* * *
Tre personer står i fokus, två män och en kvinna. De förenas av en tids gemensamt förflutet i 1950-talets Uppsala och Stockholm. Men sedan drar deras respektive liv iväg med dem åt olika håll. De blir minnen för varandra — på sin höjd.
Jan är ung poet, publicerad sådan och hyllad sådan. Så slutar han publicera sig, far till Afrika och ägnar sig åt en affär i Senegal, och åt att skjutsa turister i båt på floden. Anne-Marie studerar musik, och har åratal senare smärre roller på en scen i Göteborg. Det stora genombrottet kom aldrig.
Hans är fysiker, gör internationell akademisk karriär och bosätter sig i USA. Han bjuds in på internationella konferenser för att tala om hur man kan reglera spridning av kärnvapen, men han vet med sig att det redan är för sent att göra något.
* * *
Romanen utspelar sig på flera olika tidsplan. Särskilt Hans och Anne-Marie har i början inte, men senare i boken dock blivit cyniska, desillusionerade. Den stora tröttheten har lagt sig över dem och idealen har dött. De glider genom tiden i en tillvaro de inte har riktig kontroll över. De lever i ett allt mer påtagligt främlingskap inför världen.
Yttre handling är begränsad. Några möten. Några antydningar till intrig, en intrig som gör att Jan tvingas från Afrika. — Kan det vara detta förlaget i baksidetexten åsyftar med ”en yttre ram av internationell agentroman”?
Och sömnlösheten som Hans har att hantera, bläddrandet i telefonkataloger och uppsökandet av ungdomskärleken känner vi för övrigt igen från Berättelser om lyckliga människor (1981).
Det är stämning och hållning som är det mest betydande och bärande innehållet i Sorgemusik för frimurare.
När Hans en kväll umgås med en vän hamnar de i ett samtal om tilltagande nihilism, om hur människorna saknar skyddsmekanismer mot kaos. En gudomligförklarad stat kan försöka sätta barrikader i vägen, men den är inte stark nog: människor räds inte makt eller våld längre. De bryter igenom – till tomheten.
Ann-Marie å sin sida upplever sin situation så här: ”... världens obeskrivliga blindhet fyllde henne med en känsla som liknade klibbigt äckel. Existensens klister.”
Gustafsson berättar alltså om hur människorna förhåller sig till den tomhet de ställs inför.
Kanske har poeten Jan, som slutade skriva dikter och slet upp sina rötter för att plantera dem i Afrika, blivit den av dem som ändå, trots allt, nått någon form av lycka. Eller åtminstone en tillfredsställelse. Han fick inte ett liv fylld av ett jagande efter stipendier och möjligen medlemskap i kulturella sällskap. Han fick tillbringa sin tid nära jorden, arbetande i affär och som flodbåtskapten.
* * *
Sorgemusik för frimurare ställer oss också inför frågor om Tiden som sådan. Tiden som en linje som kan ritas i olika riktningar, där vi dock bara kan se vart färden egentligen burit när vi ser bakåt. Och Hans tänker i ett sammanhang:
”det enda man kunde se av sitt liv var det förflutna och det förflutna bildade en tät och gåtfull skog som stelnade i ögonblicket. [/] Men ögonblicket självt var alltid fullständigt tomt.”
Jag förstår det som en reflexion kring att punkten i tiden som han står på är tom, existerar utan att vi kan överblicka se innebörd, men från denna punkt kan vi kasta blickar bakåt och se vårt förflutna, ett förflutet som vi inte kan ändra, som har förstenats och som kan vara svårt att skärskåda.
* * *
Gustafsson placerar skickligt in sina romanfigurer i en historisk kontext: när han berättar om ungdomskretsen i Uppsala nämner han också personer från tiden och miljön som är högst verkliga, och även platser som jag förmodar är lika verkliga.
En viss samhällssatir kan också anas. Särskilt effektivt blir det när Jan på en hotellrestaurang i Dakar råkar hamna bredvid ett team som ska förbereda inför en dokumentär för Sveriges Television. Teamet har alla de rätta åsikterna. De vet hur det egentligen ligger till med förtryck och kolonisering, och ser till exempel den imperialism som ligger bakom att man i Senegal till teamets förtrytelse talar franska – i stället för engelska.
* * *
Sorgemusik för frimurare är en stillsam och dyster roman. Men den ställer den stillsamma och dystra läsaren inför frågor som jag tror är viktiga att ställa sig som människa, ja, som en varelse som har att förhålla sig till tillvaron: hur hanterar jag möjligheten av kaos? Kan jag leva lycklig även med tomheten under fötterna?
– – –
Lars Gustafsson, Sorgemusik för frimurare. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1983. 223 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar