Om skönheten i böcker...

Jag var på ett antikvariat. Det ligger inte så långt från jobbet, och ibland tittar jag in där. De brukar ha ett gott sortiment av lyrik, inte minst. – Jag stod och pratade med ägaren en stund om vackra böcker: att böcker verkar ha varit mer påkostade förr. Och det är inte ofta jag kan tänka mig att säga att det var bättre förr, men i det här fallet: visst kan det vara så. —

I en hylla hittade jag en utsökt vacker och sliten liten volym, Samlade skaldeförsök av Anna Maria Lenngren, denna upplagan tryckt 1876. Och jag köpte den säkert främst av estetiska skäl– även om jag inte har någon större Lenngren-samling sedan tidigare, så det bidrog. Formatet: mindre än en nutida pocketbok. Bladen måste vara tunnare, eftersom boken består av över 300 sidor, men ändå inte är tjock. Trycket är tydligt och vackert. Typografin är utmärkt i ett Bodoni-liknande typsnitt, väl disponerat över sidorna. Pärmarna är rejäla och utsirade utan att bli smaklösa. Och priset? 40 kronor. Ett kap. –

Jag vill ha mina böcker kompakta. En av de vackraste böcker jag har, i all sin enkelhet, är antologin Beat Poets (se "Search inside this book"); papperet är tunt och känns högkvalitativt. När man tagit bort skyddsomslaget kring boken är framsidans utseende sobert och minimalistiskt utformat. Litet format, som Beat Poets har, är utmärkt: det blir behändigt så. – Jag vill ha typsnittet så lättläst som möjligt; man ska inte störa sig på det. Sans serif-typsnitt är en styggelse i brödtextsammanhang! Bilder, utanför facklitteraturen, stör min fantasis uppfattning av det skrivna. – Och generellt: det är onödigt att låta en bra text saboteras av en mindre bra bokestetik!