Det finns som bekant många sätt att ta sig an en skriven text. Jag gillar att göra det med liv och lust, så länge texten säger mig nånting som jag tycker kan vara viktigt, frånstötande eller på något sätt påverkar mig. – Det innebär i praktiken att jag föredrar att läsa mina böcker med en överstrykningspenna i närheten. Jag har gått igenom flera olika tekniker för att markera textstycken: pennstreck såväl som små färgglada plastlappar med klister på. Men överstrykningspennan vinner! Neongult ska det helst vara – det lyser upp texten utmärkt, men är samtidigt diskretare än rosa, grönt, blått, eller vad det nu kan vara.
Överlag gillar jag att bearbeta texterna jag läser. Som student innebar detta en mängd marginalanteckningar; numera ger jag ibland böckerna hundöron; nån gång har jag rentav skrivit av ett stycke för att ha det lätt till hands. Med en extratunn penna kan jag ruta in ett textparti, för att på så vis markera det. Och som sagt: överstrykningar!
Är det en bra bok man läser, så förtjänar den väl den extra möda det innebär att hantera den ingående... — Jag menar att man har igen det.
Javisst.
SvaraRaderaJag kladdar, antecknar och markerar i mina böcker. det är utvecklande att gå tillbaka och se efetr vad jag skrivit.
Vad härligt att läsa att man "får" kladda i böckerna! Jag har nog inte riktigt tillåtit mig det. (Man är ju liksom uppvuxen med att vara rädd om saker. Och tänk bara i grundskolan, inte fick du klottra!) Nu ska jag allvarligt överväga att gå loss i mina böcker; kurslitteratur främst, men också romaner.
SvaraRaderaTrevlig blogg, som sagt.
A.W