Bokrecension: Motströms | Jörn Donner

Motströms. Om möjligheten att delta är skriven av Jörn Donner (1933–1920). Boken utkom år 1988.

* * *

Jörn Donner, en inte helt okontroversiell finlandssvensk författare, filmproducent och kulturpersonlighet blir 1987 invald i den finska riksdagen för Svenska folkpartiet (SFP), ett parti som samlar den svensktalande minoriteten i Finland. 

Det är om detta han året efter ger ut boken: sin erfarenhet av att vara konstnär och politiker samtidigt, kombinerat med utblickar och tillbakablickar.

Bokens röda tråd eller syfte kan vara svår att skönja; mest är verket väl ett uttryck för Donners behov av att bearbeta och hantera sin egen situation. Han ser statsapparaten som ett maskineri som tuffar på ganska oberörd av politikers göranden och tyckanden; utrymmet för förändringar är knappt. Likväl landar han väl i något som kan tolkas som att när han nu blivit invald kan han försöka göra något gott för andra, så länge han inte behöver ägna sig åt direkta politiskt motiverade lögner. 

Men han ser också en konflikten i att binda sig vid ett parti samtidigt som han vill vara fri författare, vill vara utanför och behålla ett utifrånperspektiv. Hans partitrogna övertygelse är inte den starkaste.

”Kan jag påstå att detta svenska parti är bäst?
Jag kan påstå det, men jag tror det inte.
Därför säger jag det inte.”

Hans iver för arbetet inför att han tar upp ämbetet är inte överväldigande, men inställningen tyder samtidigt på en skärskådande kritik, fastän han riktar den mot sig själv:

”Jag märker att jag vill bli avpolitiserad, rentvättad från den atmosfär som präglar Anstalten. Den förföljer mig ändå, med uppmaningar att hålla ett tal eller att skriva meningslösa artiklar om ämnen som andra känner bättre, eller att uttala mig i frågor som jag är helt okunnig om.”

Och hans allmänna inställning till riksdagsmannaskapet antyds onekligen genom att han konsekvent kallar den finska riksdagen för Anstalten; något som ju antyder att han åtminstone i någon grad ser sig som fånge, men också, som han själv utvecklar, antyder en institutionalisering.

* * *

Vi får boken igenom Donners syn på Finland, inte minst landets då klämda position mellan Sovjet och västeuropa, där man på grund av sin historia försöker att inte reta den store grannen i öst till alltför stor vrede, men där man också – inte minst Donner själv och det sedan länge – blivit på det klara med att socialismen i dess sovjetiska och östeuropeiska form inte var någon väg till lyckan. Men i riksdagen kan Donner fortfarande träffa dem som tror på kommunismens löften, på ”Messias”, som han skriver.

Donner förordar stadskulturen som civilisationens höjdpunkt. Han har rest mycket och reagerar starkt mot all främlingsfientlighet. Han är europé och inte nationalist.

”Att vara europé är att tycka olika. Att vara europé är att medge oliktänkandes rätt att tycka olika.”

Ett sådant uttalande läser jag som en reaktion mot provinsiellt grupptyckande. Som ett bejakande av en större värld med fler åsikter. 

* * *

Motströms är en bok vari Jörn Donner både skriver av sig lite av den frustration han känner inför att åta sig politiskt uppdrag samtidigt som han ser sig som någon som tänker själv hellre än att drivas av en partipiska. Boken är personlig också genom att Donner tillåter sig många utvikningar där han skriver om erfarenheter han själv gjort i fjärran land och i sin egen historia. 

Motströms är välskriven och jag tolkar Donner som att han till sist landar i slutsatsen att när han nu en gång valts in, så kan han där försöka agera på ett sätt som gynnar medmänniskor. Politiken är för honom något han ägnar sig åt för andra. Skrivandet för sig själv.
– – –
Jörn Donner, Motströms. Om möjligheten att delta. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1988. 122 sidor.

Bokrecension: Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet | Johan Asplund

Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet är skriven av sociologen Johan Asplund (1937–2018). Boken utkom år 1987.

* * *

Resonemangen i den essä med tillhörande notapparat som utgör Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet handlar i stor utsträckning om det begreppspar som är centralt i Johan Asplunds sociologiska gärning, nämligen ”social responsivitet” respektive ”asocial responslöshet”. 

