förstår varför den fått sån plats i litteraturhistorien. Jag omvärderar nu.

Herkules träffar kvinnan Lusta, och hon håller ett tal:

»Tag dine gåvor i akt, medan åren och dagarne lida,
sätt dine krafter i bruk, förrän åldren och gråhåren yppas!«

»människoliv som rök försvinner i vädret.«

»Döden själver är Intet och gör allting Allsintet.«

»Solen bärgas, och var dag vanskar han ljuset i mörker
men kommer upp och mörnar igen var morgon å skiftes.
Människoliv icke så! När det en gång skrider under,
kommer'et aldrig igen men blir i det eviga mörka.
Detta betänk, och lev så länge du lever i världen!«

Läsningen fortsätter.

Fragment: In the Image of Ginsberg

Busshållplats & snön; kärringar & ungtuppar (studenter)
de som vet allt & som inte behöver nån
men behöver alla

Busshållplats & regn; gubbar & kajaltöser (se mig! se mig!)
de som fåfängan fångat & som inte behöver nån
men behöver alla

Busshållplats & slask; poeten (den riktige)
den som ingenting vet & som skriver & lever det
& är självständig

Om att återskapa det förflutna

Få författare har förmåga att kombinera fackmannamässig vederhäftig med romanskrivarens stilsäkerhet; Peter Englund är emellertid en av dem.

Nu läser jag Englunds Stridens skönhet och sorg, som jag hittade för en symbolisk summa i Icabutiken i kvarteret. Det var ett riktigt fynd. I Stridens skönhet och sorg möter läsaren ett tjugotal fullt autentiska människor och fragment av deras levnadsöden, som Englund framställer för oss och lyfter fram ur historiens dunkel. Människorna levde under första världskriget. De är i stort sett glömda av allmänheten, trots att bara ett knappt sekel gått.

Englund har rekonstruerat bitar av deras liv, och genom idogt informationsgrävande, och genom att läsa dagböcker av de dödas händer, når han fram till dem och gör dem levande, inte som figurer av papper och bläck, utan som varelser av kött, som varelser som nyss kunde gått ut ur dörren, som varelser som nyss kunde passerat oss på väg till jobbet.

Peter Englund är författare. Han har förmågan att fylla ut en bok från första sidan till sista, och har ingen anledning att be om ursäkt för att sidantalet i hans böcker kan bli stort. Hans berättelser behöver det. Hans berättelser bär upp böckernas volym.

Peter Englund är elit.

Bokrecension: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är skriven av teologen Ann Heberlein.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är en mycket närgående, självbiografisk beskrivning av hur det är att leva med bipolär sjukdom, det som tidigare kallades manodepressivitet. Skildringen kan uppfattas som självupptagen; Heberlein drar sig inte för att berätta om sin inkomst och sina förtjänster; å andra sidan drar hon sig inte heller för att berätta om sina enorma skulder och sina panikångestattacker och självmordstankar. Det är på så vis en mycket naken berättelse.

Ju längre jag läser i boken, desto mer får jag känslan av att boken utgör ett enda långt avskedsbrev. I slutet blir det också explicit förklarat, att Heberlein önskar att förtjänsten för boken, som hon hoppas blir stor (inte minst i och med att hon tänkt ta livet av sig), ska gagna hennes familj. Men på grund av att boken alltmer får karaktär av ett avsked, blir den också tilltagande ansträngande att läsa: Heberlein är klarsynt och klartänkt: hon beskriver självmordet ur olika författares synvinklar, väger för och emot. Inget tjafs.

Boken är också ett lysande försvar för dem som lider av psykiska sjukdomar, och som får möta kommentarer som »ryck upp dig« eller »alla känner sig lite nere ibland«:

»Jag behöver vård. Jag behöver psykiatrisk vård. Medicin. Det finns fler som jag. Vi är ganska många. Vi lever med en dödlig sjukdom. Det är faktiskt så. Det handlar inte om att skärpa sig och ta sig samman. Det här är ett tillstånd som kräver kvalificerad medicinsk vård. Varje år dör ungefär ettusenfemhundra svenska för egen hand. Det är många. Det är fler än som dör i trafikolyckor. Jag är övertygad om att det går att rädda ett par hundra av de här ettusenfemhundra. Jag tror att några av dem vill bli räddade. Jag tror faktiskt det.« (sid. 154)

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är skriven på ett lättillgängligt och lättflytande språk. Det är vackert. Heberlein skriver att hon alltid varit en skrivande människa, och det märks: hon skriver mycket bra.

