Stiernhielm

Läser systematiskt antologin Levande svensk poesi, med ett urval sammansatt av Björn Håkansson. Jag gillar den, eftersom den, till skillnad från andra poesiantologier, ger ordentligt utrymme för samtida poesi, och inte stannar nån gång på 1800-talet.

Jag har nått till Georg Stiernhielm (d. 1672), vars hexameterdikt »Herkules« präntat in sig från gymnasietiden som en dikt man inte riktigt förstår varför den fått sån plats i litteraturhistorien. Jag omvärderar nu.

Herkules träffar kvinnan Lusta, och hon håller ett tal:

»Tag dine gåvor i akt, medan åren och dagarne lida,
sätt dine krafter i bruk, förrän åldren och gråhåren yppas!«

»människoliv som rök försvinner i vädret.«

»Döden själver är Intet och gör allting Allsintet.«

»Solen bärgas, och var dag vanskar han ljuset i mörker
men kommer upp och mörnar igen var morgon å skiftes.
Människoliv icke så! När det en gång skrider under,
kommer'et aldrig igen men blir i det eviga mörka.
Detta betänk, och lev så länge du lever i världen!«

Läsningen fortsätter.