Moleskine Cover

Okej, det här är ganska smalt. Men ändå... Vi som använder Moleskine kanske kan intressera oss för att titta på Moleskine Cover's hemsida. Där ges idéer till hur man kan klä sin Moleskine. – Klä min Moleskine är nu ingenting jag själv skulle göra. Anteckningsböcker liksom böcker får gärna vara slitna för mig. Men folk är uppfinningsrika, det får man ju säga...

Life as art

Tänk dig livet som litteratur. Tänk dig livet som en yttring av konst. – Perioder i din tillvaro blir till kapitel med klatschiga titlar.

Och med tanken på livet som litteratur gör du livet till ett konstverk: du styr över livet för att det ska bli litterärt, för att det ska vara möjligt att omvandla till en berättelse i text: dina ord blir till träffsäkra dialoger, människorna du möter blir till träffande beskrivningar med sina särskilda attribut. Du, som är författaren, begår lustmord på dina fiender. Du rosar dina vänner.

– Life as art.

Bokrecension: Gud vill att du ska dö

Gud vill att du ska dö är Mitra Lagers berättelse om sin tillvaro i Iran, perioder i fängelse för sin opposition mot regimen och fundamentalisternas iskalla hantering av motståndare.

Gud vill att du ska dö är en av de bästa böcker som jag har läst. Språket är mycket stringent. Trots att det beskriver ohyggligheter, som folk som man tar livet av genom att borra i deras huvuden, så mister berättarrösten aldrig sin neutrala ton, vilket gör den ännu starkare, och ohyggligheterna framträder så mycket tydligare, när de inte ackompanjeras av ständiga ve-rop.

Lager var engagerad i kampen mot shahen. Marxister, andra oppositionella och islamisterna kämpade tillsammans mot att få bort den hatade monarken. Men när han till sist blev störtad, kom ayatollah Khomeini till makten istället. Han hade inte fördrag med oliktänkande, och började med hjälp av Hizbollah ("Guds parti") sätta folk i fängelse eller helt enkelt ta livet av dem.

Mitra ledde ett demonstrationståg när hon blev gripen första gången. Hon var fortfarande bara tonåring. När hon släppts fri flydde hon med familjen från hemstaden till Teheran, där hon levde ett halvdolt liv i stillhet. Rapporter om Hizbollahs och andra islamistiska grupperingars grymheter mot enskilda människor som på något sätt har haft med oppositionen att göra når henne ständigt. Släkting efter släkting och kamrat efter kamrat spärras in. Många avrättas. En del av regimen, andra av mobben.

Till sist grips Mitra en sista gång. Falska rykten har återigen gjort att Khomeinis mannar tagit sig an henne. Hon förstår att det kan gälla livet. En tanke som föresvävat henne förut ser hon nu som sin enda räddning. Hon och hennes make och deras barn måste fly landet. Och under en tre veckor lång permission passar de på, och tar sig till flygplatsen. –

Nå, jag stannar där.

Boken är skriven i ett stort antal koncisa kapitel. Det finns inget utdraget över boken. Den samlade, sakliga rösten följer hela tiden läsaren. Boken vädjar inte så mycket till läsarens känsloliv, som till läsarens intellekt. Den är mycket nykter. Grymheterna som fundamentalisterna utsätter de förmodat oppositionella är helt utan sans, och Lager berättar om det med stor skärpa och klarhet. Ingen människa med hjärta kan stå oberörd inför fundamentalisternas hänsynslösa, vettlösa härjningar.

Det dunkelt skrivna...

Esaias Tegnér, skalden och biskopen, säger i »Epilog vid magisterpromotionen i Lund 1820«:

»Vad du ej klart kan säga, vet du ej;
med tanken ordet föds på mannens läppar:
det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.«

Slutraden, om det dunkelt sagda, skulle lika gärna kunna sägas om det dunkelt skrivna. En förhållningsregel som i alla fall jag vill ha med mig när jag skriver blir just detta: det dunkelt skrivna är det dunkelt tänkta.

Om Juliette och Sodom

Häromdagen kommenterade jag Juliette-diskussionen på Aftonbladet. Men jag skrev inget om hur jag själv upplever boken. Nå, det gör jag här.

Jag har de Sades Juliette och De 120 dagarna i Sodom. Båda givetvis utgivna på Vertigo förlag. Ingen av dem har jag läst ut, även om jag kämpar på med Juliette just nu. Båda böckerna är bastanta, mångordiga volymer och de är inte alldeles lätta att ta sig igenom. Det är som att springa en mycket lång löprunda i uppförsbacke. Det är jobbigt när man gör det, men rätt tillfredsställande när man är klar.