Social responsivitet är i sin grundläggande form, så vitt jag förstår, det sociala normaltillstånd som råder mellan människor som har någon form av relation: man hälsar och och hälsningen får sitt svar. Man pratar och kommunikationen går fram och tillbaka mellan parterna. Det finns en ömsesidighet.

Asocial responslöshet är motsatsen. Det är när en person som du hälsar på inte hälsar tillbaka och din egen hälsning bli så att säga hängande i luften. Eller när du försöker prata med någon och du inte får någonting tillbaka, eller när någon pratar med dig men egentligen inte försöker upprätta en kommunikation, utan bara hör sin egen röst.

Responsiviteten kan vara på en mycket låg, men likväl för alla införstådda tydlig nivå: till exempel ett höjande av ögonbrynen när du möter någon på jobbet som ett erkännande av dennes existens och att ni är bekanta: en mycket enkel hälsningsceremoni, helt enkelt. Ett så kallat ”responsorium” har inträffat.

Hade du höjt på ögonbrynen samtidigt som ni haft ögonkontakt och inte fått något tillbaka hade du mött asocial responslöshet och kanske börjat fundera på vad som möjligen är fel: har du irriterat motparten? Är den andra personen grinig? Blir du straffad genom en sådan mikroaggression? Genom att inte besvara hälsningen har motparten förnekat dig. 

Johan Asplund förefaller se möjliga tillämpningar av begreppsparet över vida områden. De blir nästan en förklaringsmodell som i sin räckvidd påminner om Nietzsches ”apolloniskt” och ”dionysiskt”. Och för all del! Så länge de förklarar något och fäster våra blickar på något vi eljest inte hade sett: mycket bra!

* * *

Essän rymmer förutom själva brödtexten även 13 slutnoter, varav flera i själva verket är små miniessäer, som Asplund själv skriver. Han skriver också att de gott kan läsas för sig i en följd, snarare än vid de ställen där de fått sina hänvisningssiffror i texten. Själv har jag svårt för denna typ av uppdelning av text. 

Jag fick en gång för längesen lära mig tumregeln, att om något är viktigt nog att nämna, så kan det nämnas i brödtexten. Slutnoter och fotnoter används enligt min föredragna modell enbart till källhänvisningar eller ordförklaringar. Asplund går i motsatt riktning och låter sidospåren eller förklaringarna dra iväg i slutnoterna. Det kanske är en smaksak. Men likväl: hellre en sammanhållen vidgad text, än en styckad text.

Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocialt pratsamhet är en många gånger tänkvärd essä om hur vi människor förhåller oss till och reagerar på varandra i sociala situationer, samt vad som kan tänkas hända när det förväntade utbytet uteblir. Asplund skriver:

"Vår sociala substans byggs upp av de gensvar vi erhåller från vår omgivning."

Och det är förefaller mycket riktigt. Vad händer med vår sociala substans, med de vilka vi tror oss vara, om gensvaren från andra helt plötsligt uteblir eller förändras på annat vis? Så länge vi inte dragit oss undan mänsklig samvaro existerar vi onekligen i ständigt utbyte med våra medmänniskor.
– – –
Johan Asplund, Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet. Göteborg: Bokförlaget Korpen, 1987. 75 sidor.

Bokrecension: Antikens undergång | Hans Furuhagen

Tempelruin, Rom

Antikens undergång. En essä om historieskrivningen som i själva verket speglar sin egen samtid är skriven av Hans ”Hatte” Furuhagen (1930–2021). Boken utkom som Bonniers julbok 1985.

* * *

Frågan om varför det västromerska riket gick under har sysselsatt de intresserade genom tiderna. Varje tid och ideologisk inriktning har haft sina förhärskande hypoteser. Somliga menade att imperiet i själva verket inte gick under, utan flammade upp igen i form av det tysk-romerska riket som existerade in på 1800-talet och vars sista utstickare då blev kejsar Vilhelm II som abdikerade 1918.

Hatte Furuhagen har i sin intagande essä presenterat några av huvudinriktningarna vad gäller hur historiker har förklarat imperiets undergång. Han delar upp dem i tre typer:

• Historisk ödesbestämdhet
• Yttre orsaker
• Inre orsaker

Den första typen av förklaringar går ut på att historien har sina egna lagar, enligt vilka riken uppkommer, når sin höjdpunkt och sedan degenererar. Även marxismens lagar för historisk utveckling hör till denna förklaringstyp.

Den andra typen handlar om sådant anfallande fiendefolk. Den tredje typen om allt det som kan hända inom rikets gränser: skattetryck och minskande produktivitet, men också sådant som religionsskiftet kan hänföras hit.

Furuhagen nämner också – och avfärdar med skäl – den bekanta teorin om att blyförgiftning ledde till sådana konsekvenser att Rom inte längre kunde bestå. På samma sätt avfärdar han äldre tiders teorier om rasblandning som skäl till förfall. 

* * *

På det stora hela slår Furuhagen fast, att man kan avläsa historikernas egna tidevarv och egna politiska idéer i försöken att förklara vad det egentligen var som hände där, runt femhundra år efter att Augustus skapat grundvalarna för kejsardömet. Furuhagen skriver:

”De historiker som sysselsatt sig med problemet om Roms nedgång och fall är alla barn av sin egen tid. Och om vi känner till deras politiska övertygelse, kan vi också förutsäga deras åsikt om orsakerna till romarrikets undergång.”

Så vad är då Furuhagens egen uppfattning? 

Han ser huvudorsaken till västromerska rikets fall i att det blev ohållbart dyrt att militärt möta trycket från de invaderande germanerna; skatten måste drivas så högt att den romerska ekonomin förstördes och för många romerska medborgare blev den egna staten mer en fiende än ett värn mot de germaner som angrep densamma. Då hade imperiet spelat ut sin roll och annat kom i dess ställe.

Och det synes ju plausibelt. 

* * *

Frågan om västromerska rikets fall kommer nog att sysselsätta oss så länge det fortfarande finns historieintresserade människor. Allteftersom vi lär oss mer om den aktuella tiden blir bilden större och nyanserna fler. Det är knappast en vild gissning att förklaringspaletten bara kommer att bli rikare och rikare. 

Själv är jag benägen att se den gamla romerska republikens fall med Caesars maktövertagande som den stora katastrofen för imperiet. Och, precis som Furuhagen är inne på, återspeglar väl den hållningen min egen liberala, politiska hållning.
– – –
Hans Furuhagen, Antikens undergång. En essä om historieskrivningen som i själva verket speglar sin egen samtid. Stockholm: Bonnier, 1985.

Bokrecension: Fursten | Niccolò Machiavelli

Niccolò Machiavelli

Fursten (it. Il Principe) är skriven av Niccolò Machiavelli (1469–1527). Boken trycktes första gången postumt 1532. 

Jag har läst verket i svensk översättning av Karin Hybinette i en upplaga från 2002, som också rymmer en efterskrift av Erik Lönnroth.

* * *

Ordet machiavellisk betyder enligt Svensk Ordbok ”som handlar politiskt utan att ta moraliska hänsyn”. Och ungefär så uppfattas nog ofta Machiavellis furstelära. 

Men läser man Fursten kan man också utläsa något annat; den moral definitionen talar om blir då den självförnekande och kristet färgade etiken. Machiavelli beskriver i sin bok en annan typ av moral, nämligen en moral som sätter maktbevarandet som högsta värde. Hur fursten skall bevara sitt och statens inflytande och verka för sin och dess framgång är det viktigaste.

Sina exempel tar han både från sin samtid, sitt nära förflutna och antiken. I korta kapitel reflekterar han kring olika saker att ta hänsyn till och han inskärper sina slutsatser, som nog kan äga relevans att reflektera kring också för dagens ledare och de som är underordnade ledare.

* * *

Machiavelli är inte per definition en hänsynslöshetens och grymhetens apostel. Grymhet är inte något självändamål. Det han förkunnar är istället realism baserat på erfarenhet. Han pratar om hur det är, inte hur det kanske borde vara i en idealisk värld. Machiavelli är politisk strateg. Han pekar på risker. Han ger goda råd för den furste som vill bevara och utöka sitt inflytande, som vill ha politisk framgång. 

Fursten skall inte arbeta mot sitt eget folk och för allt i världen inte bli föraktad och hatad. Den furste som inte är uppskattad har sammansvärjningar att vänta. Folk som man agerat destruktivt mot bör man göra sig av med, för dem kan man inte lita på: de kan mycket väl komma att hämnas. 

Fursten skall ha egen här, för legoknektar eller hjälptrupper från andra länder kan ta hänsyn till annat än vad som ligger i hans och statens intressen. Förmågan att föra krig är centralt för den furste som vill ha framgång. Furstens förmåga att föra krig avgör hur säkert han kan sitta på sin maktposition.

