Bokrecension: Historia kring trettioåriga kriget | Göran Rystad (red.)

Historia kring trettioåriga kriget är sammanställd av historikern Göran Rystad (1925–2020) och rymmer, förutom Rystads förord, fem texter om ämnen som har med kriget att göra. 

Boken utkom första gången 1963. Jag har läst en upplaga från 1994.

* * *

Trettioåriga kriget hemsökte Europa mellan 1618 och 1648. Kriget spred stor förödelse och förorsakade mängder av död, död både till följd av krigshandlingar, sjukdom och hungersnöd. Inte minst blev den civilbefolkning svårt drabbad som bodde i närheten av där arméerna drog fram och utarmade landet. Man räknar att omkring åtta miljoner människor fick sätta livet till som en följd av kriget, soldater som civila.

Även Sverige blev som bekant aktivt involverat och från år 1630 stred de svenska styrkorna i konflikten.

Själva konflikten är svåröverblickbar. På ena sidan har vi den katolska, habsburgska kejsarmakten. På den andra sidan protestantiska tyska furstemakter och bland annat Sverige. Även det katolska Frankrike kom att strida, men inte på den katolska kejserliga sidan. Kriget fortsatte för Sveriges del också efter att Gustav II Adolf stupat i Lützen 1632.

* * *

Historia kring trettioåriga kriget samlar fem essäliknande texter om olika problem som har med kriget att göra. Texterna är de följande:

• ”Krigspropagandan i Sverige före trettioåriga kriget” av historikern Sverker Arnoldsson (1908–1959), först publicerad 1947.
• ”Gustav II Adolfs politiska mål i Tyskland 1630–1632” av brittiske historikern Michael Roberts (1908–1997), först publicerad 1957.
• ”Gustav II Adolf och krigskonsten” också av Michael Roberts, först publicerad 1958.
• ”Vem vållade Nördlingenkatastrofen 1634?” av historikern Göran Rystad (1925–2020), först publicerad 1959.
• ”Trettioåriga krigets befolkningshistoriska följder” av tyske historikern Günther Franz (1922–1992), först publicerad i ett arbete 1940, skriften utgavs i en tredje, utvidgad upplaga 1961.
• ”Westfaliska freden” av tyske historikern Fritz Dickmann (1906–1969), först publicerad 1959.

Redaktör för boken var Göran Rystad, som även försett den med ett förord, utöver sitt eget textbidrag.

Vi kan notera att texterna som utgör Historia kring trettioåriga kriget uppnått i vetenskapliga sammanhang relativt höga åldrar. Det må nu så vara. En senare historiker kunde säkert hinna ett och annat att anmärka på, och Rystad kommenterar i sitt förord det faktum att det i den tid då boken först utkom också förelåg olika uppfattningar. 

Texterna är emellertid välargumenterade och ger många exempel på god källkritisk metod. Inte minst gäller det den noggranna undersökning av stridsförloppet under slaget vid Nördlingen, som slutade med förlust för svenskarna. Rystad analyserar de tillgängliga källorna, vaskar fram vad som verkar vara ett rimligt händelseförlopp och pekar på var de olika författarna till de olika källorna av olika tänkbara anledningar gör för avsteg från vad som faktiskt inträffade. 

Franz text om de befolkningsmässiga följderna för befolkningen i det nuvarande Tyskland är malande noggrann, men mycket givande. Franz' tes är att förödelsen inte var så omfattande som tidigare historiker hävdat, men de siffror han fått fram talar likväl för den inte fullt så invigde ett förfärande tydligt språk om död och folkflykt, avfolkade gårdar och byar och områden där det tog lång, lång tid innan befolkningsmängden återhämtade sig till de nivåer som fanns före krigets tid.

I Roberts text om Gustav II Adolfs politiska mål får läsaren veta mer om vad som kan ha drivit på att Sverige gav sig in i kriget. Roberts pekar på vikten för Gustav II Adolf av att inte låta den katolska, kejserliga makten få fäste på nordtyskt område och så få inflytande över Östersjön, som man såg som ett svenskt intresseområde. 