I Juliette varvas orgier med filosofiska utläggningar i en ovanlig mix. Boken har en antikristlig, ateistisk, frigjord, grym, detaljerad agenda. Mångordigheten, som jag av någon anledning ofta tycker mig uppleva i ursprungligen franskspråkiga böcker, stör mig gravt.

Men böckerna är nödvändiga. De är konst. Grymheterna som skildras i dem når inga verkliga offer. Bokens innehåll är fiktion, och kan därmed inte göra sig värdigt den indignerade kritik de nått. Jag kan hålla med Oscar Wilde: "There is no such thing as a moral or an immoral book. Books are well written, or badly written. That is all."

Men jag tycker inte att böckerna, det jag nu läst av dem, är särskilt välskrivna. Det känns i någon mån som om orgie läggs på orgie; att orgierna är omotiverat flerfaldigade. Hade böckerna varit tvåhundra sidor kortare var, hade de blivit mer koncisa och läsupplevelsen hade blivit starkare. Värdet ligger nu i stället i att de skildrar något skandalöst, att de utmanar läsaren, att det upprör somliga. I berättelsen kastas vi in i en värld dramatiskt annorlunda än världen vi känner här.Samtidigt som en bakomliggande filosofi – en njutningssökande, nihlistisk filosofi – hela tiden är närvarande.

Hur man än vrider och vänder på det, är det två mycket fascinerande verk.

Från Fragmenten – Kina

Jag hade förmånen att få åka på studieresa till Kina med jobbet. För första gången hade jag med mig anteckningsboken och skrev fortlöpande anteckningar om vad jag var med om. Det var kul, och nu när jag bläddrar bland noteringarna får jag en direktkontakt med vad som hände då.

Det här är några av fragmenten från resan:

I Kina. Kineser i uniform överallt. Smog. Instruktioner på skyltar överallt. Väntar på att checka in på hotellet. Damm i näsan. Snart i väg mot kinesiska muren. Vilken miljö! Vilken kultur!

Tullar. Personal överallt. Smog.

Lördag 12:41
På väg ut till muren. Seriekrock. Förvridna lastbilar. Krossad ruta. I motgående riktning.

Lördag 14:05
Jag sitter på den kinesiska muren. Jag svettas och vinden känns sval. Under mig sluttar trappan neråt. Många kineser. Dimma. Det är fantastiskt.

Söndag 07:38
Flygplatsen i Peking är enorm. Rymd. Spegelblanka, polerade stengolv. Och utanför: smog.

Söndag 16:22
I bussen, i Xiamen. Husen: stora ruckel bredvid nybyggda höghus.

Måndag 13:09
Var på en stenmarknad. Blev lite inspirerad att köpa med mig en stenfontän från Kina, om de håller samma utmärkta pris som här: 180 kronor. – Fortfarande mycket varmt. Sett många stenskivor i mängder av små butiker.

Tisdag 19:49
Mat: bläckfisk, jätteräkor, grisfotknölar eller nåt, dumplings, krabba... jag äter med urskiljning...

Anteckningsböcker kan knappast överskattas. Det behöver inte vara pretentiöst. Några ord nedskrivna i en hast på en bänk någonstans, mot knät under en middag, på ett skakigt säte i en buss... Återigen: tidskapslar.

Texter från 9/11

Wikileaks släpper mängder av sms och meddelanden via personsökare som sändes dygnet omkring 9/11 2001. Det handlar om tiotusentals mer eller mindre kryptiska texter, små fragment av verkligheten översatt i text, som bevarats till oss, skickade mellan både privatpersoner och räddningspersonal.

Några exempel:

SPORTS HAVE BEEN CANCELLED AT OAK LAWN TODAY, THEY WILL BOTH BE COMING HOME AFTER SCHOOL. LAURA

I HAVE KATIE. SHE IS SAFE. JAY

Thank GOD your on the ground. I thought you might have been on the NWK/SFO flight that went down. I have been crying all the way back from the DSL. Can't reach you by phone. I'm back in your office. Steph stephanie

Can you call me when you get a chance please. I love you!

No meeting this morning.

Is everyone alright? Marge

Due to today's terrorist attacks on America you are NOT to go downtown, cancel all appointments, and work from home. The Chicago Cisco office has been closed and you will not be allowed to enter the office.

För lite fragment av nutidshistoria, gå in på Wikileaks och bläddra mellan alla meddelanden.

Någon teknisk samarit?