Heberlein tog inte livet av sig. Men i samband med att boken släpptes försvann hon; på utgivningsdagen gav hon sig till känna igen.
– – –
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, Ann Heberlein, Månpocket 2010. ISBN: 978-91-7232-171-7.

Citat: Oscar Wilde

»I never travel without my diary. One should always have something sensational to read in the train.«

– Oscar Wilde

Bokrecension: Som en roman

Som en roman är skriven av Daniel Pennac.

Som en roman har i huvudsak två avdelningar: den första berättar om Pennacs liv och relation till läsande, och om hans bekymmer över att tonårssonen inte alls finner samma glädje i böcker som han själv gör. Han resonerar på ett ledigt och mycket behagligt, om än franskt blomsterprunkande, språk. Själv är han lärare, och han vill se ett otvunget läsande, där läsaren och eleven frigörs från kraven på att kommentera, ja, att ens tvunget förstå: själva läsupplevelsen måste, verkar han mena, stå i centrum för att skapa ett genuint intresse för läsandet och allt vad det för med sig.

Den andra avdelningen utgörs av ett manifest om läsarens rättigheter:

1. Rätten att inte läsa.
2. Rätten att hoppa över sidor.
3. Rätten att inte läsa färdigt en bok.
4. Rätten att läsa om.
5. Rätten att läsa vadsomhelst.
6. Rätten till bovaryismen.
7. Rätten till att läsa varsomhelst.
8. Rätten att läsa här och där.
9. Rätten att läsa högt.
10. Rätten att tiga.

Det är naturligtvis ett manifest som jag skriver under på varenda punkt. Bovaryismen syftar på, förklarar Pennac, att läsa uppslukad: som en ungdom som slukar dåliga deckare; det blir rätten att läsa även dålig litteratur, för att förhoppningsvis med tiden genomskåda dess repetitiva klichéer.

Boken är full av anekdoter. Punkten sju illustreras av författarens iver att under värnplikten gång på gång frivilligt anmäla sig för att städa toaletterna. Han städade dem, i femton minuter, och kunde sedan ägna en god stund åt att ta sig igenom Nikolaj Gogols samlade verk i en volym: 1900 sidor. På översidan av toalettens vattenbehållare ristar han in:

»Ja, jag kan försäkra dig att / pedagog, slå dig ned / här på mitt dass jag hela Gogol hann med.« (sid. 182)

Helt underbart, så klart!

Jag får som läsare inte veta om det han berättar är fiktion, eller i vilken utsträckning det skrivna är fiktion. Det upplevs emellertid som högst autentiskt. För vänner till läsandet är det här en fin stunds meditation kring litteraturens betydelse i våra liv. Dessutom bör nog en och annan svensklärare läsa den också, de där som tvingar på elever som knappt läst en hel bok någonsin Röda rummet. Pennacs råd hade nog varit: Skapa läsglädje! Då löser sig Strindberg, Dostojevskij och Kafka av sig självt.
– – –
Som en roman, Daniel Pennac, Brombergs 2000. ISBN: 91-7608-844-8.

Vintagecitat: Begravning 1938

Jag hittar en avdelning om begravning i ytterligare en etikettbok. Boken är skriven drygt trettio år efter texten som lades ut häromdagen. Fortfarande märker vi, att begravningsseden på trettiotalet är betydligt mer omgärdad av traditioner än vad den är i dag. Intressant att iaktta, är också att språkbruket genomgått en sådan förändring på mellan åren för de båda texternas publicering, att stavningen skiljer sig mer mellan 1905 och 1938 än mellan 1938 och 2010.

»Begravning.

Endast vid begravning av särskilt kända personer utsändas kort till kyrkan. Annars är det oskriven lag, att de närmaste och släktingar inneha de närmaste bänkarna intill koret, allmänheten de längre bort belägna. Om sorgkläder, se Klädsel. Före begravningen visa sig inte de närmaste sörjande mycket på gatorna. Är det en nära anhörig som är död, bruka de efterlevande ofta (men ej alltid) skaffa sig brev, korrespondenskort, kuvert med mer eller mindre breda sorgkanter. Dock vill en person, som har sorg, lyckönska någon, till exempelvis ett förlovat par, en nyvorden mamma, kan hon ej använda brevpapper med sorgkanter. Den närmaste släkten, ev. närmaste vänner bruka ombedjas att samlas en trekvarts timme eller en timme före begravningen i den dödas hem, dit även prästen kommer. Man bjuds på buljong med pastejer och ett glas vin (rhenvin eller sherry, madeira). En kvart eller så före den tid, då begravningen skall äga rum, beger man sig i av stärbhuset förhyrda bilar till kyrkan. När ceremonien i kyrkan är slut, far man sedan ut i bil till kyrkogården (fortfarande i av stärbhuset betalda bilar). Andra personer, som följa med till graven, bekosta emellertid själva sina bilar. Då kistan sänkts ned, gå de närvarande, med de närmaste i spetsen, fram till graven för ett sista farväl. De närmaste men även andra kasta ned en handbukett i graven. Denna handbukett skall vara helt konstlös, bara bestå av några blommor. Då alla defilerat förbi graven, framföra de sitt beklagande till de närmaste. Dessa avlägsna sig sedan och efter följa de andra i vagn eller till fots. De närmaste bege sig hem för att sluta dagen i största enskildhet. Begravningsmiddagar äro mycket bortlagda och håller man en middag är det vanligen bara för de allra närmaste.