Det blev därför viktigt att sluta allianser med viktiga protestantiska makthavare som låg i vägen för den kejserliga maktsfärens utbredning. Roberts verkar hävda att Gustav II Adolfs plan utvecklade sig allteftersom kriget fortlöpte. Man löste problem efter problem utan att nödvändigtvis ha ett formulerat slutmål. 

I Arnoldssons text om propagandan på hemmaplan får vi stifta bekantskap med hur kungen motiverade krigsföretaget på hemmaplan. Man använde då både det religiösa argumentet, som på sin tid förefaller tungt, att man ville akta sig för de katolska villolärorna, och det militära hotet som de kejserliga kunde utöva mot Sverige om de kom närmare svenska gränser genom att nå östersjökusten. 

Alldeles uppenbart sågs kejsarmakten som ett stort hot mot Sverige, ett hot man hellre mötte på annat lands mark än på egen mark, med allt vad det innebär av utarmning och lidande.

* * *

Historia kring trettioåriga kriget bjuder på många värdefulla historiska utredningar om händelseutvecklingen under trettioåriga kriget. Det är fråga om ganska akademiska texter, men de är inte svårlästa om man har ett intresse av att sätta sig in i den katastrof som trettioåriga kriget innebar. Läsaren får många exempel på klar argumentation inom det historiska forskningsfältet och bjuds på tung bevisföring såsom den bör se ut inom genren.
– – –
Göran Rystad (red.), Historia kring trettioåriga kriget. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1994. 161 sidor.

Bokrecension: Een kort Underwijsning | Johan Skytte

Een kort Underwijsning / Uthi hwad Konster och Dygder en Furstelig Person skal sigh öfwa och bruka then ther täncker med tijden lyckosamligen regera Land och Rijke är skriven av Johan Skytte (1577–1644). 

Verket utkom år 1604.

* * *

Den vid tyska universitet välstuderade borgmästarsonen Johan Skytte blev år 1602 lärare till kronprins Gustaf Adolf, som skulle bli kung Gustav II Adolf. Längre fram under sitt liv blev Skytte riksråd och kansler för Uppsala universitet. Han adlades 1604 och tog då efternamnet Skytte; innan dess bar han namnet Schroderus.

Johan Skytte skrev ner sina tankar om vad en blivande konung borde ta till sig av kunskaper i en furstespegel, Een kort Underwijsning. Skriften torde väl vara tänkt som en sammanfattning av vad den blivande kung Gustav Adolf borde fästa blicken vid såsom särskilt viktigt, både ur etisk och vetenskaplig synvinkel, ”the Dygder och Konster som en Fursteligh Person wäl anstå”.

Med ett delvis mustigt och bildrikt språk presenterar Skytte ämne för ämne som en blivande furste borde ge akt på. Han kryddar med exempel ur historien och anekdoter. En furste, även om han föds till sin position, föds inte med de färdigheter som behövs för den höga uppgiften att leda ett rike. 

”Ingen kan någon tijdh blifwa een godh Smedh / medh mindre han hafwer tillförene sin Konst / i lång tijdh brukat / och henne aff förfarne och skickelige Mästare lärdt och bekommit.”

Fursten måste lära sig att bli en god ledare. För att bli en god ledare måste han öva sig i flera olika konster, och det redan som ung.

Först och främst kommer religionen, vilket föga förvånar i en genomreligiös tillvaro. Fursten ska ha rätt religion och fira gudstjänsten på rätt sätt. Detta är en tid då reformationsarbetet precis börjat sätta sig och den lutherska ortodoxin kom ju att regera under 1600-talet. 

Skytte menar att konungen får sin makt genom Guds kraft. Och för Skytte kommer alla andra dygder ur religionen, det vill säga ur kristendomen. Får en ung man falsk religion i sig som ung, så kommer han att hålla fast vid den så länge han lever, menar han. Söker fursten vishet så bör den sökas i Bibeln.

