Bokrecension: Märkliga dagar

Märkliga dagar är skriven av Michael Cunningham.

Märkliga dagar är tre romaner i en; eller kanske tre långnoveller sammanförda i en roman. Men de tre egentligen självständiga delarna, är tänkta som en helhet. Tematan flyter igenom de tre, och referenserna mellan dem är många. Samma gestalter återkommer i de tre: en gosse vid namn Lukas, en man vid namn Simon, och en kvinna vid namn Catherine. Fastän de utspelar sig i tre olika tider. Gemensamt för de tre delarna är också att samtliga anknyter till New York och i alla tre delarna har nyskapande poeten Walt Whitman en självklar plats.

Den första delen utspelar sig i New York på 1800-talet. Lucas här är gossen som förlorat sin storebror i en fabriksolycka (eller var det en olycka – kan det ha varit självmord?), och som blir närmast besatt av kvinnan brodern skulle gifta sig med: Catherine. Pojken har fått låna Whitmans Leaves of Grass och citerar diktverket i tid och otid. Det är ett gammalt New York, ett fattigt New York, som möter läsaren, där arbetarna sliter som djur vid de farliga maskinerna. – Lucas tvingas börja arbeta och hoppa av skolan, när Simon dör. Han ställs vid samma maskin som brodern stått vid och som också tagit hans liv. Det dröjer inte innan han tycker att allt maskinellt i allmänhet och hans maskin i synnerhet låter av Simons röst. Lucas försöker förstå, tror att rösterna försöker varna honom, och drivs allt längre i sitt beskydd av Catherine.

Den andra delen utspelar sig i nutid. Cat är en kvinna som jobbar vid polisen med att ta emot samtal från personer som hotar med terrordåd. Cat filtrerar dem och försöker avgöra vilka som är genuina hot, och vilka som enbart är tokstollar. Hon är mycket skicklig på det hon gör.

Cat lever ett ganska ensamt och tillbakadraget liv. För flera år sen miste hon ett barn som skulle heta eller hette Luke. Nu dejtar hon hon en mycket förmögen man, vid namn Simon.

– Cat missar det första samtalet. Snart därefter spränger en gosse sig till döds och tar en byggfirmas chef med sig i döden. Ännu ett samtal, ännu en bombning. Gossarna som ringer citerar Whitman. Och så ett tredje samtal. Cat får kontakt med gossen som ringer, och de möts till sist; men här nånstans tar hennes moderkänslor över; hon flyr med gossen, som inte fått nåt namn, han frågar om han får heta Luke.

Den tredje delen är den mest avvikande. Simon är i den här avdelningen en blandning av maskin och människa: en android, om du så önskar. Vi är ett eller flera sekler in i framtiden. USA har drabbats av någon sorts katastrof, eventuellt en omfattande härdsmälta. Man betalar med Yen. – Berättelsen börjar i New York. Catareen kommer från en annan planet, kallas nadian, deporterad som revoltör. Hon är ödlelik. Alla nadianer som finns på jorden verkar dock ha förts hit av människor, som till sist tagit sig till en annan planet, funnit liv, och blivit besvikna. Nadianerna arbetar nu som gatsopare, barnpassare. Simon och Catereen rymmer från det diktatoriskt styrda New York, österut. Något i Simon säger honom att han måste ta sig till Denver. På vägen möter de den kristne gossen Luke, brådmogen och vanskapt. Han blir deras följeslagare på vägen mot Denver.

Så, det var en resumé.

Det är något malplacerat över flera av berättelsernas gestalter. Lucas i den första berättelsen är en drömmare som till sist offrar sin hand i maskinen för att rädda Catherine från en katastrof, som maskinen gett honom aningar om ska ske. Cat är mycket intelligent, men vantrivs, bärandes på sorgen och flyr till sist med vad som med all sannolikhet är ett livsfarligt och hjärntvättat barn. Och androiden och utomjordingen hör inte hemma i New York... de drar i väg, sökandes – något.

Enskilda passager i berättelsen syftar på händelser som inträffat i de tidigare berättelserna. Kvinnan som kastar sig ur ett brinnande hus i den första berättelsen, skymtas även i någon av de andra. En vit skål får en framträdande biroll, och återkommer i alla berättelserna. Och naturligtvis poeten Walt Whitman. I första delen träffar Lucas till och med Whitman, och pratar med honom. I den andra delen använder barnterroristerna under ledning av sin fostermor Whitmans texter som nån sorts andlig skrift: deras lägenhet är tapetserad med blad ur Leaves of Grass. Och i den tredje delen är Simon programmerad att recitera Whitmans poesi när han blir uppjagad, med en något märklig effekt. – Och det är mycket intressant att se hur Cunningham väver in Whitmans ord i berättelsen, hur poetens ord i sig blir en röd tråd genom bokens alla tre delar.

Märkliga dagar är mest intressant som en experimentell bok. Språket är naturligt och framförallt slås jag av hur Cunningham, utan att skriva läsaren på näsan om vad som hänt, beskriver en post-apokalyptisk tillvaro i USA i den tredje delen. När jag läst färdigt vet jag fortfarande inte vad som hänt, endast genom de fragment som framkommer i vad romangestalterna gör och säger får man någon uppfattning om det skedda.

Märkliga dagar är lättläst, och jag märker hur jag gärna vill fortsätta läsa: det är en sidvändare. Det är en bra, experimentell bok, som jag som läsare gärna dras in i.