Bokrecension: Kafka

Kafka: En introduktion är skriven av David Zane Mairowitz och illustrerad av Robert Crumb och utgiven på svenska av Bakhåll förlag.

Kafka: En introduktion är en litterär seriebok. Eller kanske att man borde definiera den som en kraftigt illustrerad text, helt enkelt. För boken är mycket litterär. Precis som titeln säger är den en introduktion till Kafka. I bildform med perfekta texter, inte minst ordagranna citat ur det som Kafka själv skrivit, ges en intensivkurs om Kafkas liv och berättelser. Tonen är mörk och dyster, illustrationerna är mörka och dystra. Det är mycket effektfullt och min egen bild av Kafka harmoniserar mycket väl med den bild man får genom att läsa boken.

Kafka: En introduktion låter läsaren ta del av Kafkas monumentala självförakt, hans besläktade och lika monumentala undergivenhet under sin fader. Läsaren får också följa Kafkas relationer och man får lite till livs om hans tänkande: även om ett överpsykologiserande befriande nog inte är närvarande, förutom när det parodieras. Några av Kafkas mest kända berättelser återberättas också, såsom Processen och Förvandlingen. –

Som en introduktion till Kafka är boken utmärkt. Men även den som sedan tidigare är bekant med pragförfattaren får säkert ut mycket av det mycket estetiska och innehållet. Texterna är väl sammansatta och bilderna fungerar utmärkt i sin aktsamhet om känsla och stämning.

Teratologen

Nikanor Teratologen är på gång med en ny bok. Att hata allt mänskligt liv sägs utspela sig i Indien och ges ut på H:ström Text & Kultur nu under april månad, enligt information från Adlibris m.fl.

Så, då blir det en ny erfarenhet av Teratologens misantropi och svarta humor, återigen lär vi få se det oskrivbara utskrivet.

Bokrecension: Mitt liv som förrädare

Mitt liv som förrädare: En ung kvinnas berättelse om att överleva i ett iranskt fängelse är skriven av Zarah Ghahramani i samarbete med Robert Hillman.

Mitt liv som förrädare handlar om Zarah själv. Det är en självbiografisk bok som berättar om hennes första drygt tjugo år i livet: hennes uppväxt i en familj där fadern var hög officer i shahens armé, där båda föräldrarna är kurder, perser och inte muslimer. Och hennes tid i fängelse.

Ghahramani ser på mullornas islamistiska styre i Iran med växande skepticism. – En händelse av snarast symbolisk art som verkar få henne att inse regimens absurda krav är, när hon och andra skolbarn förbjuds att bära vita sockar – eftersom det är en skymf mot martyrerna som stridit i kriget mot Irak.

Som student engagerar sig Ghahramani i proteströrelsen och blir till sist fängslad och förhörd. Hon hålls inlåst under vedervärdiga förhållanden, hon kränks och misshandlas; hennes hår rakas av, hon får begränsad möjlighet att gå på toaletten, och när hon försvarar sig mot en kvinnlig vakt som hon upplever gör ett närmande mot henne blir resultatet åter mer misshandel. I cellen över henne i det fästningsliknande Evianfängelset sitter en annan fånge. Han har varit fängslad i tio år. Hans psyke är inte balanserat. De två pratar med varandra genom ventilationssystemet, och Ghahramani blir vän med grannen, som ena stunden förfärar henne genom sin cynicism och andra gånger uppmuntrar henne.

Hon meddelas till sist att hon dömts till trettio dagars fängelse.

På dagen för sitt frisläppande körs hon i bil till en förort utanför Teheran. Där lämnas hon, blodig och medfaren.

Berättelsen är mycket intressant. Den skildrar en skräckregim som fortfarande är aktiv. Händelserna i boken inträffade för bara några år sedan. Vi får se det religiösa systemets förtryck av den enskilde individen. Läsaren ges också glimtar av shahens regim, som inte heller var ett lyckorike. Men fokus ligger på mullornas Iran. Naturligtvis rekommenderar jag alla att läsa den här boken. Iran finns kvar. Mullorna finns kvar. Låt oss lära oss mer om dem.

Reportrar utan gränser

För att hänga med i situationer där det fria ordet blir klämt: läs gärna Jesper Bengtssons blogg. Bengtsson är svenske ordföranden för Reportrar utan gränser.

Bokrecension: Kappan

Kappan är skriven av Nikolaj Vasiljevitsch Gogol och utgiven på Bakhåll förlag.

Kappan är en mycket sorglig kortroman. Tjänstemannen och kontorsslaven Akakij Akakijevitsch har länge sitt största nöje i att sitta och renskriva dokument. Han gör det med stor noggranhet. Hans arbetskamrater driver med honom. Han går klädd i trasor. Hans kappa är sliten och i sönderfallande. Fritiden ägnar han gärna åt att sitta och renskriva privata dokument.