Efter detta brandtal för kristendom och tro övergår Skytte till att prata om ”Booklige konster”. 

Först skriver han då om ”Grammatica”, nämligen helt enkelt att framföra sin mening på riktigt och enkelt språk. Sedan skriver han om ”Rhetorica”, nämligen vältalighet: att kunna lägga fram sina ord på ett vettigt vis och att förmå övertyga dem som lyssnar.

Skytte understryker också vikten av att som furste kunna många språk, särskilt tidens internationella språk latin. 

Fortsätter vi så att läsa Een kort Underwijsning kommer vi därefter till ”Dialectica” som ”underwijser oß/ huru wij rätt skole bruka wårt Skäl och Förnufft”. Det handlar om att bedöma det som möter på ett rimligt och förnuftigt vis. 

Sedan kommer ”Arithmetica”, där Skytte påvisar hur viktigt det är för en furste att rätt kunna räkna och själv ha insikt i hur det förhåller sig med antal och ekonomi. Han rekommenderar i princip Gustaf Adolf att ha en personlig bok där han själv skriver ner viktiga siffror och uträkningar. Aritmetiken är viktig, Den "bepryder en Herre och Regent mächta wäl”.

Så följer ”Geometria” som Skytte gör till grund för ”Optica”, ”Musica”, ”Astronomia” och ”Mechanica”. 

Geometrin lär fursten hur han lämpligen ska anlägga ett läger eller hur stegar bör tillverkas vid en stormning. Geografin tillåter jämförelser mellan olika länder. Mekaniska instrument kommer väl till pass vid strid. 

Avslutningsvis följer så ”Politica”, vilket väl får förstås som konsten att agera politiskt i bred betydelse, att sköta rikets angelägenheter. Detta bör fursten göra med hjälp av lämpliga rådgivare. Det är ett tecken på en furstes klokhet att han inte tar sig för någonting utan att först inhämta ”wijse Mäns rådh och betänkiande”, en synpunkt som kan synas rimlig i ett system där monarken hade så stor personlig makt och möjlighet att agera utifrån egna föreställningar och idéer. 

Politica lär också fursten att inte ta sådana personer till sitt råd ”som intet meer weta / än een Åsna klädd uthi Purpurkiortil”, vilket nog får förstås som en rekommendation att inte låta sig förföras av högt uppsatta personers glans kring sig själva, utan att välja sådana rådgivare som först och främst besitter sakkompetens. Skytte varnar också Gustaf Adolf för sådana rådgivare som bara svarar honom såsom han själv vill och bara säger sådant som behagar honom.

* * * 

Een kort Underwijsning ger en kort inblick i vad en höglärd person som Johan Skytte tyckte att man kunde förvänta sig av en konung. Fursten ska först och främst vara from, för därigenom blir han också bemängd med dygder. Men därefter är det också viktigt att han, förutom andra övningar, inte låter bli att bli beläst, att skaffa sig bokliga kunskaper, för dessa kunskaper kommer att gagna honom som kung, och de kommer att se till att han inte är lika utlämnad åt dem som han i själva verket har att befalla över. 

Särskilt intressant är att se vilken vikt Skytte lägger vid att kungen ska kunna kommunicera effektivt: både korrekt och på ett övertygande vis. Vad gäller detta verkar han fått sina önskningar uppfyllda i Gustav II Adolf, som av allt att döma verkar haft en stor kompetens på området.

Givetvis är det också intressant att läsa en drygt fyrahundraårig text. Om man vant sig vid frakturstilen är den i det allra mesta helt begriplig, även om vi står främmande för ett och annat ord eller en grammatik som vi inte längre tillämpar. Det hindrar inte förståelsen i någon större grad. Detta är tidig 1600-talsprosa, självmedveten, stolt och rejäl.