Det kan dock hända att man på gammaldags vis också håller större middag efter begravningen. De inbjudna ha då muntligen ombetts komma. Värden (om vi nu antaga att det är hustrun som är död) för till bordet den dödas närmaste släkting och har på sin andra sida också en nära släkting (eller den dödas bästa vän). Prästen för vanligen den dam, som agerar värdinna (kanske äldsta dottern), och sitter således mitt emot värden. Annars kan prästen också placeras på andra sidan om värdens dam. Hedersplatsen mitt emot värden upptages då av den förnämsta herrgästen med dam. Det är också han som håller tacktalet, välkomsttal hålles av värden, möjligen hålles också ett tal för den avlidna av prästen.«

– Husmoderns lexikon för etikett och god ton
Åhlén & Åkerlunds förlag 1938

Bokrecension: Sveriges medeltid

Sveriges medeltid är en lärobok från 1985, skriven av Thomas Lindqvist och Kurt Ågren.

Eftersom Sveriges medeltid är riktad till grundkursen i historia på högskolor och universitet, är språket torrt och akademiskt; som en instruktionsbok över medeltiden. Det gör den emellertid inte mindre intressant.

Medeltiden är ett någorlunda okänt territorium i Sveriges historia. Det finns inte särskilt många urkunder kvar, kanske blev inte heller mycket skrivet, i synnerhet inte under den tidiga medeltiden. Men ur detta dunkel skymtar gestalter fram; vi vet ibland inte mycket om dem: Erik den Helige, Inge den yngre och de andra. Men de finns där. I boken stiftar vi lite bekantskap med några av dem.

Men Sveriges medeltid är inte i första hand en personhistorisk text. Den går tematiskt igenom perioden, ur aspekterna Samhällets organisation, Produktion och sociala grupper, och Den politiska historien. Avdelningarna har underavdelningar som Territoriella indelningar, Lag och ordning, Städerna – handel och hantverk. Bergsbruket, Kyrkan och det andliga frälset, Riksenandet, Senmedeltidens politiska anarki.

Det ligger en stor styrka i denna tematiska genomgång. Vi har läst de personhistoriska berättelserna många gånger. En tematisk genomgång ger ett annat perspektiv. Kronologin upprepas i varje avdelning ur en ny synvinkel. Det ger någon sorts överblick.

Författarna gör ingen som helst hemlighet av sin teori som de nalkas sitt ämne genom: den historiematerialistiska (marxistiska), och begrepp som producenter, merprodukt, klass och liknande förekommer flitigt. Och begreppen fungerar i sammanhanget.

Mest intressant för mig, som har min examen inriktad på Kristendomens historia, är givetvis kyrkohistorien. Också den behandlas i viss utsträckning. Författarna beskriver hur kristendomen införs uppifrån och ner, hur den nya ordningen med det framväxande feodala klassamhället inte var väl förenligt med den individuella och odogmatiska hedendomen som fanns under det tidigare ättesamhället. Som författarna skriver:

»Kristendomen var bättre lämpad att legitimera den sociala ordningen i det statssamhälle som växte fram i Sverige efter vikingatiden.« (sid. 63)

Sveriges medeltid fordrar ett intresse från läsaren för den period som infinner sig mellan vikingatid och Gustav Vasa. Som just instruktionsbok över den svenska medeltiden är den utmärkt.

Vintagecitat: Begrafning

»Begrafning. Har ett dödsfall inträffat i en närmare bekant familj, är det numera vanligt, att man aflåter en kondoleansskrifvelse, som i enkla ordalag beklagar sorgen.