Till sist är kappan i så dåligt skick att han känner sig tvingad att skaffa en ny. Han sparar länge och väl, för att få råd. Och den nya kappan väcker beundran – spelad eller äkta – från kollegorna. Han är mycket stolt över sitt nya plagg. Men så händer det förskräckliga, att Akakij Akakijevitsch blir rånad på ett torg. Hans kappa blir stulen – och hans liv faller samman.

Akakij Akakijevitsch dör i sviterna efter en förkylning strax därefter; men sagan slutar inte där. Han kommer att hemsöka folk på gatorna. Han vill ha deras rockar. Men boken avslutas med ett tolkningsbart slut: är det verkligen hans spöke, eller rentav rånaren som stal Akakijevitsch' egen kappa, som rycker kapporna av folk?

Boken är skriven på traditionellt utförligt ryskt sätt, och påminner på så vis om Dostojevskij. Språket har i denna upplaga genomgått en lätt modernisering, och är mycket njutbar. Typografin är vacker och luftig.

Så, sammanfattningsvis: en fin liten bok, med en tragisk och sorglig berättelse, stilsäker och inbjudande att läsa.

LIX!

Kolla in LIX-beräknaren på www.lix.se.

LIX (läsbarhetsindex) är som bekant ett sätt att beräkna hur avancerad en text är. — Inlägget nedan, Bokrecension: En svältkonstnär, har till exempel ett LIX-värde på 37 och klassificeras därmed som "Lättläst, skönlitteratur, populärtidningar", enligt LIX-beräknaren ovan. Så – så djävla pretentiös kan jag väl inte vara ändå...

Läs mer på Wikipedia.

Bokrecension: En svältkonstnär

En svältkonsnär och andra texter utgivna under författarens levnad är en volym i Bakhålls utgivning av Franz Kafkas samlade verk. Den innehåller Kafkas samtliga under sin livstid publicerade texter. En svältkonstnär är dessutom försedd med informativa förord. Ett extra kapitel om Kafkas förläggare Kurt Wolff återfinns i slutet av boken.

Det är intressant läsning. Mycket intressant. Kafkas sätt att skriva tar sig uttryck i mycket långa och invecklade meningar; jag brukar inte uppskatta det, men här, liksom hos Proust, fungerar det. Kafka skriver som om det han beskriver är alldeles vanligt: människan som blir en insekt i Förvandlingen, den frusne mannen som rider på en tom hink i Ryttaren på kolhinken, den spöklika berättelsen i En läkare på landet...

Det finns mycket här att tycka om. Förvandlingen i all sin tragik grep mig särskilt. Berättelsen är känd: en ung man vaknar som nån form av insekt i människostorlek, familjen som med fasa försöker förhålla sig till detta, och mannens död i sin insektsgestalt, ensam och isolerad. Det hela är mycket sorgligt.

Kafka är ingen munter berättare. Det finns humor i texterna, men en känsla av dysterhet och melankoli går inte att separera från det han skriver. Man blir kanske inte gladare av att läsa honom, men på något sätt känner jag mig mer rustad, mer erfaren och inspirerad av att ha gjort det. – Läs Kafka!

Det är inget litet projekt som förlaget Bakhåll har tagit sig an. Samtliga texter som finns bevarade av Kafkas hand ska ges ut i textkritisk upplaga. Jag läste någonstans att det rör sig om 18 volymer. Hittills är 14 böcker färdigställda. – Typografiskt och estetiskt är böckerna fulländade. Jag har för avsikt att införskaffa volym efter volym.

Brev: Franz Kafka

Herr Kafka,

kände att jag ville skriva några rader. – Jag har ägnat en del tid åt att läsa några av de noveller och texter som du har låtit publicera. Och herregud, de är bra! Jag vill också gratulera till den utmärkta formgivningen av boken som förlaget bestått med: det strama omslaget i linnepapper, dina egna teckningar på framsidan, trådbindningen, papperskvaliteten, typsnitt, marginaler... alltihop är så utmärkt genomfört.

Häromdagen läste jag Förvandlingen. Och inte bara i den texten, utan genomgående, tycker jag att det är en stor förmån att få ta del av din virtuosa språkkänsla, som när du beskriver det absurda som om det vore något högst alldagligt: apan som blir som en människa. Eller i fallet ovan – mannen som en morgon vaknar som en jätteinsekt.

Jag vet att du inte var så förtjust i att dina opublicerade texter skulle publiceras. Jag hoppas du har tänkt om angående det, eller att du med avsikt avkrävde löftet av Max Brod, att dina verk skulle brännas, eftersom du visste att han inte kunde lova dig nåt sånt. Snälla, ta inte illa upp, jag vill läsa mer av vad du skrivit!

