Bokrecension: Knulp

Knulp är skriven av Hermann Hesse. Översättning och efterord står Erik Ågren för, som även, tillsammans med Hans Blomqvist, arbetar med översättningen till svenska av Kafkas samlade verk.

Kortromanen Knulp består egentligen av tre noveller: "Vårvinter", "Mina minnen av Knulp" och "Slutet". Knulp är en vagabond, en luffare utan fast hemvist. Han är en omtyckt person, han har vänner vart än han kommer och sprider glädje när han besöker dem. Boken ger läsaren ett idylliskt intryck av Knulps bekymmerslösa liv och miljöerna han vandrar i. De påminner ibland om bilderna nog många har av en optimal svensk sommarmiljö – även om Knulp utspelar sig i vad som verkar vara södra Tyskland. — Men det finns svärta också. Mot slutet av sitt liv drabbas Knulp av ångest. Han får funderingar på om han inte borde ha gjort något mer av sitt liv. Då träffar han, de facto eller i den döendes drömmar, Gud, som försäkrar honom om att syftet med hans liv varit just att gå omkring och sprida glädje som ett Guds sändebud i världen.

Boken är välskriven, och det som dröjer kvar främst hos mig är känslan av bekymmerslöshet och idyll. Knulps ångest mot slutet ger gestalten mer djup, och fungerar utmärkt som pendang till helheten.

Efterordet av Ågren sätter in boken i sitt biografiska sammanhang, och ger en, vad jag kan bedöma, bra överblick över i synnerhet Hesses tidiga liv och verksamhet.