En läsare av i dag har stor behållning av att läsa Een kort Underwijsning om man fascineras av dess tid likväl som dess språk.
– – –
Johan Skytte, Een kort Underwijsning / Uthi hwad Konster och Dygder en Furstelig Person skal sigh öfwa och bruka then ther täncker med tijden lyckosamligen regera Land och Rijke. 1604(?). Läst som digitaliserad faksimil via Kungliga Biblioteket. 48 sidor. På titelsidan anges året 1604; det förefaller dock som att det inte nödvändigtvis anses vara detta exemplars tryckår.

Bokrecension: Så blev vi alla rasister | Ivar Arpi & Adam Cwejman

Så blev vi alla rasister är skriven av Ivar Arpi (f. 1982) och Adam Cwejman (f. 1985). Boken utkom år 2018.

* * *

Det fanns en tid när religionen var allt för mig. Jag underhöll tanken att bli präst och en stor del av min vakna tid gick åt till att fördjupa mig i kristen teologi och i att lära känna bibeltexterna. 

För mig fanns det inget mellanting; jag kunde inte vara lite kristen – det gällde för mig att viga så mycket av mitt eget liv åt religionen som jag förmådde. Det evangeliska och biblicistiska narrativ som jag höll mig till försåg mig med den stora förklaringsmodellen till allt som mötte och till allt som var nödvändigt att veta, och när själva verkligheten föreföll skära sig med vad förklaringsmodellen beskrev, så gällde det självklart att försöka få terrängen att passa kartan, inte tvärtom. 

– Åh, en enkel väg, utbrister någon! Nej, inte alls: en delvis mycket svår väg, som krävde stort engagemang för att kunna fortsätta att vandra; blev hindren stora fick arbetet bli desto större för att ändå ta sig fram. Till sist var det ju ändå det kristna narrativet som jag förväntade mig skulle stå emot varje tryck. 

Jag är alltså mycket väl bekant med fenomenet att låta ett sammanhållet narrativ styra hela världssynen. Förmodligen är det därför jag numera, lång tid efter min religiösa livsfas, reagerar så starkt mot liknande tendenser och strömningar, vare sig de nu är av religiös eller ideologisk art: jag vet hur sådant förmår förvrida huvudet på en människa.

Jag påminns om detta när jag läser Ivar Arpis och Adam Cwejmans Så blev vi alla rasister.  

I denna bok med tydligt ärende ifrågasätter författarna starkt sådana narrativ som vill se etnicitet (”ras” som det hette förr och som det återigen kallas) som det allt övergripande problemkomplexet och den grundläggande samhällskonflikten som den mellan icke-vit och vit. 

Med en mycket stor mängd exempel påvisar författarna vad som förefaller vara absurda och förnuftsvidriga uppfattningar hos dem som från politiskt vänsterhåll och självdeklarerat antirasistiskt håll söker arbeta mot diskriminering genom metoder som till förvillelse liknar just diskriminering, som genom att påpeka hur rasism genomsyrar allt i det västerländska samhället själva förfaller till rasism.

Det är djupt störande läsning för dem som tror sig blivit någorlunda vaccinerade mot idéer som prioriterar att följa den karta man skaffat sig framför att följa terrängen. 

* * *

Läsaren får till exempel möta exempel på dåligt underbyggda anklagelser, som att polisen inte skulle ha agerat mot Lasermannen, när polisen i själva verket gjorde enorma arbetsinsatser. Men en sådan uppfattning skär ju sig med narrativet som anklagarna anslutit sig till om en grundläggande rasistisk struktur i samhället. 

Och det handlar om anklagelser från personer som anser sig vara utsatta för rasistiska strukturers förtryck mot andra personer med utländskt påbrå som försvarar det svenska samhället och menar att det är viktigare vad du gör än var du kommer ifrån: att lösningen på den rasism som faktiskt existerar inte är att du ska premieras på grund av hudfärg utan på grund av kompetens, oavsett hudfärg.

När Arpi och Cwejman försöker reda ut hur man på SVT och SR tagit sig an mångfaldsutmaningen retar de ansvarigas svar stundom löjet; det förefaller uppenbart att dessa försöker bända förnuftet kring en ideologisk lösning som i praktiken innebär att man tillmäter hudfärg en särskild kompetens i sig vid rekrytering. 