Till sjelfva begrafningen har förut allmänt utställts tryckta bjudningsbref eller kort, och detta bruk fortlefver ännu, ehuru mycket vanligt är — synnerligast om den aflidne haft många närmare eller fjermare vänner och bekanta — att bjudning äfven sker genom annons i de allmänna tidningarne. Detta tillkännagifvande sättes antingen ensamt eller ock i förbindelse med den egentliga dödsannonsen och inom dess ram. Ordalydelsen i denna bjudning är ungefär: »För dem af den aflidnes vänner och bekanta, som vilja följa honom (henne) till det sista hvilorummet, tillkännagifves, att begrafningen eger rum (datum och klockslag samt uppgift å samlingsplats)». Har en sådan allmän inbjudan utgått, då ett dödsfall inträffat inom en närmare bekant familj eller en ensamstående vän eller bekant, med hvilken man stått i någon slags förbindelse, aflidit, har man att deltaga i begrafningshögtiden. Äfven om man endast varit grannar eller boende i samma hus och haft en om äfven ringa beröring med den döde under lifstiden, bör man deltaga i likföljet, ty en manstark procession räknas som hedersam både för den aflidne och de efterlefvande slägtingarne. Gästens drägt bör naturligtvis vara så högtidlig som möjligt, helst frack, hög hatt och hvit halsduk. Krusflorsband kring arme eller hatt tillkomma endast slägtingar. Vänner och bekanta sända vanligen till sorgehuset en hyllningsgärd åt den döde i form af blommor bundna till en krans. Har den döde i lifstiden tillkännagifvit sin önskan att begrafvas i all enkelhet eller uttryckt förhoppning om, att vännerna i stället för utgifter till blommor och kransar sammanskjuta penningarne till något välgörande ändamål, bör denna den dödes yttrade mening strängt respekteras.

Begrafningsgästerna begifva sig i god tid till sorgehuset och uttrycka der för den dödes anhöriga sitt deltagande. Detta bör ske i möjligast korta ordalag, såsom: »Jag får beklaga sorgen» eller: »Jag beklagar af fullaste hjerta» paradt med en varm handtryckning. Sorgetåget följer likvagnen antingen till fots eller, särskildt i större städer, i vagnar. I senare fallet förekommer ingen prestafvering (stafvarna intagas i vagnen), under det i förra fallet tvenne af den aflidnes närmaste och mera ansedde vänner af de anhöriga ombedjas att utgöra prestafverna, den ene framför likvagnen, den andre framför sörjarne. Föröfrigt är det brukligt, att tjenstförrättande prestmannen jemte den aflidnes närmaste manliga slägtingar tåga i processionens första led, hvarefter öfrige deltagande efter behag ordna sig, vannligen tre à fyra i ledet. Sorgemusik tågar före likvagnen, liksom slutna korporationer, föreningar och militärkommendering följa efter det vanliga liktåget.

Eger jordfästningen rum i det fria, blotta de manlige närvarande sina hufvuden under det bönerna, särskildt »Fader vår» läsas. Är kyligt eller annars ruskigt väder rådande, tager emellertid ingen anstöt om man behåller hatten på. Se äfven art. Sorg.«

– Carl Correus, Umgängeslifvets lexikon (1905)

Om att skapa lästid

Tillfällen att läsa:

– vakna fyrtiofem minuter tidigare på morgonen och läs en bok.
– strunta i Metro på lunchen och läs en bok istället.
– hitta en soffa på lunchrasten, lägg dig och läs en bok.
– dra ner på slösurfandet en timme på kvällen och läs en bok.
– strunta i en halvdålig komedi på teve som du egentligen ändå inte följer och läs en bok istället.
– ha en bok tillhands och läs i reklampauserna om du nu måste se på teve.
– köp pocketböcker som är lätta att ta med sig och bär omkring på dem för att läsa när små tillfällen visar sig – vid rödljus, toalettbesök eller när du går mellan varorna på Ica.

Så, då var i alla fall tre timmar frigjorda åt litteraturen. Femton timmar per arbetsvecka. Sextio timmar per månad. Lägg till fyra, fem timmars läsande per helgdag och du har nästan hundra lästimmar i månaden. Det hinner man läsa en hel del på.

Personligt: Vägen hit

...jag minns när jag var liten. På farsans svarta skrivmaskin knackade jag fram berättelser och gjorde dem till häften; med grå trycksvärta, eller rött ibland. Eller när jag följde med far till jobbet och lånade den elektriska skrivmaskinen där: kanske skrev jag av nåt jag läst i en bok.

Och nån gång i mellanstadiet blev jag hängiven läsare. Mitt intresse för historia fick mig att läsa Olov Svedelids ungdomsböcker; jag läste de flesta. Och med Den gyllene kedjan av honom hade jag läst en av mina första rejäla vuxenböcker: jag minns att jag var hänförd; jag minns perspektivförskjutningen, hur jag följde med in i böckerna.

