Bokrecension: Jag vill skriva sant | Jesper Högström

Tora Dahl

Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen är skriven av Jesper Högström (f. 1965). Boken utkom år 2021.

* * *

Den som intresserar sig för litteratur från 1930- och 1940-talet i Sverige kommer med största sannolikhet att förr eller senare stöta på kritikern Knut Jaensson och författaren Tora Dahl. Det gifta paret, som då bodde på Parkvägen 10 på Lidingö, var nav i en umgängeskrets av författare och konstnärer, där många med tiden kom att bli mycket välkända. 

Man pratade litteratur, man festade, man söp, man skvallrade och hade en och annan affär. Man diskuterade allehanda frågor. Man blev ovänner och vänner.

Till den här kretsens mer fasta medlemmar hörde Gunnar Ekelöf, som tidvis mer eller mindre bodde på Parkvägen. Diktaren Erik Lindegren var också ofta sedd. Så även Artur Lundkvist. Harry Martinson och Moa Martinson likaså. Och så Vilhelm Moberg, Jan Fridegård och Thorsten Jonsson. Med många fler. Flera av gestalterna kom alltså att hamna i Svenska Akademien vad det begav sig.

Tora Jaensson, känd som Tora Dahl, kämpade med sina egna litterära ambitioner. Men hennes eget genombrott som författare skulle ännu ligga längre fram i tiden, även om hon också på denna tid får böcker utgivna. 

Men Tora Dahl skrev också dagböcker. Flera stycken. Och mellan åren 1939 och 1944 en hemlig sådan, där hon särskilt öppet skriver om sitt eget liv och umgänget på Parkvägen. Jag uppfattar det som att den fungerar både som ett litterärt experiment och som en fortlöpande självterapi. 

Den hemliga dagboken deponeras senare på Kungliga Biblioteket med instruktioner om att den skall förbli förseglad till 1994. Vid det laget var de flesta som nämns i den döda. Även Tora Dahl själv.

* * *

Vad Jesper Högström har gjort är att försöka rekonstruera Tora Dahls liv mellan åren 1931 och 1944, särskilt utifrån hennes dagböcker, men också utifrån andra källor, såsom samtida brev. Han har gjort detta på ett sätt som både, vad jag förstår, försöker vara källorna mycket trogna – de citeras ofta utförligt – och har ett skönlitterärt anslag. 

Det är inte en fackbok så mycket som ett litterärt konstverk, dessutom ett mycket realistiskt och lyckat sådant, som av allt att döma är porträttlikt.

Det är alltså fråga om ett historieberättande mer än ett redovisande. Högström kombinerar författarens litterära driv med historikerns arbetssätt. Han har kastat om viss kronologi men nämner också hur han uteslutit sådant som inte kunnat verifieras. Källförteckningen är omfattande.

Boken blir genremässigt en syntes av skönlitteratur och biografi. Vida delar speglar verkligheten, men även sådant som måste vara konstruerat eller rekonstruerat ger intryck av att passa in i sammanhanget, i verkligheten. Det är skrivet utifrån de mönster som man faktiskt ser i källorna. Det är litterärt fruktbart, men givetvis historiskt diskutabelt. 

Bokens syfte har, skriver Högström i ett utmärkt resonemang om sitt arbetssätt, varit ”att mana fram atmosfären på Parkvägen och göra människorna där så levande som möjligt.” Detta har lyckats. 

Till avslöjandena i boken hör Tora Dahls utomäktenskapliga sexuella relationer. 

Knut Jaenson och Tora Dahl var förvisso gifta och levde tillsammans, men någon intim fysisk relation var det sällan fråga om. De var goda vänner. Men när Knut förälskade sig i någon kunde Tora flytta ut ett tag så att han fick pröva hur den nya relationen fungerade. Å andra sidan hade Tora sina egna romanser. Hon skriver i den hemliga dagboken om relationerna med Gunnar Ekelöf och med Erik Lindegren, båda modernistiska diktare.

* * *

Till mina stora litterära upplevelser hör Vilhelm Ekelund. I Tora Dahls kretsar var Ekelund högt aktad. Men han var inte någon man umgicks med: för det var han väl alltför svårnalkad och avskild. Men man talar om honom. Han verkar nästan vara med som en tyst närvaro, som en bild på väggen. Åtminstone är han en mycket naturlig och vördad referenspunkt.

Knut Jaensson anser ”att Ekelunds från antiken hämtade livsvisdom är det bästa som finns i svensk litteratur idag”. Han skriver: ”... man vördar Ekelund och tar då och då en styrketår ur hans journaler ...” Och Tora Dahl skriver: ”[b]åde Ekelund och Lagerkvist lyssnar ständigt efter de djupa livsflödena.”

* * *

Jesper Högström har skrivit en naken och intim berättelse om ett liv och flera liv under ett antal år, där inte mycket är dolt och där det inte moraliseras. Det är relationer. Det är kända författare och konstnärer som människor. Och det är mullret från omvärlden. Högström skriver en mycket vacker svenska där orden stillsamt och skonsamt fyller sidorna. Jag vill skriva sant är ett litterärt mästerverk om en kämpande, skrivande människa.
– – –
Jesper Högström, Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen. Stockholm: Weyler förlag 2021. 390 sidor.