Bokrecension: Traktat om toleransen | Voltaire

Voltaire

Traktat om toleransen (fr. Traité sur la tolérance) är skriven a Voltaire (1694–1778). Boken utkom i sin ursprungliga version 1763. 

Jag har läst verket i svensk översättning av G. Åman-Nilsson, i en upplaga som utgavs 1964. Denna upplaga har också en inledning av Herbert Tingsten (1896–1973). 

* * *

En höstkväll 1761 påträffades den 29:e årige Marc-Antoine Calas död i sitt rum. 

Det blir begynnelsen till en rättsprocess som kom att väcka uppmärksamhet i samtidens Frankrike. Rätten kom nämligen att döma den hängde Marc-Antoines fader Jean till döden för mord. Implicerade blev även den dödes moder, broder och broderns vän, liksom en hushållerska som också befann sig i huset. Ett rykte spred sig i bygden att Jean, som var kalvinist, dödat sin son eftersom denne uttryckt en vilja att bli katolik, såsom den överväldigande majoriteten av befolkningen.

Filosofen Voltaire satte sig in i ärendet fick intrycket att ett justitiemord skett, att fadern Jean dömts till döden och avrättats på grund av att han inte tillhörde samma religionsinriktning som de flesta andra, snarare än på grund av juridiska sakskäl. Voltaire menade att intoleransen åstadkom den oskyldiges död.

Voltaire författade Traktat för toleransen, som både tar upp fallet Calas och utreder problemet med religiös intolerans. Han skriver att hans enda syfte med skriften är ”att förmå människorna till större medkänsla och mera mildhet”. Och på ett annat ställe: ”Denna skrift om toleransen är en inlaga som humaniteten i största ödmjukhet överlämnar till makten och klokheten.”

Domen mot Jean Calas och hans familj kom att undanröjas 1765. Möjligen hade Voltaires skrift något att göra med att en omprövning kom till stånd: filosofen hade viktiga personers öron. Kungen själv kom att ge ekonomiskt stöd till den kvarvarande familjen Calas.

Till den svenska översättning av Traktat om toleransen som jag läst har Herbert Tingsten skrivit en givande inledning. Han, som studerat fallet en del, verkar själv varken övertygad om vare sig sonmords- eller självmordsteorin, och funderar på om något tredje kunde innebära lösningen: att Marc-Antoine mördades av någon utomstående. 

Som mycket osannolikt framstår under alla omständigheter att mord skulle förövats av fadern, med tillhjälp av övriga familjemedlemmar och en gäst.

* * *

Voltaire utgår från att Calas är oskyldig och ser problemets kärna i religiös intolerans. Därför viker han stort utrymme i sin delvis tvetydiga skrift åt att illustrera hur intolerans likaväl som tolerans vidhängt kyrkans handlingssätt genom historien. Han intar rollen som troende katolik – något han knappast var – och argumenterar utifrån den ståndpunkten för varför tolerans är mer genuint kristet, än intolerans. 

Han andrar exempel på förskräcklig intolerans ur kyrkans historia och pekar utifrån kristet färgade argument på varför dessa exempel inte stått i samklang med den kristendom som borde predikas och levas.

På detta viset lyckas han, filosofen som myntade uttrycket "écrasez l'infâme" ("krossa den skändliga") och syftade synnerligast på katolska kyrkan och möjligen på hela kyrkan, exponera tillfälle efter tillfälle när kristna legender gett uttryck för intolerans och när kristna företrädare varit intoleranta. 

* * *

Det är givet för en fri ande som Voltaire att stämma upp till försvar för toleransen. 

Gränsen går för honom där man korsar gränsen för samhällsordningen. Man bör få tro vad man vill, och religiös tro kan ändå inte tvingas fram, men man ska fortfarande, skriver han, ”respektera fäderneslandets seder och bruk”. Voltaire vill alltså inte ha samhälleligt kaos. Han skriver:

”För att en regering inte skall äga rätt att straffa människans villfarelser fordras att dessa villfarelser inte är brott; de är inte brott under andra förhållanden än att de tör samhällsfriden; de stör samhällsfriden så snart de alstrar fanatism; för att förtjäna tolerans måste människor därför först och främst underlåta att vara fanatiska.”

Vi får komma ihåg att Voltaire som sagt skriver utifrån rollen som renlärig katolik. Villfarelser kan alltså givetvis förstås som från katolicismen avvikande trosuppfattningar, men även, tänker jag, som fritänkeri av det slag som väl Voltaire egentligen stod för. 

Hursomhelst: Voltaire skjuter fanatismen ifrån sig. Fanatism förtjänar inte tolerans, utan hotar samhället.

Voltaire har för övrigt också annars skrivit mot ateismen. Själv lär han varit deist, även om Tingsten antyder att Voltaire kanske, kanske använde deismen som en täckmantel för en egentlig ateism. Det kanske är att gå för långt. 

Men i Traktat om toleransen menar i vilket fall Voltaire att religionen behövs som en moralisk kraft. ”Lagen”, skriver han, ”håller uppsikt över de kända brotten, religionen över de hemliga.” Han talar också om religionen som en ”tygel”. Jag läser det som att Voltaire ser en samhällsnytta med att folk hålls till ordningen genom vissa inte särskilt dogmatiska religiösa föreställningar, dock inte sådana som är fanatiska och därmed bryter sönder samhällsordningen. 

* * *

Voltaire ville nå resultat med sin skrift. Han ville sätta ljuset på den orättvisa han såg i hur familjen Calas blivit behandlad, och han ville lyfta fram behovet av tolerans i motsats till intolerans. Förmodligen är det för att kunna bli lättare mottagen i alla läger som han intar en kristen roll som författare och argumenterar utifrån ett kristet narrativ och en kristen världsförståelse. 

Argumenten torde lättare gått hem på det viset i en åtminstone officiellt mer religiöst färgad värld än vad vi kanske kan föreställa oss. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att jag hör en mycket, mycket fin ironisk ton i texten som ibland bryter ytan och blir satir.

I dag får det kristna författarperspektivet snarare en skymmande effekt vid en läsning av Traktat om toleransen; toleransen behöver inte kristendomen för att blomma, snarare tvärtom, vill jag mena – toleranse bör akta sig för religiösa föreställningar som överallt där de blommar upp och på allvar fäster sig skapar inte bara vidskepelse utan också stridigheter mitt i de barmhärtighetsgärningar som möjligen samtidigt utförs.

* * *

Traktat för toleransen är en utmärkt bok vars budskap i sin kärna bör vara centralt för var och en människa som anser att humanitet och medmänsklighet trumfar fanatism och dogmatism. Voltaire skriver:

”... av alla vidskepliga trosläror är väl den farligaste den att man skall hata sin nästa för hans åsikters skull?”

– – –
Voltaire, Traktat om toleransen. Övers. och anmärkningar G. Åman-Nilsson. Stockholm: Bokförlaget Prisma, 1964. 159 sidor.