Samma sak när Stefan Löfven 2013 säger att man behöver orka se den rasism ”som finns hos oss själva” och när han därefter pressas på vad för rasistiska strukturer han månne själv bär på inte förmår se några sådana. Han talade, men när det kom till kritan verkar han inte trott på sin egen förkunnelse om de allomfattande rasistiska strukturerna.

En försvarlig del av Så blev vi alla rasister ägnas också åt den kvasiakademiska jargong som uppstått inom det identitetspolitiska fältet, där politisk aktivism smält samman med universitetens och högskolornas forskning. Detta är förvisso ingenting nytt; många år på humanistiska akademiska utbildningar har gjort åtminstone mig flyktigt bekant med sättet att försöka skapa vetenskaplighet genom att ge grumlig och grund ideologi akademisk terminologi.

* * *

Arpi och Cwejman försvarar uppfattningen att människor faktiskt kan förstå varandra, över kulturella gränser och över etniciteter. De förfäktar liberala kärnvärden, där det är individens egenskaper, inte grupptillhörigheten, som ska vara avgörande. För dem är det på intet sätt givet att en persons kunskaper eller erfarenheter blir inkommunikabla på grund av att den personens hudfärg avviker från en annan persons.

Det har nu gått några år sedan Så blev vi alla rasister kom ut. Jag tycker mig märka att debatten ser lite annorlunda ut nu. Det är inte självklart att lika plakatartade uttalanden förs till torgs längre, som de vi möter så många av i Arpis och Cwejmans bok. 

Det är bra. För om vi spolar bort den här grumliga soppan av separatistisk och extremistisk ideologi kan vi möjligen få blicken klarare för den rasism som faktiskt existerar: den som ligger bakom att en viss svart person inte får ett visst jobb trots befintliga meriter likväl som den rasism som ligger bakom antisemitismen som finns hos en del personer av annan etnisk bakgrund än svensk. Klar syn är underlättar rimligen effektiv problemlösning. 

I detta viktiga arbete att ifrågasätta och belysa grumligheten gör Arpi och Cwejman en stor gärning genom sin bok.

* * *

Så blev vi alla rasister är försedd med en stor mängd noter, som gör att den som vill kontrollera citat eller sammanhang får det lätt att gå direkt till källor. Författarna har som vana opinionsskribenter givetvis ett gott språk, men texten som helhet anser jag kunde behövt kammas till en smula här och var, kanske gjorts mer koncis på något ställe. 

Naturligtvis är boken en partsinlaga: den har ett ärende och deklarerar det tydligt. En försvarare av de ideologiska strömningar som Arpi och Cwejman attackerar skulle nog ha en hel del att säga om deras sätt att presentera sina motståndarna och sitt budskap. Det gör emellertid inte värdet av verket lägre; det kvarstår, om inte annat som rak skepsis inför det som nyss var försanthållet i delar av det välvilliga offentliga Sverige.
– – –
Ivar Arpi, Adam Cwejman, Så blev vi alla rasister. Stockholm: Timbro förlag, 2018. 145 sidor.

Bokrecension: Gustav Adolf den store | Nils Ahnlund

Gustav II Adolf

Gustav Adolf den store är skriven av historikern Nils Ahnlund (1889–1957). Boken utkom första gången 1932. Jag har läst verket i en nyutgåva från 1963, som försetts med ett efterord av historikern Ingvar Andersson (1899–1974).

* * *

Nils Ahnlund var professor i historia och från 1941 ledamot av Svenska Akademien. Särskilt fokus lade han i sin forskning på den tidiga stormaktstiden. Hans bok Gustav Adolf den store försöker ta ett helhetsgrepp på både Gustav II Adolfs person och tid. Verket utkom första gången redan 1932, men det utgavs på nytt 1963, med en efterskrift av historikern Ingvar Andersson.

