Bokrecension: Vad händer med svenska språket? | Inge Jonsson (red.)

Ur ABC- och läsebok av B. C. Rodhe.

Vad händer med svenska språket? Debattbok sammanställd av Inge Jonsson och utgiven av Svenska Akademien utkom år 1976. Inge Jonsson (1928–2020) var professor i litteraturvetenskap.

Boken har försetts med ett förord av Karl Ragnar Gierow (1904–1982), då Svenska Akademiens ständige sekreterare.

* * *

Vad är ett gott skrivspråk? Det är svårt att inte anta att svaret främst kan besvaras ur en subjektiv synvinkel. Olika människor reagerar rimligen olika på olika sätt att skriva. En språkvetare tänker säkert i allmänhet annorlunda än en tonåring. 

Jag inbillar mig att jag har ett relativt väl uppövat språköra vad gäller svenskan. Och liksom någon som har ett relativt väl uppövat musiköra stör sig på dissonanser, gör jag detsamma i svenska språket, för att nu låna en liknelse från Vad händer med svenska språket? Ett avvikande skrivsätt stör mig. Men samtidigt anser jag att språket inte heller får förstelnas i sin skriftliga form. 

Idealet för mig är ett vårdat skriftspråk som ligger talspråket nära, utan att äga talspråkets naturliga lättja i uttalet. Det ligger ingen som helst fördel i att krångla till språket bara för att det är nedskrivet i stället för uttalat. Meningar är med fördel inte längre än nödvändigt och bör absolut inte vara överlastade. Å andra sidan ger det ett slarvigt, ja, nästan respektlöst, intryck på mig att skriva ”ja” istället för ”jag” eller ”mej” istället för ”mig” eller för den delen att förminska skriftspråkets uttrycksmöjligheter genom att inte använda sig av rimlig interpunktion. 

Jag förmodar att balans framstår som ett ideal för mig, balans mellan det hävdvunna och det dynamiska.

Det är i stor utsträckning frågor som dessa som behandlas i debattboken Vad händer med svenska språket? Boken har några år på nacken och trycktes 1976. Det är tydligt att det hänt mycket i språkutvecklingen på de närmare femtio år som gått sedan dess. En del debattörers anatema över språkliga barbarismer framstår nu som snudd på löjliga eller åtminstone svårt förlegade. Språket har trots allt utvecklats, och det som störde ett vältränat öra 1976 stör inte nödvändigtvis ett tränat öra i dag.

* * *

De olika debattörer som lämnat bidrag till boken angriper olika ämnen, även om frågor rörande språkriktighet dominerar. Dock finns där många andra ämnen representerade också, till exempel utvecklingen av Svenska Akademiens ordlista och fackterminologi. 

Nils-Erik Landell tar upp problemet med dimmig, uppblåst officiell prosa i somliga av Statens Offentliga Utredningar. Göran Palm visar på problemet med att inte målgruppsanpassa textinformation. Utrikeskorrespondenten Sven Åhman stormar över svenskans förfall utifrån hans perspektiv när han efter många år återvänt hem. 

Det reageras mot anglicismer, klichéer och ogrammatiska formuleringar. Någon reagerar på ordet ”tejp”, som väl numera får anses helt och hållet accepterat inom svenskt språkområde. Henrik Sandblad skriver med skärpa mot språket hos idrottsjournalister. 

En mer tillåtande attityd märks hos Bertil Molde, som skriver om hur flera olika sätt att uttrycka sig kan vara lika språkligt korrekta, och om hur olika människor inom den svenskspråkliga gemenskapen kan hålla sig med olika varianter av svenska, utan att den ena varianten nödvändigtvis är mer rätt än den andra. Till exempel är det lika självklart för en del att uttrycka ”från en synpunkt” som för en annan att uttrycka ”ur en synpunkt”. Och när det förut var vanligare att skriva att man tog fotografier på en person har det senare blivit vanligare att man tar fotografier av en person. Någon gång kan vad som uppfattas som dialektalt rentav vara en gamla versioner av uttal som levt kvar, till exempel att istället för ”blommor” säga ”blommer”.

* * *

De sexton texter som utgör Vad händer med svenska språket? är skrivna av personer från delvis olika sfärer. En del texter har tryckts förut, andra är nya för boken. Samtliga av dem som medverkar arbetar med språket på något vis, antingen genom att vara författare eller genom att studera språk. Infallsvinklarna är olika och det är också graden av språklig purism eller konservatism. Men i princip alla som bidragit har en grundhållning där man värnar om att språket ska vårdas som verktyg. Boken är inte en radikal skrift. 

De många exemplen på olika språkliga varianter och avarter ger tankeställare, även sedan det nu gått ett tag sedan boken först gavs ut. En del tankeställare har kraft att justera språk hos skrivande människor fortfarande, andra belyser hur språket förändrats och alltjämt fortsätter att förändras. Och genom att boken hunnit åldras något utgör den också i sig själv ett språkhistoriskt vittnesbörd om sin egen tid.
– – –
Inge Jonsson (red.), Vad händer med svenska språket? Debattbok sammanställd av Inge Jonsson och utgiven av Svenska Akademien. Stockholm: Bokförlaget PAN/Norstedts, 1976. 211 sidor.