Och jag tyckte om att skriva. Efter ett sommarlov skulle vi skriva ner en redogörelse över vad vi hittat på. Min berättelse blev längre och längre. Då och då läste läraren igenom vad vi skrivit och kommenterade. Till sist skrev han »Och där var den väl slut?«...

...svenskan på högstadiet blev en favorit. Jag började skriva små berättelser påverkade av Stephen King. Hemmavid hade en bror lämnat kvar sitt King-bibliotek, och jag nosade på böckerna, och kastade mig till sist över dem. Jag skrev om ett lejon i ett klassrum som gick från bänk till bänk och svalde eleverna; fastän bara en av eleverna kunde se djuret. Jag skrev om döden, som tog emot en ny själ.

I gymnasiet tog läsandet ytterligare fart; jag började läsa i större utsträckning och med större variation. Som alla litterata gymnasister läste jag Dostojevskij. Och eftersom jag var religiös läste jag Bibeln som besatt. Religionen gjorde för övrigt inte mycket mer än att hämma mitt läsande, genom att sätta upp gränser för tillåtet och inte tillåtet. Jag minns fortfarande hur en pastor en gång ojade sig över mitt Stephen King-intresse... Jag tog det som en vink, ivrig att vara gudfruktig, och slutade läsa King. Tyvärr.

Och under gymnasietiden läste jag första gången i Så talade Zarathustra. Det var förbjuden litteratur, så klart, men jag fängslades, och Nietzsche följde med som en bakgrundston genom min kristna period. Först när jag bröt med kristendomen, under universitetstiden, kunde jag kasta mig över Nietzsche som aldrig förr; det hjälpte mig att demontera kristendomen inom mig.

Sen började läsandet på allvar. Med tiden blev litteraturen religion för mig, och läsandet och skrivandet andaktsstunder. Nu läser jag allt: ryska klassiker, zombieromaner, Kafka (en av de absoluta favoriterna för tillfället), facklitteratur om död, historia och religion. Jag skriver i min svarta anteckningsbok med svart bläck: små utkast, små berättelser, små iakttagelser, citat, formuleringar, fragment.

Somliga idrottar, åter andra tycker att frimärken är nåt att ägna tid åt. Jag läser och skriver.

Bokrecension: The Road

The Road är skriven av Cormac McCarthy.

I The Road är helvetet redan här. Världen täcks av grå aska, det är konstant kallt, molnigt, regnigt, snöigt. Det verkar som att det har varit så i några år. Skogar och hus är härjade av bränder. Och någonstans i USA vandrar en pappa och hans son västerut och söderut för att nå fram till havet.

Man får inte veta vad pappan heter. Man får inte heller veta vad sonen heter. Sonen är av obestämbar ålder, kanske runt sju år. Det verkar som att grabben tillbringat de flesta av sina år i denna postapokalyptiska värld.

De vandrar. Emellanåt möter de eller går de ifatt erbarmliga figurer, desperata efter mat. Själva har de sällan nåt att äta heller, men de försöker att till varje pris bevara sin mänsklighet. Att inte falla ifrån de mönster som civilisationen präglat i dem. Att inte bli de onda, att vara de goda. Att inte förfalla till kannibalism. Att inte välja döden.

McCormac har skrivit en sorglig och mycket mörk bok. Det finns inget hopp i den. Bara en kall, likgiltig värld, under en sol som aldrig ser igenom dunklet. Det är en mycket lugn berättelse, men samtidigt intensiv, och läsaren förs nära pappan och sonen som går över de snötäckta vägarna mot drömmålet långt borta, skjutandes en kundvagn med sina förråd framför sig.

Berättelsen dröjer sig kvar. En tid tillbringar de två i en bunker som de av en händelse hittar. Nån sorts Panic Room utanför en gård. Orörd av plundrare och andra överlevare. Och den där bunkern har dröjt sig kvar hos mig; den trygga tillvaron där nere, resterna av en kultur; det okända, fientliga utanför.

Pappan och sonen vandrar och passerar mumifierade lik, förvrängda rester av människornas teknologi och byggnader. De slår läger under en presenning, sveper sig i filtar, hör regnet mot plasten...

Läs den stillsamma, men obehagliga berättelsen om du, som jag, fascineras av dystopier. Nu måste jag se filmen, baserad på boken, som går på bio...
– – –
The Road, Cormac McCarthy, Picador 2006. ISBN: 978-0-330-44862-8.