Fursten skall i rätt proportioner vara lejon och räv: han skall ha tillräcklig med kraft och tillräckligt med slughet. Och han kan tvingas agera på ett sätt som kan synas destruktivt:

"... en man som vill visa sin godhet i alla sina handlingar, går under bland alla dem som inte är goda."

Och vidare:

”... eftersom människorna är onda och inte är ordhålliga mot dig behöver du inte vara ordhållig mot dem.”

Vi ser att människosynen inte är idealiserande, utan krass:

”... du finner alltid att människorna är onda om de inte av nödvändighet tvingas att vara god[a].”

Och så skall fursten vara beredd att agera efter omständigheterna:

”Således bör en furste verka mild, trogen, mänsklig, uppriktig, gudfruktig och också kunna vara det, men han bör andligen vara beredd att, då han är nödgad till det, kunna ändra sig och visa de motsatta egenskaperna.”

Vi kan sammanfattningsvis säga att den furste som Machiavelli manar fram skall vara en realpolitiker som ser misstänksamt på omgivningen, men vinnlägger sig om att ha folket med sig. För att bevara sin och statens makt krävs att denne furste tar mer hänsyn till att bevara makten än att följa osjälviska eller självförringande moralbud. Fursten måste sätta sig och staten i första hand eller riskera att gå under.

* * *

Fursten riktades till Lorenzo de Medici (den yngre) som styrde Florens 1516–1519. Machiavelli satte stora förhoppningar till honom. Lorenzo de Medici var emellertid redan död när boken trycktes några år efter även Machiavellis död, även om texten cirkulerat i manuskriptform innan dess. 

Råden kvarstår. Och relevansen kvarstår också den. Femhundra år senare finns en mängd översättningar bara till svenska språket. Och sätt att leda kommer att diskuteras så länge det fortfarande finns de som leder och de som leds och sådana diskussioner kan med fördel föras utifrån Machiavellis slutsatser om hur en furste som vill ha framgång bör agera.
– – –
Niccolò Machiavelli, Fursten. Övers. Karin Hybinette. Efterskrift: Erik Lönnroth. Stockholm: Natur & Kultur, 2002.

Bokrecension: Om plikterna | Cicero

Cicero

Om plikterna (lat. De officiis) är skriven av Marcus Tullius Cicero (106–43 f.v.t.). Jag har läst verket i svensk översättning av Magnus Bergström utgiven 2021. Bergström har även skrivit en inledning till boken. Bo Lindberg har skrivit en efterskrift.

* * *

Det är något speciellt med att läsa Cicero. Ingen annan människas tankar under antiken kan vi komma så nära som Ciceros, med tanke på hur mycket av det som han skrev som fortfarande finns bevarat, både skrifter, tal och många brev. 

Men inte bara hans tankar och honom själv kommer vi nära, utan också hans tid: det han skrivit rymmer ovärderlig information om hans värld och dess historia. Där finns citat ur annars förlorade skrifter. Där finns anekdoter. Där finns beskrivningar av den romerska människans mentalitet och värderingar. 

Genom Ciceros ögon ser vi också andra berömda romare: i Om plikterna förekommer det till exempel några attacker mot den då nyligen mördade Gaius Julius Caesar. Cicero var ju övertygad och konservativ republikan, medan han i Caesar såg någon som riskerade att återupprätta den hatade monarkin i imperiet.

* * *

Om plikterna är ett verk i tre böcker eller delar ställd till Ciceros son, också han på romerskt vis med namnet Marcus Cicero. Cicero den yngre studerade i Grekland, och Cicero den äldre undervisar honom om hur han ser på människans plikter, alltså hur en människa bör handla i livet.

Plikterna härleder han, i verkets första bok lutad mot den grekiske stoiske filosofen Panaitios från Rhodos, från de fyra dygderna: vishet, rättvisa, tapperhet och måttfullhet. I dessa dygder kan vi hitta källan till ett rätt handlande. Den som följer sina plikter är en hedervärd människa.

I grund och botten handlar det om att man inte skall visa feghet, man skall vara juste mot sina medmänniskor, man skall använda ett gott omdöme och man skall inte föras vilse av njutningslystnad. Det finns ett drag av asketism hos Cicero, av att man skall vara beredd att offra sin egen bekvämlighet och rentav vid behov sitt eget liv för att rädda sin heder och ära som medmänniska. Och man skall leva med och för samhället, inte avskilja sig från det.