Det kostar att mixtra med mallar och HTML-koden. Efter att ha justerat fram och tillbaka ett tag försökte jag landa i den här mallen igen. Men ta mig fan, jag får inte bort "Read more..." längst ner. Ingen inställning verkar ta bort den, och inga taggar i HTML-koden verkar syfta på den.

Är det någon som vet nåt om hur jag ska få bort det?

Uppdatering: Efter lite sökande och mixtrande verkar det ha ordnat sig.

FarmVille versus Kafka

Behöver en djävla massa ledig tid. En trädgård. En liggstol som är bekväm, men inte så bekväm att jag riskerar att somna. En sommar som är nitton grader varm och utan skarp sol.

Sen skulle jag obekymrat läsa. Säkert.

– Nu sliter jag åt mig tid. Sliter den från teven, sliter den från Facebook. Sliter den från lunchrasten. Sliter den från nattsömnen.

Jag borde göra en prioriteringsavvägning: FarmVille eller Kafka... Southpark eller Proust...

Att det ska vara så svårt.

Om De välvilliga

Jonathan Littell har skrivit De välvilliga. Den är prisbelönt med all rätt. Den är också möjligtvis den obehagligaste bok jag någonsin gett mig i kast med att läsa. Den är så depressiv att jag misströstar om att orka läsa färdigt den, trots att jag väl hunnit runt femhundra sidor av niohundra.

Littell lär ha skrivit boken i kompakta block med all avsikt – för att skapa en kvävande känsla. Och jag som läsare kvävs. Den gamle SS-officeren berättar med likgiltighet och rakhet och tydlighet om vad han var med om under kriget: hela boken är en fiktiv memoar, men minutiöst välresearchad. Jag häpnar. Detaljrikedomen är så överväldigande att jag, som ändå haft Tyskland under andra världskriget som ett av mina stora intressen inom historievetenskapen, långt ifrån alltid hänger med.

Men det är inte hans, Maxmilian Aues, gärningar i sig som skapar den här starka obehagskänslan, utan det är den iskalla människa som han är, hans likgiltighet som kryper in i läsaren, som inte går att värja sig emot.

De välvilliga är en mycket, mycket mörk bok. En mycket tragisk bok. Jag får se om jag orkar ta mig igenom den.

Edenborgs höger

Åsa Linderborg skrev en positiv recension på Aftonbladet av Marquis de Sades Juliette som Vertigo förlag gett ut i höst. Det satte djävulen i en Kajsa Ekis Ekman som rasande skrev en replik på Linderborgs recension. Repliken är full av faktafel och osar av moralism. I dag skrev Vertigomannen själv, Carl-Michael Edenborg, en replik på repliken. Och det är en lysande text! Nästan så att man skulle klippa ut den och klistra in den i den egna upplagan av Juliette...

Följ debatten! – Om nu Ekis Ekman överhuvudtaget förmår skriva nåt efter Edenborgs välriktade höger.

Bokrecension: Faktoider

En sån där sida som jag brukar titta in på lite då och då är Faktoider, där Peter Olausson tar död på moderna myter och omhuldade missuppfattningar. Det är roande och givande läsning. En av de två böcker som Olausson gett ut med sina fynd är Faktoider: Försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar.

Jag har läst boken med stort intresse. Styckena är korta, ordentligt utmärkta med källor, pedagogiska och tydliga. Och en skattkammare för oss som inte är rädda för att erkänna oss vara besserwissrar... Dessutom är texterna välskrivna.

Vi får lära oss att de fem olympiska ringarna alls inte står för var sin världsdel, det finns inga belägg för att hävda att det funnits några ättestupor där man slängde ner åldringar, att riddarrustningar för faktisk strid inte var så förfärligt tunga, att Kristian Tyrann alls inte kallades Kristian den Gode i Danmark, att Einstein alls inte var en svag elev, att lärda människor alls inte allmänt hävdade att jorden var platt under medeltiden, att midsommarstången inte är en fallossymbol – och mycket, mycket mer.

När del två, Fler faktoider, kommer i pocket skaffar jag gärna den också. Del ett gav definitivt mersmak.

Nu då?

– Men Andreas, läser du inget?
– Jodå, men mycket, parallellt!
– Vad läser du då?
– Just nu blir det mest Everything you know about God is wrong och Vad gör jag här? av Chatwin. Gudboken är en samling reportage med religionskritik i en massa ämnen. Verkligen intressant. Och Chatwin skriver som en Gud! Det känns som att jag vill läsa om den boken massor av gånger och försöka ta till mig hans sätt att skriva.
– Men det låter ju intressant...
– Mm, jag klagar inte.