Bokrecension: Antikens undergång | Hans Furuhagen

Tempelruin, Rom

Antikens undergång. En essä om historieskrivningen som i själva verket speglar sin egen samtid är skriven av Hans ”Hatte” Furuhagen (1930–2021). Boken utkom som Bonniers julbok 1985.

* * *

Frågan om varför det västromerska riket gick under har sysselsatt de intresserade genom tiderna. Varje tid och ideologisk inriktning har haft sina förhärskande hypoteser. Somliga menade att imperiet i själva verket inte gick under, utan flammade upp igen i form av det tysk-romerska riket som existerade in på 1800-talet och vars sista utstickare då blev kejsar Vilhelm II som abdikerade 1918.

Hatte Furuhagen har i sin intagande essä presenterat några av huvudinriktningarna vad gäller hur historiker har förklarat imperiets undergång. Han delar upp dem i tre typer:

• Historisk ödesbestämdhet
• Yttre orsaker
• Inre orsaker

Den första typen av förklaringar går ut på att historien har sina egna lagar, enligt vilka riken uppkommer, når sin höjdpunkt och sedan degenererar. Även marxismens lagar för historisk utveckling hör till denna förklaringstyp.

Den andra typen handlar om sådant anfallande fiendefolk. Den tredje typen om allt det som kan hända inom rikets gränser: skattetryck och minskande produktivitet, men också sådant som religionsskiftet kan hänföras hit.

Furuhagen nämner också – och avfärdar med skäl – den bekanta teorin om att blyförgiftning ledde till sådana konsekvenser att Rom inte längre kunde bestå. På samma sätt avfärdar han äldre tiders teorier om rasblandning som skäl till förfall. 

* * *

På det stora hela slår Furuhagen fast, att man kan avläsa historikernas egna tidevarv och egna politiska idéer i försöken att förklara vad det egentligen var som hände där, runt femhundra år efter att Augustus skapat grundvalarna för kejsardömet. Furuhagen skriver:

”De historiker som sysselsatt sig med problemet om Roms nedgång och fall är alla barn av sin egen tid. Och om vi känner till deras politiska övertygelse, kan vi också förutsäga deras åsikt om orsakerna till romarrikets undergång.”

Så vad är då Furuhagens egen uppfattning? 

Han ser huvudorsaken till västromerska rikets fall i att det blev ohållbart dyrt att militärt möta trycket från de invaderande germanerna; skatten måste drivas så högt att den romerska ekonomin förstördes och för många romerska medborgare blev den egna staten mer en fiende än ett värn mot de germaner som angrep densamma. Då hade imperiet spelat ut sin roll och annat kom i dess ställe.

Och det synes ju plausibelt. 

* * *

Frågan om västromerska rikets fall kommer nog att sysselsätta oss så länge det fortfarande finns historieintresserade människor. Allteftersom vi lär oss mer om den aktuella tiden blir bilden större och nyanserna fler. Det är knappast en vild gissning att förklaringspaletten bara kommer att bli rikare och rikare. 

Själv är jag benägen att se den gamla romerska republikens fall med Caesars maktövertagande som den stora katastrofen för imperiet. Och, precis som Furuhagen är inne på, återspeglar väl den hållningen min egen liberala, politiska hållning.
– – –
Hans Furuhagen, Antikens undergång. En essä om historieskrivningen som i själva verket speglar sin egen samtid. Stockholm: Bonnier, 1985.