Med all vänlighet, etc.

Bokrecension: Genom den trånga porten

Genom den trånga porten: Mina sju år i kloster är skriven av Karen Armstrong.

Armstrong kan vara bekant för många genom hennes många olika böcker om Gud. I synnerhet behandlar hon i dem kristendom, islam och judendom. Men i Genom den trånga porten skriver hon självbiografiskt. Armstrong tillbringade sju år i kloster, från det att hon var sjutton år.

Strikt räknat var inte klostergemenskapen (som förblir namnlös boken igenom) en nunneorden i katolsk mening, utan någon form av systraskap. Men i all väsentlig mening levde Armstrong en nunnas liv i en strikt kommunitet.

Det är ingen charmerande bild som målas upp av hennes tillvaro. De som ska stå för den yppersta formen av gudshängivelse uppvisar kärlekslöshet, kyla, strikthet. Lydnaden inför klosterreglerna och traditionen är oftast rigorös. Så får man till exempel inte rätta den väckarklocka som används: den måste varje kväll ställas på ringning genom uträkningar i relation till den rättgående klocka som finns i närheten. Att ställa klockan rätt är inte tillåtet.

De självmördande aktiviteter och den ineffektivitet som ska få nunnorna att ödmjukas är förfärande. Så får Armstrong i uppgift att skura en redan ren trappa. Inte med skurborste. Utan med nagelborste. För att inte tala om det intellektuella självplågeri som den innebär för Armstrong att – som den intellektuella människa hon är – tvinga sig att inrätta sitt förnuft efter rätt åsikter, enligt klostrets mening.

Men mest slående är ändå den kärlekslöshet inför andra människor som ses som ett ideal. Det är förbjudet för nunnorna att odla vänskap med andra nunnor. Kylan är ett ideal.

"När allt kommer omkring så finns det ingen människa som helt kan tillfredssträlla oss, förstår du. Det kan bara Gud. Och ju tommare hjärtat är på kärlek till andra, desto mera kan Han uppfylla det med sin kärlek." (sid. 213)

Orden kommer från Armstrongs föreståndare.

Boken svämmar över av det asketiska ideal som är så förhatligt för oss som värdesätter livet. Nunnorna åtsidosätter sin tillvaro nu för hoppet om en tillvaro med Gud längre fram. Så blir nunnelivet ett liv som levande död.

Armstrong får förmånen att studera. Nunnorna driver skolor och det kan väl tänkas sannolikt att ledningen tänkte sig att Armstrong skulle passa som lärare. Men genom genom att återigen få kontakt med litteraturen väcks hennes kritiska sinne alltmer till liv igen. Hon börjar hysa invändningar. Hon blir kritisk. Och till sist kommer hon dithän att hon lämnar nunneorden och ger sig ut och börjar leva igen.

Rent personligt är den här boken mycket gripande för mig. Armstrong blev nunna vid sjutton års ålder och blev kvar som sådan i sju år. Själv fastnade jag i fundamentalistisk kristendom vid fjorton, femton års ålder och blev kvar till tjugoårsåldern. Vi fick båda vår ungdomstid förvrängd av en strikt kristendom som vi lade på oss själva. Men jag är övertygad om att boken äger intresse för en stor läsekrets; både de som är intresserade av religion och de som främst intresserar sig för psykologi kan nog få svårt att lägga ifrån sig Armstrongs vittnesbörd.

I dag är Armstrongs nunneorden moderniserad. Men andra, strikta ordnar finns kvar. Det evangelium kommuniteterna står för är fördärvat och tömt på liv och glädje, Gud give att de fick se att det finns mer i livet än död och väntan på det som de intalar sig finns sen.

Profan tidebön

Laudes, sext, vesper, completorium – några av de mest uppmärksammade tidpunkterna för böner i tidegärden. Tidebönerna, allt som allt åtta bönestunder under dygnet, skapar en rytm i klostret, bland katolska präster och bland andra som tilltalas av bönetypen, vare sig man nu iakttar alla bönestunder eller någon eller några om dygnet. Tidebönerna har en fast, repetitativ karaktär med bestämt innehåll: hymner, psaltarpsalmer, responsorier, böner... – På min tid gillade jag tideböner skarpt.

Nu... något annat. Jag vill inte begränsa det estetiska i tidebönerna till det sakrala: tvärtom, jag vill utesluta det, jag skulle vilja skapa tidpunkter under dygnet för nästan ritualiserat läsande: dikter, särskilda texter (varför inte nåt av Nietzsche?)... En kort stund, lugn men samtidigt koncentrerad... begrundande... Kanske rentav ett mumlande högläsande? —

Mhm... detta är nåt jag vill fundera på.