Vintagecitat: Begrafning

»Begrafning. Har ett dödsfall inträffat i en närmare bekant familj, är det numera vanligt, att man aflåter en kondoleansskrifvelse, som i enkla ordalag beklagar sorgen.

Till sjelfva begrafningen har förut allmänt utställts tryckta bjudningsbref eller kort, och detta bruk fortlefver ännu, ehuru mycket vanligt är — synnerligast om den aflidne haft många närmare eller fjermare vänner och bekanta — att bjudning äfven sker genom annons i de allmänna tidningarne. Detta tillkännagifvande sättes antingen ensamt eller ock i förbindelse med den egentliga dödsannonsen och inom dess ram. Ordalydelsen i denna bjudning är ungefär: »För dem af den aflidnes vänner och bekanta, som vilja följa honom (henne) till det sista hvilorummet, tillkännagifves, att begrafningen eger rum (datum och klockslag samt uppgift å samlingsplats)». Har en sådan allmän inbjudan utgått, då ett dödsfall inträffat inom en närmare bekant familj eller en ensamstående vän eller bekant, med hvilken man stått i någon slags förbindelse, aflidit, har man att deltaga i begrafningshögtiden. Äfven om man endast varit grannar eller boende i samma hus och haft en om äfven ringa beröring med den döde under lifstiden, bör man deltaga i likföljet, ty en manstark procession räknas som hedersam både för den aflidne och de efterlefvande slägtingarne. Gästens drägt bör naturligtvis vara så högtidlig som möjligt, helst frack, hög hatt och hvit halsduk. Krusflorsband kring arme eller hatt tillkomma endast slägtingar. Vänner och bekanta sända vanligen till sorgehuset en hyllningsgärd åt den döde i form af blommor bundna till en krans. Har den döde i lifstiden tillkännagifvit sin önskan att begrafvas i all enkelhet eller uttryckt förhoppning om, att vännerna i stället för utgifter till blommor och kransar sammanskjuta penningarne till något välgörande ändamål, bör denna den dödes yttrade mening strängt respekteras.

Begrafningsgästerna begifva sig i god tid till sorgehuset och uttrycka der för den dödes anhöriga sitt deltagande. Detta bör ske i möjligast korta ordalag, såsom: »Jag får beklaga sorgen» eller: »Jag beklagar af fullaste hjerta» paradt med en varm handtryckning. Sorgetåget följer likvagnen antingen till fots eller, särskildt i större städer, i vagnar. I senare fallet förekommer ingen prestafvering (stafvarna intagas i vagnen), under det i förra fallet tvenne af den aflidnes närmaste och mera ansedde vänner af de anhöriga ombedjas att utgöra prestafverna, den ene framför likvagnen, den andre framför sörjarne. Föröfrigt är det brukligt, att tjenstförrättande prestmannen jemte den aflidnes närmaste manliga slägtingar tåga i processionens första led, hvarefter öfrige deltagande efter behag ordna sig, vannligen tre à fyra i ledet. Sorgemusik tågar före likvagnen, liksom slutna korporationer, föreningar och militärkommendering följa efter det vanliga liktåget.

Eger jordfästningen rum i det fria, blotta de manlige närvarande sina hufvuden under det bönerna, särskildt »Fader vår» läsas. Är kyligt eller annars ruskigt väder rådande, tager emellertid ingen anstöt om man behåller hatten på. Se äfven art. Sorg.«

– Carl Correus, Umgängeslifvets lexikon (1905)