I verkets två senare delar ägnar Cicero mycket utrymme åt att argumentera för att det som är hedersamt per definition är nyttigt, och att det som är nyttigt per definition är hedersamt. Även om det i praktiken kan se ut som att det som är rätt och riktigt att göra leder till något som inte är särskilt nyttigt. 

Som det påpekas i översättarens inledning förefaller det som att Om plikterna aldrig riktigt färdigredigerades. Detta märks främst i att de två senare böckerna är en smula repetitiva. De upplevs som något av ett grovmanus, som man kan tänka sig att Cicero tänkt slipa ner till den perfektion som hans texter och tal alltid brukar ha. 

* * *

Man kan ha stor nytta av att läsa Om plikterna än i dag. Även om ord som ”plikt” och ”dygd” är svårt belastade med moralistiska undertoner, så var de inte det på samma vis under antiken. Cicero låter oss förstå att de för en människa var högst praktiska ting: du skall bete dig på ett civiliserat och kultiverat sätt, man ska kunna lita på dig, och de värderingar som styr och riktar detta beteende är de fyra dygderna. 

Cicero söker svar på rätt sätt att agera som individ och medmänniska i filosofin, inte i religionen och inte heller i vad som är opportunistiskt. Det knappast alltid som man i dag är beredd att hålla med om hans åsikter eller i hans bedömningar, men nog fungerar de även då utmärkt som underlag för funderingar och diskussioner. 

Och det är djupt tillfredsställande att läsa en i grunden etisk framställning som inte är fängslad vid religiösa eller ens metafysiska överväganden. Nog anser Cicero att man skall vörda gudarna. Men det inte fråga om att han i berättelser om gudarna söker egentlig legitimitet för sin hållning i den ena eller den andra frågan.

Han argumenterar genom att vända sig till exempel ur historien. Han anför vad olika greker eller romare gjort och utvärderar det utifrån vad plikten säger och vad dygderna pekar på. Och när olika plikter synes kollidera visar han hur man skall välja mellan dem. Plikter till gudarna först, sedan till fosterlandet, därefter till föräldrarna och sist till alla andra. Och plikter som hör samman med ”människors gemenskap” skall prioriteras. 

Cicero ger också praktiska råd. Som här:

”Alltså bör man inte hålla sådana löften som är skadliga för dem som har fått dem, och om de skadar dig själv mer än de gagnar den som du lovat någonting, är det inte heller mot pliktens bud om du sätter det större goda framför det mindre goda.”

* * *

På det stora hela bjuder Om plikterna på frisk luft och klara utsikter. Cicero är ett snille, dock var han ingen yrkesfilosof. Men tvingad till politisk overksamhet på grund av omständigheterna ägnar han sin begåvning åt att förmedla filosofi, särskilt stoiskt färgad sådan. I detta verket saknas inte goda råd att ta till sig, både som enskild människa och som människa i ett samhälle.

”... ingenting är mer lovvärt, ingenting mer värdigt en stor och lysande man än försonlighet och mildhet.”

”Vidare bör alla straff och tillrättavisningar vara fria från kränkande behandling och de bör syfta till vad som är nyttigt för staten och inte till vad som är nyttigt för den som utdelar straffet eller tillrättavisar någon med ord.”

”Om det överhuvudtaget finns något som är passande, så finns det verkligen inget som är mer passande än en harmoni i hela vårt sätt att leva och i våra individuella handlingar och den harmonin kan man inte bevara om man tar efter andras natur och åsidosätter den egna.”

Själva översättningen av Magnus Wistrand klingar vackert på ren svenska. Jag uppskattar de förklarande noterna, som redovisar översättningstekniska överväganden, som inte alltid kan vara lätta.

Jag hade önskat att förlaget, som skall ha all heder av och mycket stor tacksamhet för att de gett ut ett verk som Om plikterna, låtit korrekturläsa verket ytterligare någon gång, för då hade onödiga korrekturfel i texten kunnat undvikas. Men hursomhelst: det är mycket glädjande att ha en rejäl klassisk text som Om plikterna tillgänglig på svenska!
– – –
Marcus Tullius Cicero, Om Plikterna. Övers., inledning Magnus Wistrand, efterskrift Bo Lindberg. Göteborg: Daidalos AB, 2021. 256 sidor.