Framförallt fokuserar Ahnlund i Gustav Adolf den store på tidens stora drag: hur Gustav II Adolf anslöt sig till lutheranernas sak i de tyska områdena, mot den katolska kejsarmaktens aktioner mot desamma. Ett annat drag som Ahnlund lyfter fram är hur Gustav II Adolf med tiden gick från att framstå som en snäv och intolerant lutheran till att inta en markerat mer tillåtande attityd gentemot vanliga katoliker. 

Men särskilt intressant, och det jag väl framförallt söker i en biografi, är dragen av människan Gustav Adolf, sonson till Gustav Eriksson Vasa. 

Gustav Adolf synes ha ärvt det berömda temperament som även hans farfar och fadern Karl IX hade: han var snar till uppbrusande vrede. Men av Ahnlunds porträtt ser vi också andra drag; som konung var Gustav Adolf förvisso monark i varje tum, men som människa finns det något tilltalande tillgängligt med honom, hans framträdande var, skriver Ahnlund, ”okonstlat”. Han lär haft lätt för att prata med var och en, oavsett samhällsställning.

Ja, Gustav Adolf kunde explodera, han ”kokade ofta över”, en hög färg i ansiktet sägs ha antytt att han kämpade med att svälja ner sin vrede. Han kunde skälla ut folk efter noter. Men kungen verkar också haft nära till glädje: en känslomänniska, helt enkelt. Någon uttrycker att han ständigt ler och någon annan att han ofta skrattar.

Ahnlund talar om kungens impulsivitet, men också om hans förmåga att överväga innan han agerar; han kunde hålla sig tillbaka, men också agera snabbt, och antyder därmed en inre lynnesspänning. Ahnlund påpekar också det inflytande som Gustaf Adolfs nära medarbetare, rikskanslern Axel Oxenstierna, måste haft, denna utpräglade sinnebild av balans och lugn. Gustav Adolf hade vidare lätt för att hålla tal från hjärtat och verkar ha ryckts med i dessa situationer och han uttalade sig ”med förbluffande öppenhet” i diskussioner. 

Detta sagt för att nämna något av det som Ahnlund lyfter fram hos Gustav Adolf som människa.

* * *

Nils Ahnlund skriver en gammaldags prosa. Texten måste ha upplevts sådan redan när den först utgavs 1932. De gamla pluralformerna på verben finns givetvis kvar, men hela meningsbyggnaden har något formellt, nästan kameralt, över sig, som onekligen åstadkommer en viss krispig torrhet som inte nödvändigtvis gynnar framställningen.

Hur väl Gustav Adolf den store överlag håller sig som historisk facklitteratur undandrar sig min bedömning, men jag kan konstatera att tendensen omisskännelig. Nils Ahnlund beundrar föremålet för biografin, och intar en mycket förstående attityd till sådant som Örebro stadga, som formulerades under riksdagen 1617. Då slogs fast att en person som inom riket propagerade för katolicismen kunde dömas till döden. Om någon konverterade till katolicismen kunde han landsförvisas. 

Allt detta sammanhänger givetvis delvis med situationen ute i Europa. Ahnlund skriver om stadgan, att den ”satte likhetstecken mellan landsförräderi och och övergång till katolicismen”. Ahnlund menar att processerna som följde främst var av politisk, snarare än religiös art, och antyder att katolikerna inte nödvändigtvis var bättre på sitt håll.

Men den intolerans som man här och i andra avseenden gav uttryck för hade förtjänt ett större utrymme och en djupare analys utan att det nödvändigtvis hade blivit fråga om anakronistiskt betraktelsesätt. Detta var tider då det tidvis förekom stor religiös intolerans. Det kan vi i bästa fall lära oss av.

* * *

Gustav Adolf den store är en relativt torr skildring av en märklig och mycket mänsklig monark. Sina starkaste sidor har boken när den talar om Gustav Adolf som person; där upplever läsaren att man något lär känna denna portalfigur i inledningen till stormaktstiden, även bortom ståten och propagandan om Lejonet från Norden. 
– – –
Nils Ahnlund, Gustav Adolf den store. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1963. 256 sidor.